matteönell

NADJA

Meet Bad Nad

Av , , Bli först att kommentera 0

Att anställa begåvade och ambitiösa människor är bland det häftigaste som finns. Ny energi, nya tankebanor och ny kraft tillförs i organisationen. Det berikar och förgyller allas vardag. Halleluja har hittat en ny kanonmedarbetare som heter Nadja, men går under rövarnamnet Bad Nad. Bara för att hon är bäst. Punkt.

Läs mer här på VK om Hallelujas senaste rekrytering och att Nico ta över som VD.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,
MATTE_MARC

Knarkar du också?

Av , , Bli först att kommentera 2

Idéer.

Satan, vad jobbigt. Framför allt att inte göra något av dom. Hela min kropp och själ skriker, vrider sig som besatt när det sker. Jag får svårt att sova, kallsvettningar bryter ut och ibland lovar jag att jag ser saker. Syner.

Idéknarkare. Är det en diagnos?

Förr var det vardag. Idag är det tack och lov annorlunda. Insikten om att tid är något som man inte kan köpa förändrade mig, själsligt. Det fick mig att dra ned på tempot, reflektera och skapa distans.

Du kommer inte hinna göra allt. Ju mer du trycker in desto troligare är det att något kraschar rejält i slutändan. I det vardagliga ekorrhjulet är det inte lätt att fatta bra beslut när hjulen spinner på.

För mig blev allt bättre av att inte gå igång på allt, hela tiden. Nu har jag istället idéer som mognar, likt fina viner, i idékällaren. Jag går ibland och vrider på flaskan, putsar av dammet. Väntar på rätt tillfälle att poppa korken på en riktigt fin årgångsidé.

Så, till alla idéjunkies där ute. Ta ett chillpill, åk på rehab och sätt er under korkeken och lukta på blommorna en stund innan ni börjar stångas. Det kommer hända grejer. Jag lovar.

För min del börjar det vara dags att stångas lite igen. Men bara lagom mycket…

/M

PS. Vill du läsa mer om vad jag pysslar med. Kolla in här: www.norrland2.nu

Bli först att kommentera
31012016-IMG_2439

Säg upp dig!

Av , , 2 kommentarer 3

Jag hade ett missat samtal från okänt nummer. Det plingade till och jag fick ett sms om att det fanns ett röstmeddelande att lyssna på. Jag ringde upp min voicemail.

– Du är uppsagd. Slut på meddelandet.

Vad i helvete, uppsagd? Jag kände igen rösten mycket väl. Jävla idiot, tänkte jag.

Upprymd och förbannad la jag ifrån mig telefonen. Det blev svårt att andas och jag fick tunnelseende. Knäna vek sig och jag kände hur svetten sipprade fram på pannloben.

Några minuter senare ringde samma nummer igen. Jag svarade inte. Jag hade fullt upp att bearbeta vad som just hade hänt. Att försöka lista ut hur jag skulle försörja familjen. Att få bukt på hjärtklappningarna och stilla kräkreflexerna som sattes igång.

Det plingade till och jag fick ett nytt sms om att det fanns ett röstmeddelande att lyssna på. Jag ringde upp min voicemail, igen.

– Du har ett nytt jobb. Slut på meddelande.

I höstas sa jag upp och anställde mig själv inom loppet av några minuter. Den förmånen har man som entreprenör. Jag hade under lång tid insett att det var dags för en knuff. En ny utmaning att ta sig an. En större och hårigare sådan. En utmaning där jag måste ifrågasätta mig själv, på ett nyttigt sätt. En som får mig att släppa sargen, igen.

Så, från och med 2017 ska jag lägga all min tid på att göra Norrland till ett skönare ställe att leva, bo och verka på. Med Umeå som hemmabas och tillsammans med mitt gäng och mina vänner. Det känns osäkert och tryggt på samma gång.

Nerv. Igen.

www.norrland2.nu

 

 

2 kommentarer
Etiketter: ,

Lost in the pancake

Av , , Bli först att kommentera 5

Som liten parvel drabbades jag av Staffan Westerberg. Han var både otäck och fascinerande på samma gång och med tanke på att det knappt fanns tv-kanaler på den tiden så gick det inte att värja sig. Skulle man se barn-tv så fick man Staffan på köpet, så att säga.

Vill helst inte grotta i frågan djupare men med stor sannolikhet satte han djupa hack i lilla pojksjälen. Antagligen skulle det krävas tusentals psykologtimmar för att reda ut blåknutarna. Så jag förtränger, tills vidare.

För er som inte vet, glömt eller förträngt så handlade Vilse i pannkakan om en pojke som inte vill äta upp sin pannkaka utan istället fantiserar om allehanda varelser som lever på och i den. Surrealistisk dockteater som skrämde skiten ur en hel generation. Potatismannen speciellt.

Nu är jag medelålders och drabbats av Trump. Det är både otäckt och fascinerande. Det går heller inte att värja sig trots hundratals kanalval. Men, den här gången är det på riktigt och inte en dockteater utan en surrealistisk dokusåpa på blodigt allvar. Staffan Westerberg framstår plötsligen som något fluffigt och gulligt och all hjärntvätt är förlåtet.

I veckor har jag slaviskt följt händelserna och galenskapen som sker i drömmarnas land. Jag har försökt sätta fingret på hur det är möjligt. En narcissistisk psykopat som mobbat till sig en av världens mäktigaste positioner?

Så ramlade jag över en teori, väl värd att fundera över. Den bygger på att vi glömmer vår egen historia snabbt och vi har inte förmågan att se när den återupprepar sig. Vi lär oss alltså inte av våra misstag.

Kan det vara så enkelt att vi har så kort historiskt perspektiv att vi återanvänder galenskap med resultatet att vi försöker utplåna oss själva. Om och om igen?

Tobias Stone skriver om detta i ett blogginlägg som du hittar här på The Huffington Post. Jag uppmanar och ber dig att läsa den.

Varning för domedagsläsning. Men jag tror att om vi sätter stopp på tillräckligt många små idiotiska händelser världen över kanske man kan förhindra den riktigt stora. Du vet, många bäckar små…

Potatismannen sniffar oss i nacken och många är nog ”Lost in the pancake” just nu. Tänk, tyck, känn och agera. På det sätt som passar dig bäst.

JAPAN_MO

Bli först att kommentera