I fredags var vi ute på julfest med N2 gruppen. Vi är ett härligt gäng, extremt duktiga, ambitiösa individer som jag är oerhört imponerad över och uppskattar att få jobba med. Vi åt och drack, pratade en bit in på småtimmarna tills det var dags att åka hem. Med tanke på det taskiga vädret och mina glatta skinnskor så tog jag en taxi hem i slaskmörkret.

Huset sov i lugn ro förutom i köket där det spelades någon gammal Monk-platta, som det nästan alltid gör hemma hos oss eftersom Otis sover bättre på nätterna när det spelas jazz i köket. Jag lättade på flugan, gled ur feststussen och borstade tänderna. Spegeln påminde mig kort om att jag inte är 20 bast längre, men ändå i halv-ok-form för att vara 41 och för att ha härjat med gänget ett par timmar på bar.

Som alltid gick jag in till mina brudar Ava (9 år) och Ina (6 år) för att titta till dom. Jag älskar att se mina barn sova, det är något speciellt med lugnet och andningen. När jag strykt barnen på pannan och vänt mig om för att gå till sängs så insåg jag att det fastnat en lapp på foten. Eller snarare ett budskap, en uppmaning eller låt oss kalla det en käftsmäll – Hjälp pärsoner som inte har råd, stod det.

Tjejerna har alltid haft ett stort hjärta och delar med gärna med sig. Dom skänker pengar, köper äpplen och potatis till tiggarna utanför vårt Konsum (Coop) med jämna mellanrum. Men det var som att den här gången kändes det som om dom ville mer. Eller så skapades den känslan av ett dåligt samvete för att man precis kommit hem från en julfest där vi inte sparat på krutet? Oavsett så tog  det tog en stund innan jag kunde somna och innan ögonen la igen så visste jag att vi var tvungen att göra något mer. På tjejernas villkor.

Så i morse när jag vaknade och efter vi sett årets julkalender, som för övrigt är geni, så blev det familjeråd och jag frågade vad som menades med brevet och vad vi kunde göra för att hjälpa till på riktigt?

Tidigare har det bakats kakor och bullar under namnet Underbarabakverk som sålts för att köpa TV spel. Så ganska snabbt kom dom fram till att det skulle bakas cupcakes, säljas och ges bort pengar till tiggarna. Ina tyckte vi skulle ta i, så efter mycket om och men beslutade vi tillsammans att varje cupcake skulle kosta 10.000 kronor. Sveriges dyraste cupcake var född.

Ava skrev texterna, tvingade mig under hot att sätta ihop en hemsida (medan de själva lekte ute med kamrater) www.underbarabakverk.weebly.com och en facebooksida Underbarabakverk för att sköta marknadsföring och beställningar. Pengarna beslutades att de oavkortat skulle gå till ”Hjälp Västerbottens tiggare”.

Oavsett om det blir en lyckad försäljning eller ej: Från ord till handling. Det är mina tjejer det.

God jul på er!

Ava & Ina Önell