Som liten parvel drabbades jag av Staffan Westerberg. Han var både otäck och fascinerande på samma gång och med tanke på att det knappt fanns tv-kanaler på den tiden så gick det inte att värja sig. Skulle man se barn-tv så fick man Staffan på köpet, så att säga.

Vill helst inte grotta i frågan djupare men med stor sannolikhet satte han djupa hack i lilla pojksjälen. Antagligen skulle det krävas tusentals psykologtimmar för att reda ut blåknutarna. Så jag förtränger, tills vidare.

För er som inte vet, glömt eller förträngt så handlade Vilse i pannkakan om en pojke som inte vill äta upp sin pannkaka utan istället fantiserar om allehanda varelser som lever på och i den. Surrealistisk dockteater som skrämde skiten ur en hel generation. Potatismannen speciellt.

Nu är jag medelålders och drabbats av Trump. Det är både otäckt och fascinerande. Det går heller inte att värja sig trots hundratals kanalval. Men, den här gången är det på riktigt och inte en dockteater utan en surrealistisk dokusåpa på blodigt allvar. Staffan Westerberg framstår plötsligen som något fluffigt och gulligt och all hjärntvätt är förlåtet.

I veckor har jag slaviskt följt händelserna och galenskapen som sker i drömmarnas land. Jag har försökt sätta fingret på hur det är möjligt. En narcissistisk psykopat som mobbat till sig en av världens mäktigaste positioner?

Så ramlade jag över en teori, väl värd att fundera över. Den bygger på att vi glömmer vår egen historia snabbt och vi har inte förmågan att se när den återupprepar sig. Vi lär oss alltså inte av våra misstag.

Kan det vara så enkelt att vi har så kort historiskt perspektiv att vi återanvänder galenskap med resultatet att vi försöker utplåna oss själva. Om och om igen?

Tobias Stone skriver om detta i ett blogginlägg som du hittar här på The Huffington Post. Jag uppmanar och ber dig att läsa den.

Varning för domedagsläsning. Men jag tror att om vi sätter stopp på tillräckligt många små idiotiska händelser världen över kanske man kan förhindra den riktigt stora. Du vet, många bäckar små…

Potatismannen sniffar oss i nacken och många är nog ”Lost in the pancake” just nu. Tänk, tyck, känn och agera. På det sätt som passar dig bäst.