matteönell

Hans Lindbergs gnisslande höftkulor

Av , , Bli först att kommentera 19

Du kan nu ”tvärfara” till IKEA, som dom själva uttrycker det. Tidningar och TV varnar för långa bilköer. Vi får läsa ingående rapportering om vad personalen får till frukost. Invigningsbjörken som man sågade av var inte var en björk från Umeå utan ifrån Djäkneboda (ja, det var faktiskt en nyhet). Vårt kommunalråd Hans Lindberg svänger på kroppen så det gnisslar i höftkulorna i en väckelsemötesartad dans.

Jag förstår att man är lite överexalterad och glad för att IKEA kommer till stan. Lycklig över både arbetstillfällen, turism och den fortsatta framtidstro det kommer innebära för en stad som Umeå. Och jag tycker att etableringen är viktigt och rolig.

Samtidigt så kan det få både mig och andra att fundera på vart vi är på väg.

”Att en ful stor blå byggnad fylld av möbler som man får sätta ihop själv kan orsaka iver likt tonårstjejer på en One Direction konsert får mig att undra över om det ändå inte är rätt kört för mänskligheten.” – Stefan Söderfjäll, Ledarskapscentrum

I vår värld pratar man om ”lovebrand” och ”loyalty beyond reason” det innebär i korthet att man strävar efter att bygga varumärken där konsumenten älskar varumärket så mycket att allt förnuft kan slängas ut ur fönstret. Apple är ett utmärkt exempel där en väldig stor del människor älskar varumärket så mycket att dom kan ta fram i princip vilken produkt som helst och konsumenterna kommer köpa den. Det innebär också att Apple kan säga och göra saker i större utsträckning än andra utan att dessa människor slutar tycka om Apple, bra som dåligt. Ett annat bra exempel (tyvärr) på ”loyalty beyond reason” är TRUMP.

Vad man måste förstå är att bakom rattarna sitter slipade affärsutvecklare, marknadsstrateger, kreatörer och kommunikatörer med all senaste forskning, mätning och skitmycket pengar för att styra skeppet i exakt utpekad riktning. Arbetsprocessen är väl definierad och inget sker av en slump. Apple, TRUMP och i detta fallet IKEA vet mycket väl vad man behöver göra för att lyckas.

Vad jag menar är att Hans Lindbergs höftkulor inte gnisslade av slump. Allt var väl regisserat av IKEA och jag tror att Anders Ågren idag tyckte det ändå var ganska skönt att han inte stod på den scenen igår. IKEA vet vikten av att bygga en kyrka där ens församling kan komma och tillbedja. Kolla bara på filmen från invigningen så förstår ni.

Jag förstår varför det blir såhär, det är lätt att man rycks med när ett ”lovebrand” kommer på besök. Jag känner dock att jag det är min skyldighet att berätta att allt är riggat, så att ni vet.

IKEA är bra för Umeå och jag är väldigt glad för att dom är här av massor av skäl. Men dom kommer inte frälsa oss, dom är bara ett av världens starkaste varumärken, ett lovebrand som säljer möbler och är sjukt duktiga på det.

IMG_0997

Bli först att kommentera

Förr i tidn va man ju dum i huve nå jävulskt!

Av , , Bli först att kommentera 12

Jag har nyligen varit med om något ovanligt knasigt. Det gäller en upphandling av kommunikationstjänster som precis avslutats för Öviks kommun.

I snart två decennier har jag jobbat med marknadskommunikation genom att bygga och driva reklam, event, pr byråer om vartannat. Vår kommunikationsgrupp N2K omsätter idag ca 34 miljoner per år, vilket placerar oss bland toppen i Norrland och inte allt för sällan har vi varit med och slagits om offentliga upphandlingar. Vi har både vunnit och förlorat genom åren men alltid upplevt att vi varit schysst behandlade.

När man som byrå ger sig in i leken med offentliga upphandlingar får man vara beredd på några saker:

  1. Att lägga ned väldigt mycket tid som du inte kommer få betalt för om du förlorar (oftast 150-400 timmar beroende på storlek)
  2. Offentlig upphandling är en bedömningssport precis som konståkning. Du förlorar eller vinner på att några individer bedömer dina tidigare genomförda prestationer
  3. Bedömarna köper vanligtvis inte kommunikationstjänster varje dag vilket kan innebära ett visst kompetensglapp så oavsett hur bra personal, referenser eller prisvinnande kampanjer du har så kan du förlora

Detta är oskrivna regler som man godtar. Ger man sig in i leken får man leken tåla, helt enkelt. Alla byråer är medvetna om detta.

