Gå ut på gatan och fråga folk du möter om de tycker att det är för stora skillnader i samhället. Jag är ganska så säker på att nio av tio skulle svara ja på den frågan. Om man sedan kommer med följdfrågor skulle kanske de tillfrågade komma med saker som fattiga och rika (oklart vilka), pensionärer och löntagare, etc, etc.
Folk är så insnöade på detta i mitt tycke tämligen enkelspåriga, för att inte säga enfaldiga, resonemang att det sedan länge har blivit en en grundton i debatten.
Tittar man närmare på hur det faktiskt ser ut, blir bilden omedelbart mer komplicerad. Att fullt ut jämställa exempelvis pensionärer med löntagare, kan ju komma att innebära att det inte längre lönar sig att arbeta. Något som – också det – är en allmän maxim i debatten.
Det finns skäl, inte minst för liberaler, att tänka på dessa ting ren dag som denna. Det är nu på dagen 35 år sedan den stora manifestationen den 4 oktober 1984 mot löntagarfonderna, det vill säga det S – märkta projekt som skulle innebära att företagen skulle köpas upp med deras egna pengar och överlåtas till fackligt (läs: LO) kontrollerade fonder.
Det blev, som bekant, aldrig något av det här förslaget, och tur var ju det. Men det innebar också att all debatt i ämnet, att sprida ägandet av näringslivet, blev näst intill omöjlig.
Mycket talar för att S försöker plocka upp den här tråden igen. Det läge som partiet befinner sig i, gör behovet av offensiv profilering akut.
Det kommer att påverka även L, då vi nu har ett samarbete med S inom ramen för JÖK. Och då bör vi ha en beredskap i form av egna funderingar på området och inte bara säga blankt nej.