Hörde att Motormännen, inte helt överraskande, anser att hastighetssänkningarna som nu genomförs på en del vägar hotar transporterna och sänker tillväxten i ekonomin. Bättre att göra vägarna säkrare, heter det.

Jojo. Minns att det under min, efterhand sorgligt avlägsna, ungdomstid användes ett talesätt: ”Om inte om hade varit, hade min mormor åkt på en järnstång över Atlanten”. Tänk bara. Hon hade inte ens behövt använda segelbåt som Greta Thunberg fick göra.

Det här gnället verkar aningen överdrivet. Trafikverket skulle säkerligen använda alla de pengar de fick till vägbyggen, men nu har man ju inte fått anslag till allt som kanske borde göras. Så io avvaktan på det verkar det dumt att inte göra transporterna säkrare genom att anpassa hastigheten till vägarnas faktisk standard istället för att önskedrömma. Hellre komma fram några minuter senare än inte alls.

Med detta sagt bör man göra allt för att underlätta transportarbetet så att det kan ske på ett säker och så litet miljöskadligt sätt som möjligt. Ty i det fallet har kritikerna givetvis rätt. Transporter är livsviktiga för ekonomin.

En gång i tiden, det är inte sådär vanvettigt länge sedan, var transporternas hastighet avhängiga av en hästs förmåga till lands och segelfartygens till sjöss. Fortare än så gick det inte.

Mongolernas välde under Djingis Khan och hans efterkommande, hölls ihop av en organisation där meddelanden vidarebefordrades med ett slags ponnyexpress. Stationer med utvilade hästar och dito ryttare fanns med jämna mellanrum i hela det väldiga riket. Och om inte mongolerna hade utvecklat det kavalleri de nu hade gjort, hade väldet givetvis aldrig kommit till stånd.

Så även svenskarna har krigat till häst. Karl XII och hans karoliner var ena hejare på att rida och slåss från hästryggen. I slaget vid Punitz den 28 oktober spöade Kalle dussin sachsarna. Vid den tiden gick allt som på räls för svenskarna. Trots att de bara hade hästar och ingen järnväg. Men med 3000 ryttare förföljde och slog svenskarna en betydligt större sachsisk styrka. Med tiden räckte det förstås inte till, men det är en annan historia.