För ett par veckor sedan utlyste Öviks kommun en upphandling av: Marknadskommunikation med strategisk kommunikationsplanering diarienummer A15-034F.

Halleluja, en av byråerna i N2K, satte ihop en arbetsgrupp som arbetade ca 200 timmar för att kunna lämna en så relevant och bra anbud som möjligt.

I alla upphandlingar så finns det formalia i form av skallkrav såsom säkerställande av kompetens, utbildningar, ARU och annat viktiga delar som säkerställer att byrån man söker har i grunden det som krävs för jobbet.

Det finns även riktlinjer och krav på hur man ska lämna in sitt material, antal sidor, bilagor och annat. Mycket lämnas för tolkning men man strävar alltid, som byrå, efter att  säkerställa att man gör allt rätt till punkt och pricka. Man vill ju inte falla på att man lämnar för mycket text exempelvis…

I specifikt denna upphandling för Övik så finns det en text (gällande beskrivning av ett arbetsprov under skallkravet) som säger:

…beskrivningen får vara högst fyra (4) A4:or (14 000 tecken inkl. blanksteg). Bifoga även exempel på slutprodukt av uppdraget i digitalt format.

Regeln syftar till att reglera mängden information så att inte upphandlarna får för mycket att gå igenom. Vilket man kan förstå speciellt om man får in gigantiska mängder med ansökningar. Det blir jobbigt att gå genom allt material och försvårar bedömningen. Det är också ganska vanligt att upphandlingarna lämnas på webben och då regleras textmängderna av webdokument så att mängderna blir korrekta. Men så var det inte i detta fallet. Det var upp till byrån att själva hålla koll på mängden text.

Här gjorde vi på Halleluja ett dyrt misstag visade det sig. I jakten på perfektion så gjordes en slutjustering i sista sekunden vilket i sin tur ledde till att ett av arbetsproverna gick över med ca 175 tecken (inklusive blanksteg). Ett uppenbart misstag, som vi fick betala dyrt för.

Halleluja diskvalificerades helt från upphandlingen. Omedelbums.

Vi slängdes i soporna utan vidare bedömning. Frågan huruvida vi var kompetent eller prisvärd nog för uppdraget hade ingen som helst betydelse längre. Det var viktigare att det fanns 175 tecken för mycket text i arbetsprov 1.

Vårt misstag på 175 tecken innebar 200 byråtimmar i soporna. För Öviks kommun innebar det att de diskvalificerade 33% av anbuden eftersom de bara fått in tre totalt. Så nu satt de bara med två.

Rätta mig om jag har fel men här är det väl ändå något som är ordentligt galet i systemet, eller?

Jag har tidigare varit med om att det skett misstag och då har ansvarig upphandlare ringt och påpekat de uppenbara misstagen för att de är genuint intresserade av att få in så många anbud som möjligt. Det har hänt oss och jag vet att det har hänt våra konkurrenter. Jag tycker att det är schysst och visar på att parafgrafrytteri inte måste innebära idioti. Det finns utrymme för tolkning. Alltid.

Den här gången ringde ansvarig upphandlare i Övik oss efter att vi meddelats diskvalificerad (en del mail skickades även innan) för att beklaga sorgen. Hon verkar vara en rak och ärlig person vilket jag uppskattar. Hon höll med om att hon hade sett att det var ett uppenbart misstag men som upphandlare så skulle hon bryta mot lagen om hon låtit det passera. Man måste helt enkelt hålla sig till reglerna, meddelade hon.

Jag respekterar henne för det och förstår att hon bara gör sitt jobb. Men regeln stödjer dock inte huvudsyftet dvs att få in så många kvalitativa anbud som möjligt.

Det är också därför det är svårt att vara tyst och låta allt passera. För framtida upphandlingar måste detta göras om.

