Nu på morgonen hörde jag på nyheterna en historiker som tryckte att det var ett problem att det denna dag fokuseras så mycket på Auschwitz. Det fanns ju så många andra läger, men flertalet av dessa hann tyskarna med att förstöra innan de allierade hann fram.

Ett skäl till att just Auschwitz till stor del stod kvar, var tydligen att ryssarna ryckte fram snabbare än tyskarna hade trott och det faktum att komplexet var så omfattande. 7000 var i livet i lägret när ryssarna kom dit för precis 75 år sedan.

För egen del har jag inte besökt Auschwitz, men väl Yad Vashem i Jerusalem. Det som gjorde det starkaste intrycket var utan tvekan den del av anläggningen som är tillägnad till alla de barn som dog i det stora blodbadet. Spirande liv som aldrig fick utvecklas.

Men det som också slog en när man tog del av dokumentationen av hela mordapparaten, som väckte känslor av både raseri och sorg, var känslan av förvåning. Hur kunde naziregimen lägga ner så ofantligt mycket resurser på att mörda människor som alls inte utgjorde något hot? Det borde ha gått stick i stäv med strävandena att lägga under sig så mycket man kunde av den europeiska kontinenten.

Inte heller förhöll det sig som så att takten i mördandet avtog ju sämre det gick i kriget. Det var faktiskt tvärtom. När insikten om att tyskarna skulle stå som förlorare började gå upp för nazistledningen, bestämde man sig för att det var judarna, plus romer och andra ”mindervärdiga” folk, som var de verkliga fienderna.

Till sist gick dödskulten så långt att Hitler menade att när nu tyskarna inte levde upp till de krav han som ledare tydligen hade rätt att ställa på dem, de skulle segra över världens på den tiden tre främsta stormakter, Storbritannien, Sovjetunionen och USA, kunde tyskarna lika gärna gå under.

Nazityskland är ett bra belägg för tesen att ondskan har en tendens att till sist utplåna sig själv. Men det är dessvärre också ett exempel på att innan det sker är det bara alltför många offer som kommer i dess väg.