Så hör man, för vilken gång i ordningen, att ett avtal om Brexit ska vara klart. Det som följer är är, också för vilken gång i ordningen, att den brittiska oppositionen (här ingår pikant nog också en del av Boris Johnsons egna partikamrater) dömer ut förslaget.

Britterna framstod tidigare ofta nog som varande ett slags urhem för fungerande parlamentarisk demokrati. Detta har man kombinerat med ålderdomliga symbolartade inslag, som att det låter som om besluten fattas av monarken Elisabeth II på inrådan av regeringen.

I dag framstår det brittiska systemet som allt annat än ett fungerande sådant. Det enda man är överens om är att man inte är överens om någonting.

På sätt och vis ger det här ett intryck av att britterna har återvänt till tidigare seklers synnerligen oroliga läge. Dragkampen mellan olika mäktiga familjer och ätter om kungamakten. Slitningar mellan kung och parlament och så motsättningar mellan olika delar av öriket.

Allt detta möter en när man slår upp boken om brittisk historia som jag just nu håller på att läsa. Som en röd tråd genom brittisk historia löper vilken betydelse individerna har haft. Varje kung som haft någon inneboende styrka alltifrån Alfred den store till senare tiders regenter har satt sin egen prägel på maktutövningen.

Det påminner inte så litet om som det ser ut nu. Boris Johnson försökte sig på att runda alla institutioner (också majestätet) för att nå dit han ville. Något som är ett känt mönster i den brittiska historien.

Det gick i allmänhet inte så bra. Ett exempel på det är Rikard II som fängslades och fick dö av svält.

Vi ska dock inte förhäva oss. Den 17 oktober 1356 utropar sig Erik Magnusson till kung och går i krig mot sin egen far och kung, Magnus Eriksson. Vi är, historiskt sett, inte en bit bättre än britterna.