Jag har lärt mig att aldrig kritisera om du inte kan komma tillbaka med konstruktiv kritik. Så varsågod Öviks kommun:

  1. Om +175 tecken inklusive blanksteg blir ett jätteproblem vs lämna in kvalitativa anbud, säkerställ då att det inte går att skriva mer genom att göra ett webformulär som säger ifrån när man skriver för mycket

Alla kommer tjäna på att reglerna ses över och förbättras. Och möjligen kan vi i framtiden sedan vara överens om att: Förr i tidn va man ju dum i huve nå jävulskt..!

PS. För er som undrar hur mycket 175 tecken inklusive blanksteg är, se nedan:
Förr i tidn va man ju dum i huve nå jävulskt Förr i tidn va man ju dum i huve nå jävulskt Förr i tidn va man ju dum i huve nå jävulskt Förr i tidn va man ju dum i huve nå jävu
Bli först att kommentera

Perfektion!

Av , , Bli först att kommentera 8

Satan så jobbigt det är med perfektion. Perfektion står bara i vägen. Den säger åt en att inte göra val för tron om att det finns något bättre runt hörnet.

Skit i perfektionen. Våga prova. Se bara till att lära dig av dina misstag, de gånger det inte blir perfekt…

Kolla in den här killen som säljer shots och varma mackor ur bakändan på sin bil (Niseko, Hokkaido, Japan).

Perfektion? Ja, ta mig fan!

IMG_2462 IMG_2466

Bli först att kommentera

En cupcake för 10.000 kronor!

Av , , Bli först att kommentera 7

I fredags var vi ute på julfest med N2 gruppen. Vi är ett härligt gäng, extremt duktiga, ambitiösa individer som jag är oerhört imponerad över och uppskattar att få jobba med. Vi åt och drack, pratade en bit in på småtimmarna tills det var dags att åka hem. Med tanke på det taskiga vädret och mina glatta skinnskor så tog jag en taxi hem i slaskmörkret.

Huset sov i lugn ro förutom i köket där det spelades någon gammal Monk-platta, som det nästan alltid gör hemma hos oss eftersom Otis sover bättre på nätterna när det spelas jazz i köket. Jag lättade på flugan, gled ur feststussen och borstade tänderna. Spegeln påminde mig kort om att jag inte är 20 bast längre, men ändå i halv-ok-form för att vara 41 och för att ha härjat med gänget ett par timmar på bar.

Som alltid gick jag in till mina brudar Ava (9 år) och Ina (6 år) för att titta till dom. Jag älskar att se mina barn sova, det är något speciellt med lugnet och andningen. När jag strykt barnen på pannan och vänt mig om för att gå till sängs så insåg jag att det fastnat en lapp på foten. Eller snarare ett budskap, en uppmaning eller låt oss kalla det en käftsmäll – Hjälp pärsoner som inte har råd, stod det.

IMG_2222-2

Tjejerna har alltid haft ett stort hjärta och delar med gärna med sig. Dom skänker pengar, köper äpplen och potatis till tiggarna utanför vårt Konsum (Coop) med jämna mellanrum. Men det var som att den här gången kändes det som om dom ville mer. Eller så skapades den känslan av ett dåligt samvete för att man precis kommit hem från en julfest där vi inte sparat på krutet? Oavsett så tog  det tog en stund innan jag kunde somna och innan ögonen la igen så visste jag att vi var tvungen att göra något mer. På tjejernas villkor.

Så i morse när jag vaknade och efter vi sett årets julkalender, som för övrigt är geni, så blev det familjeråd och jag frågade vad som menades med brevet och vad vi kunde göra för att hjälpa till på riktigt?

Tidigare har det bakats kakor och bullar under namnet Underbarabakverk som sålts för att köpa TV spel. Så ganska snabbt kom dom fram till att det skulle bakas cupcakes, säljas och ges bort pengar till tiggarna. Ina tyckte vi skulle ta i, så efter mycket om och men beslutade vi tillsammans att varje cupcake skulle kosta 10.000 kronor. Sveriges dyraste cupcake var född.

Ava skrev texterna, tvingade mig under hot att sätta ihop en hemsida (medan de själva lekte ute med kamrater) www.underbarabakverk.weebly.com och en facebooksida Underbarabakverk för att sköta marknadsföring och beställningar. Pengarna beslutades att de oavkortat skulle gå till ”Hjälp Västerbottens tiggare”.

Oavsett om det blir en lyckad försäljning eller ej: Från ord till handling. Det är mina tjejer det.

