En av Povel Ramels oförglömliga visor handlar om en tvål som tydligen har kommit bort. Tänker på den låten när jag lyssnar på dagens partiledardebatt. Gång på gång glider Åkesson undan så snart han hamnar i ett replikskifte. Angrepp på vad SD: s politik skulle leda till bemöts egentligen inte, utan Åkesson bara glider förbi dem. Likt tvålen i badkaret.

Ett exempel på det var när det blev tal om samarbete mot gränsöverskridande brottslighet. Något europeiskt FBI ville Åkesson inte ha. Man skulle bara samarbeta ändå. O, vad vi ska samarbeta, o vad vi ska samarbeta. Men vilka former det ska ha och hur regelverket ska se ut, får man aldrig något som helst besked om.

Sanningen är förstås att SD inte vill ha något samarbete. Tvärtom ska vi dra oss tillbaka och stänga till om oss. Men det ska inte påverka vardagen på något avgörande sätt. Allt annat ska fungera precis som förut.

Det framförs på ett tämligen skickligt sätt. Vilket kanske säger mer om de som har en annan åsikt än om Åkessons gäng. Alltför länge har de fått hållas utan att utsättas för någon verklig granskning av partiets politik.

Ett exempel på just den saken, var ett replikskifte när Åkesson hävdade att SD vill satsa mer på äldreomsorg än att ta emot folk från alla världen hörn. Här kunde någon ha kontrat att 55 procent av de som i dag arbetar inom äldreomsorgen är invandrare. Det innebär alltså att om Åkesson fick som han ville skulle omsorgen (och även sjukvården för den delen) braka ihop. Någon sådan replik kom dock inte.

Det här är inget nytt. Precis så har auktoritära och populistiska politiker och partier betett sig i alla tider. De som stödde den sortens partier, både röda och bruna, under mellankrigstiden tänkte tydligen att man ju kunde ge dem en chans när det nu inte verkade som om de mer etablerade och sansade partierna kunde leverera vad de lovade. Om fascister/nazister inte heller de lyckades, kunde man ju rösta bort dem.

Ja, det var ju precis där det brast. Någon sådan möjlighet kom aldrig. Och så mycket torde stå klart att om Hitlers parti hade sagt vad man egentligen hade tänkt sig, hade antalet röster varit blygsamt.

Den 16 oktober 1946 kom det logiska slutet för Hitlers hantlangare. De som dömts till döden i rättegångarna i Nürnberg fördes till galgen. Till sist hade vattnet i karet runnit ut, tvålen hade lösts upp och på botten syntes bara en motbjudande svartbrun sörja.