Jag är uppvuxen i det gula posthuset på vänster sida mitt i Stensele. På motsatt sida, tvärs över vägen, ligger den nu nedlagda busshållplatsen som en gång i tiden även fungerade som byns pizzeria. Förargligt nog rånades den på 90-talet vilket tvingade ägaren att stänga. För er som fortfarande inte vet vart det är så ligger det tre kilometer innan Storuman, som man passerar på väg till Tärnaby/Hemavan.

Min far lämnade oss ensamma väldigt tidigt och hade en förmåga att hålla sig undan både som förebild och ansvarstagare. Så min vardag styrdes av tre starka och begåvade kvinnor. Min Mormor, min moster och min mamma.

Mormor lever fortfarande och hon bor kvar i det gula gamla tegelhuset. Hon är nu en bastant 85 årig kvinna med vågigt, silvergrått hår och ett vänligt, vackert ansikte. Ögonen är klarblå och pillemariskt pigga. Hon tjuvröker och svär som en borstbindare (ja, jag vet att du röker och fulsvär i vardagsrummet). Hon ser på sport nätterna igenom och gärna boxning med svulstiga, svettiga karlar. När hon inte kollar på ”sport” läser hon klassisk tantsnusk. Ni vet, krallig långhårig grek som håller om en bystig brunett på omslaget och ordet pulserande är ständigt återkommande i texterna. Hon drar skämt som får sjöfarare att rodna och håret på ens bröstkorgen att krulla sig.

Hon är helt enkelt världens bästa mormor!

Vi bodde både bredvid, ovanför och under mormor i omgångar. Vi flyttade ganska mycket, min mamma och jag. Men alltid i samma huskropp. Skillnaden var att lägenheten blev något större varje gång och avståndet till mormor ökade successivt till 25 m (andra trappuppgången).

Mormor fanns alltid där för mig, i ur och skur. Hon var den första personen som jag gjorde affärer med. Som femåring köpte hon mina fem kronor för tio kronor. Senare mina majblommor och jultidningar, trots att hon inte hade så mycket pengar. När jag fick mitt första riktiga sommarjobb (plantering som elvaåring) packade hon matväskan, väckte mig skoningslöst i ottan och på kvällarna satte hon salva på mina knottbett (läs köttsår) och sa åt mig att bita ihop eftersom det förr eller senare skulle bli bättre.

Mormor var trygghet när mamma jobbade dubbla skift eller nätter för att få vår skrala ekonomi att gå ihop. Om jag gnällde över att det var torrt ställt och att mamma jobbade mycket så förklarade hon skarpt, men vänligt, att det inte fanns något att klaga över. Det är som det är. Helt enkelt.

Mormor är, som ni förstår, fostrad i den gamla skolan. Hon som vänligt men bestämt knyter näven i fickan och sliter fram sitt jävlar anamma när det krävs. Hon klagar inte, för att hon vet hur det är när det är riktigt jävligt. Hon säger rakt ut vad som gäller och står för vem hon är.

Lika tuff, snygg och cool blir jag aldrig. Men mitt entreprenörskap bygger på arvet från mormor Britta.

Mormor Britta aka G-mormor