God jul på er!

Ava & Ina Önell

Ava & Ina Önell

 

 

 

 

Bli först att kommentera

#kisshomophobiagoodbye

Av , , Bli först att kommentera 8

Det finns människor som tycker att kärlek mellan personer av samma kön är äckligt, patetiskt och vidrigt. Det tycker inte jag och min härliga VD på Heja! Mattias Walfridsson. Hjälp oss att utmana fördomar med ett tydligt kärleksbudskap. Gör såhär:

1) Ta en bild eller filma en kyss. Spelar ingen roll med vem eller om man bara tar en egen puss-selfie
2) Lägg upp det på instagram och tagga med ‪#‎kisshomophobiagoodbye‬ och/eller ‪#‎khgb‬
3) Vi ser sedan till att kärleksbudskapet skickas till dom som behöver det mest typ Donald Trump, Björn Söder, Pastor Åke Gren, Vladimir Putin m.fl.

Låt oss hjälpas åt. Om vi tillsammans sätter fart kan en enkel kyss faktiskt göra skillnad. Läs mer här: kisshomophobiagoodbye

Puss!

Puss!

Bli först att kommentera

Pausa det du gör – skänk en slant

Av , , Bli först att kommentera 5
Det håller inte längre. Den bild som nu sprids av bland annat Expressen på treåriga Aylan är så stark att det inte går att blunda längre. Jag ska egentligen skriva om något helt annat på den här bloggen, men dagar som dessa går det bara inte. Jag bara måste utnyttja min möjlighet att förmå dig att skänka en slant. En väldigt enkel och i mitt tycke bra insamling har startats upp de senaste dagarna, den heter ”Vi gör vad vi kan” och där kan du snabbt swisha pengar och göra en liten skillnad. Ser att Expressen skriver om insamlingen och här kan du läsa mer om vigorvadvikan.com.

Insamlingen har Swish 0702 09 33 03 eller bankkonto i SEB: 5694 05 824 28.

Tillsammans kan vi ju faktiskt göra lite skillnad. 

 

 

Skärmavbild 2015-09-03 kl. 08.28.25

Bli först att kommentera

Moster, makrill och Miami Vice förändrade mitt liv

Av , , 2 kommentarer 10

Där på köksgolvet hos mormor stod den. Puch Track-Pro. En splitterny BMX inköpt på sportbutiken i Storuman. Då, en cykel av den coolaste sorten. Ni vet, en sådan pjäs som fick alla barnen att kasta långa, lystna blickar.

Den var svartlackerad med gula monsterdäck, lätt framåtlutat styre och en gul plastsadel som var smäckert bakåtlutad. Ljusår coolare än DBS:n med limpa som jag härjade runt med. Det var i särklass det snyggaste cykeln jag sett, någonsin.

– Den är din. Sa Moster Lisa.

Jag var 8 år och trodde jag hade dött och kommit till himlen. Skämtar hon, hörde jag rätt, tänkte jag. Det var fullkomligt otänkbart, i min och mammas ekonomiska situation, att vi skulle haft råd med något liknande.

– Men, du måste jobba av den. Sa hon sedan.

Jag hörde knappt vad hon sa. Mina händer smekte redan lacken och jag drömde om att få ge mig på hoppet som jag och grannpojkarna hade byggt bakom posthuset där vi bodde. Ett snärtigt, högflygande hopp med urusel, platt, landning men med gott om utrymme för att få vrida styret lite snyggt i luften innan man satte ned hjulen. Nu jävlar ska gänget få se, tänkte jag upphetsat.

– Öhhh, va. Sa jag och försökte suga tillbaka dreglet som sipprade ur munnen.

– Du måste jobba av den och vi börjar på fredag, sa moster. Extremt road av situationen.

Det är först i efterhand som jag förstått att hon visste exakt vad hon pysslade med. Arbetsmoraluppfostran.

Moster Lisa har alltid varit och är fortfarande en stark förebild för mig. När jag föddes på Lycksele lasarett var hon en sjöbuse som seglade världen runt på ett jättefartyg. Hon jobbade som maskinist och var den som säkerställde att de gigantiska dieselmotorerna funkade medan de korsade världshaven.

