Så var vardagen här igen. En lång tid av avkoppling och festliga sammankomster är över. Men då allt har varit så bra och trevligt, borde man inte klaga. Det skulle vara över det konstigt milda vädret i så fall. Men vädret kan man inte göra något åt, utom att anpassa sig. Det har blivit promenader med icebuggs för att förhindra fallolyckor. Sådana har det varit tillräckligt av ändå.

En av mellandagarna mellan nyår och trettonhelgen skulle vi dock simma som omväxling. Det skulle visserligen vara en del aktiviteter för jullediga barn, men att det hade gått så långt, hade jag ändå inte trott. Totalt var sju av tio banor tagna i anspråk för diverse lekar.

Vad i…. är väl det här, undrade jag. En av ”lekledarna” menade att jag inte borde simma längs avspärrningen till området där man höll på med badlekar i form av gigantiska bollar där ungarna kunde rulla runt inuti. Men det var droppen, för att använda ett passande uttryck. Vi som var där för att simma hade trängts undan nog ändå. Jag sa med eftertryck till lekledaren att det här mer hade blivit en plaskdamm än en simhall. Och att det här är något som måste påtalas.

Så därför tänker jag nu ta upp frågan. Det minsta man kan begära är att åtminstone hälften av bassängytan borde vara – just det – bassäng och inte plaskdamm.