Hör i dag att Boris Johnson avser att surra sig själv vid masten och förbjuda den egna regeringen att acceptera att förhandlingarna om ett handelsavtal med EU drar ut längre på tiden än till december nästa år.

Det innebär alltså att man på 11 månader ska klara av att få fram ett avtal av det slag som det till exempel tog flera år för EU och Canada att slutföra. Det säger väl i det närmaste sig självt att det inte går. Antingen kommer då den krasch ut ur EU som alla utom Nigel Farage sagt sig inte vilja se, eller också blir det till att bryta löftet. Det enda sättet är i så fall att parlamentet upphäver den lag man nu har tänkt driva igenom.

Enda möjligheten att inget av detta inträffar är att britterna lägger sig platt och accepterar en ”norsk” situation. Men också det har Johnson avvisat.

Johnson är en typisk överklassare av den typ som här i landet väl egentligen bara funnits i ett exemplar, Ian Wachtmeister. Denne osannolike parhäst till Bert ”Sommarland” Karlsson i det nu mer eller mindre bortglömda Ny Demokrati.

Den typen av pratkvarnar har, som det visat sig, en förmåga att dupera förbluffande stora skaror av anhängare. Att det innebär att man leder folk rakt ner i avgrunden, bekymrar inte dessa grevar och baroner. De klarar sig ju alltid. De regler de vill ställa upp för andra, ska ju givetvis inte gälla dem.

Bakom den slängiga fasaden finns, i Johnsons fall, en person med klassisk Oxfordbakgrund. Han har själv beskrivit sig som en ”westfahling”. Han syftar då på freden som satte stopp för 30 – åriga kriget 1648. Freden sägs vara startskottet för nationalstaternas id i Europa.

Hur den modellen kan ses som ett ideal med tanke på de historiska erfarenheterna ter sig minst sagt gåtfullt. Erfarenheten visar dessutom hur lång tid processer som handlar om internationella förhandlingar kan ta. Den 17 december 1643 anlände svensken Johan Adler till Osnabrück i Tyskland för att förhandla om fred i det krig som då redan pågått i 25 år. Och det skulle alltså ta fem år till innan freden slöts. Något för westfahlingen Johnson att begrunda.