Det var moster som köpte min första fotboll, hockeyklubba och senare lärde mig trimma mopeder upp till 90 km/h genom att dreva, fräsa ut förgasare och jacka kolv (som 13-åring). Puch Dakota forever. Det var moster som lärde mig hantera yxa, tillverka kaststjärnor och uppskatta whiskey (lugn mamma, det skedde på äldre dar).

Jag spenderade många, många timmar med moster. Vi skruvade i den blåa beachbuggyn som hon kämpade för att få klar. Vi plastade, skrapade och målade hennes båt. Det blev många helger, långa dagar och sena kvällar i Skarven, med olika arbetsuppgifter varje gång för att betala av drömhojjen.

Jag älskade varje minut.

Vi jobbade alltid tillsammans och det var alltid samma avslutning. När arbetet var genomfört, sent på kvällen nära midnatt, gick vi in. Under kvällen hade moster spelat in sitt favoritprogram på VHS:n. Miami Vice. Don Johnson var hennes självklara favorit och hon erkände vid ett svagt tillfälle, med rödmosiga kinder, att hon hade en liten Don-chrush. Men jag fick, för guds skull, inte berätta det för hennes man Agne.

Upplägget var alltid desamma. Jag i kalsonger och t-shirt och moster i trosor och rutig skogshuggarskjorta. Vi hade två stycken hårdbrödmackor var, husman med makrill, som det knastrade rejält om. Knappt så man uppfattade introt till Miami Vice. Jag glömmer det aldrig.

Mormor lärde mig knyta handen i fickan och bita ihop. Moster lärde mig att hårt jobb är kul om man gör det tillsammans, med tydliga mål och många små belöningar. Två extremt viktiga ingredienser för fortsättningen i mitt liv och jag tänker på det varje dag.

Moster vet nog inte om det men hon förändrade mitt liv den dagen hon ställde BMX:n på mormors köksgolv. För alltid…

Moster Lisa. Hon tycker inte om att synas på bild. Syns knappt eller hur?

Moster Lisa. Hon tycker inte om att synas på bild. Syns knappt eller hur?

2 kommentarer

Hon tjuvröker och svär som en borstbindare…

Av , , 2 kommentarer 15

Jag är uppvuxen i det gula posthuset på vänster sida mitt i Stensele. På motsatt sida, tvärs över vägen, ligger den nu nedlagda busshållplatsen som en gång i tiden även fungerade som byns pizzeria. Förargligt nog rånades den på 90-talet vilket tvingade ägaren att stänga. För er som fortfarande inte vet vart det är så ligger det tre kilometer innan Storuman, som man passerar på väg till Tärnaby/Hemavan.

Min far lämnade oss ensamma väldigt tidigt och hade en förmåga att hålla sig undan både som förebild och ansvarstagare. Så min vardag styrdes av tre starka och begåvade kvinnor. Min Mormor, min moster och min mamma.

Mormor lever fortfarande och hon bor kvar i det gula gamla tegelhuset. Hon är nu en bastant 85 årig kvinna med vågigt, silvergrått hår och ett vänligt, vackert ansikte. Ögonen är klarblå och pillemariskt pigga. Hon tjuvröker och svär som en borstbindare (ja, jag vet att du röker och fulsvär i vardagsrummet). Hon ser på sport nätterna igenom och gärna boxning med svulstiga, svettiga karlar. När hon inte kollar på ”sport” läser hon klassisk tantsnusk. Ni vet, krallig långhårig grek som håller om en bystig brunett på omslaget och ordet pulserande är ständigt återkommande i texterna. Hon drar skämt som får sjöfarare att rodna och håret på ens bröstkorgen att krulla sig.

Hon är helt enkelt världens bästa mormor!

Vi bodde både bredvid, ovanför och under mormor i omgångar. Vi flyttade ganska mycket, min mamma och jag. Men alltid i samma huskropp. Skillnaden var att lägenheten blev något större varje gång och avståndet till mormor ökade successivt till 25 m (andra trappuppgången).

Mormor fanns alltid där för mig, i ur och skur. Hon var den första personen som jag gjorde affärer med. Som femåring köpte hon mina fem kronor för tio kronor. Senare mina majblommor och jultidningar, trots att hon inte hade så mycket pengar. När jag fick mitt första riktiga sommarjobb (plantering som elvaåring) packade hon matväskan, väckte mig skoningslöst i ottan och på kvällarna satte hon salva på mina knottbett (läs köttsår) och sa åt mig att bita ihop eftersom det förr eller senare skulle bli bättre.

