Olyckorna verkar hopa sig för såväl Johnson som Trump. Båda anklagas nu för rena olagligheter. Hur det går är dock osäkert. Det verkar som om allt sådant, som borde sänka andra makthavare är som att slå vatten på en gås när det gäller sådana här figurer.

Vad kan detta nu bero på?Återigen tror jag att det är frågan om exempel på fenomenet politisk frikoppling. Låt vara i en delvis ny skepnad.

Företeelsen som sådan är inte ny. Politikens ytterkanter, i synnerhet vänstern, har genom åren flitigt tillämpat den i sin (enkla) agitation. Det är bara att höja pensionerna, bygga ut äldreomsorgen, satsa miljarder på sjukvården, samtidigt som alla ska jobba sextimmarsdag. Kopplingen mellan resurser och löften har varit – och är – obefintlig.

Till höger har löftena varit mindre storvulna men inte så mycket mer verklighetsförankrade för den sakens skull. Svaret på sociala problem har i allmänhet begränsat sig till hårdare tag, längre straff och fler poliser. Och det alldeles oavsett hur det har sett ut i samhället.

Just här har det skett en förändring. Högern har radikaliserats och nu handlar inte budskapet om vad som ska göras utan mer om vad som INTE ska göras.

Vi ska absolut INTE släppa in några invandrare. Det är, i korthet, vad såväl Trump som Johnson och Åkesson predikar. EU har ingen av dem något till övers för. Vidare ska vi INTE höja bensinskatterna. Strunt samma om haven stiger och glaciärerna smälter. Vilket en rapport som publicerades just i dag, pekar på.

På ett sätt har liberaler och andra som den nya högern ser som fiender sig själva att skylla. Om man oavbrutet hävdar att allt är på väg att gå åt helvete, drar folk till sist slutsatsen att då har ni ju orakat det, eftersom utvecklingen tycks ha gått åt det hållet oavsett om det är S eller en borgerlig koalition som styr. Då kan man väl lika gärna rösta på någon som säger att det bästa för oss är att dra oss tillbaka in i oss själva och försöka stänga den otäcka omvärlden ute.

Den modellen har prövats, undantagslöst med nedslående resultat. På 30 – talet försökte länderna skydda sin industri genom höga tullar. Något som banade väg för aggressiva nationalister i Tyskland, Italien och Japan. Den 27 september 1940 ingick de en tremaktspakt som skulle kräva fem års krig och två kärnvapenbomber att betvinga.