Jag var på mitt livs första Stockholmsderby i går. AIK mötte Djurgården på Friends arena. Vi satt på sektion 129 rad 4 vilket är en riktigt bra plats där man får uppleva matchen på nära håll och nästan, bara nästan, vara en del av AIK fansens norra läktarplats, ståplats.

Det är en mäktig upplevelse att kliva in på arenan när AIK eldar igång sina lojala fans. Dom är många och något fanatiska. Av ca 26000 personer i arenan skulle jag uppskatta att det var ca 20000 AIK:are, mycket på grund av att Friends är deras hemmaarena. Alla var svart och gulklädda och gav intryck av att vara hardcore-ända-in-i-döden fans.

Det var fascinerande, framför allt när man jobbat med varumärkesupplevelser större delen av sitt liv. Jag kunde inte annat än att bara ryckas med i den fantastiska stämningen som byggdes upp med all tifo i form av bengaliska eldar, stora vajande flaggor och dånande hejaramsor. Allt extremt passionerat.

Jag fick förklarat för mig av mitt sällskap att det finns ett enormt hat mellan fansen. Inte hatkärlek, utan rent hat. Som en tvättäkta inlandsbo från Stensele där hat mellan fotbollslag, på det här sättet som det beskrevs, var helt otänkbart så jag ryckte lite försynt på axlarna. Några rötägg, tänkte jag…

När AIK vackert petade in första målet vid en fast situation exploderade hela norra sektionen och större delen av vår läktare. Alla gulsvarta började studsa och sjunga med knutna nävar i takt till trumslagaren. Flaggorna vajade för vinden och de bengaliska eldarna sprakade i hemmafärgerna. Jag kunde inte hindra håret att resa sig i nacken av det som skedde.

Där, plötsligt förändrades allt. På en hundradels sekund. Från den perfekta varumärkesupplevelsen till något obehagligt och konstigt.

Helt oväntat byttes dom rätt glada tillropen och harmlösa ramsorna ut till att bli grova och nedvärderande. Med gemensam kraft skanderade plötsligt över femtontusen AIK:are HORA samtidigt som de riktade armen fram och tillbaka, i takt, mot Djurgården sektionen. HO-RA, HO-RA, HO-RA. En obehaglig stämning uppstod, från ingenstans. Norm för många på plats, otänkbart för mig.

Tro inte att det är bottenskrapet som representerar AIK:arna, ni vet rötäggen. Bara en bit till höger om mig stod en extremt välklädd medelåldersman iförd gulsvart halsduk med sin 11-årige son, som dagen till ära var iklädd lagets fotbollsmundering. Tillsammans skrek dom HO-RA så att blodådrorna såg ut att vilja sprängas på halsen samtidigt som de hytte med fingret mot Djurgårdsläktaren. Eller kanske än värre familjen snett till vänster där en pappa skriker allt vad han orkar: jävla-fitt-hora till en Djurgårdenspelare som slår krokben på sin motståndare. Samtidigt sitter mamman och hans dotter på typ 6 år bredvid tittar på.

När blev detta ok?

Varumärkesarbete handlar bland annat om vilka associationer man lyckas skapa till varumärket. Med fördel bör dom vara positiva så att man i sin tur blir benägen att engagera sig i varumärket på ett eller annat sätt såsom att jobba med, tala gott om, köpa eller besöka etc.

Efter den här upplevelsen, som kunde blivit magisk, så har jag extremt svårt att varken gilla, tala gott om eller vara benägen att gå och se en AIK match igen och jag rekommenderar framför allt att inte gå med sina barn. Att allt sedan sker på en arena som är döpt till Friends arena, organisationen som gör allt i sin makt för att motarbeta mobbing bland barn, ger en ganska bitter eftersmak.

Attityd och beteende är det allra svåraste att ändra på. Och om min upplevelse är normen så har AIK en lång och svår varumärkesresa framför sig. Det finns säkert fler klubbar med liknande problem. Men ska det verkligen vara så, ska det tillåtas?

Finns bara ett svar på det: Nope!

PS. Jag gjorde misstaget att säga jävla kärring till min mamman vid ett tillfälle när jag var runt 9 år. Hon lyfte mig i örat så att det knakade i brosken och förklarade, en gång för alla, vad som gällde. Det hände aldrig igen. Jag önskar att morsan varit med i går…