Mormor var trygghet när mamma jobbade dubbla skift eller nätter för att få vår skrala ekonomi att gå ihop. Om jag gnällde över att det var torrt ställt och att mamma jobbade mycket så förklarade hon skarpt, men vänligt, att det inte fanns något att klaga över. Det är som det är. Helt enkelt.

Mormor är, som ni förstår, fostrad i den gamla skolan. Hon som vänligt men bestämt knyter näven i fickan och sliter fram sitt jävlar anamma när det krävs. Hon klagar inte, för att hon vet hur det är när det är riktigt jävligt. Hon säger rakt ut vad som gäller och står för vem hon är.

Lika tuff, snygg och cool blir jag aldrig. Men mitt entreprenörskap bygger på arvet från mormor Britta.

Mormor Britta aka G-mormor

Mormor Britta aka G-mormor

2 kommentarer

Det blev ett jävla liv…

Av , , 12 kommentarer 8

Varje sommar i Lövånger på havsbadet sker något som kallas Late Night Light Party (LNLP). En helt galen, konstig, underbar tillställning som vänder upp och ner på alla eventuella fördomar man kan ha om inlandet och inlandsbor. Under två dagar förvandlas stranden till en bas & ljuspumpande strandfest med ett par tusen besökare som dansar sig genom hela natten till solen stiger upp. Det går inte att förklara så att det blir rättvist, det måste upplevas.

Vi har vårt sommarställe precis bredvid havsbadet och en av våra stuggrannar har barn som är jämnåriga med våra. Barnen umgås och leker hela somrarna. Deras äldsta grabb heter Oskar och han är 9 år.

Oskar har inga framtänder, än. Han har rufsigt sommarblont hår, glasögon och ett skelande öga som kräver lapp med jämna mellanrum. Oskar lyckas alltid, på ett okonstlat sätt, se lite finurlig ut. Man fattar snabbt att han inte bara har en räv bakom örat, han har en rävfarm.

I år hade Oskar en plan för LNLP. En kioskplan. Med hjälp av list och god övertalningsförmåga (stora, blanka ögon som blinkar) lyckades han övertala pappa Urban och mamma Ida att tillfälligt ta anställning. Uppgiften var att att skruva ihop en kiosk, tillverka saft och baka kakor och bullar. Allt enligt Oskars direktiv.

Det blev ett jävla liv hos grannarna under några dagar. Det spikades, skruvades och målades, plockades bär för safttillverkning och jag hörde kalkyler i förbifarten om hur mycket pengar man kunde tjäna om man lyckades sälja tio tusen kakor och bullar, det måste bli några miljoner kronor trodde någon av de andra barnen. Det spekulerades hejvilt till vad pengarna skulle användas till, vissa delar skulle skänkas till bättre behövande och resten till nyttosaker såsom vattenpistoler, studsmattor, hästar och eventuellt en vattenskoter.

Till slut kom dagen. Oskar var uppe med tuppen och plågade snabbt igång familjen. Styrde och ställde, vänligt men bestämt och med hela handen. Han hade sovit dåligt kvällen innan, han hade myror på benen som han förklarade det. Jag skulle kalla det peppad.

Den gamla rostiga cykelkärran toppfylldes och organisationen (familjen) styrde sin kos mot stranden. Längst fram gick Oskar, barfota med sitt sommarblonda hår i en blå t-shirt och jeansshorts. Med stolta, bestämda steg.

Under några intensiva timmar serverad Oskar och hans ”visstidsanställda” hjälpreda Max fika för 5kr portionen till alla småsletna partydjur. När kassan räknades samman så uppvisades stolt en intäkt på ett par hundra kronor.

Jag fick förmånen att se Oskar äga världen för en stund. På riktigt.

Det är så här det börjar. Entreprenörskap. Ibland jobbigt och förfärligt, men oftast alldeles underbart. Det ska vi prata mer om. Sen. Välkommen till min blogg. Jag heter Matte Önell.

Visstidsanställde Max (tv) Oskar (th)

Visstidsanställde Max (tv) Oskar (th). Klicka så blir jag större.

12 kommentarer