Den 23 oktober 1956 inleddes revolten i Ungern. Folket hade fått nog av förtryck och fattigdom och reste sig mot det kommunistiska styret. Det varade några veckor, sedan var revolten krossad med hjälp av sovjetiska trupper. Omvärlden fördömde våldet, men gjorde inget för att ingripa. Den stabilitet som terrorbalansen inneburit fick inte äventyras.

Stabilitet, eller kravet på en sådan, är ett nyckelord för att förstå mycket av det som hände då, men också mycket av det som händer i dag. Folk vill helt enkelt ha en förutsägbarhet i tillvaron.

Det är inte mycket att säga om. Om man ska se till mänsklighetens samlade historia har tillvaron sannerligen inte alltid präglats av vare sig trygghet eller förutsägbarhet. Men efter krigsslutet 1945 verkade det ändå som om man funnit en modell för fredlig samexistens. Läget tedde sig stabilt.

I mycket var det förstås en illusion. Något som revolten i Ungern visade. Men kraven på stabilitet och balans förblev desamma.

I dagsläget är det mycket som ter sig osäkert. Läser i dag att LO: s medlemmar väljer Åkessons gäng i lika hög grad som de väljer S. Något som sannolikt ter sig som ett rent existentiellt hot för Löfvens parti. Det var ju LO som startade partiet och ser det nog i grunden lika mycket som sin egendom som än en partner i samverkan.

Många kanske är överraskade av detta. Till dem hör inte jag. Många LO: s medlemmar tillhör i mina ögon knappast de mer radikala i samhället. Tvärtom är det ofta nog där man har stått på mer av mörkblå attityder än inom Kristerssons parti. Men med tiden kommer det troligen ändå att visa sig att om man tillskriver Åkesson någon politik som ska leda till ordning och stabilitet, misstar man sig. Grundligt.