Jag var på bio med min sambo och våra barn i kväll. Precis innan vi skulle gå in så får jag en nyhetsflash i mobilen, att en biograf utrymts i Stockholm. Ja, det är klart. Sitter man med en bombväst mitt i en fylld salong så tar man ju med sig ett hundratal människor till Valhalla, Himlen, Helvetet eller vilken biljett man nu har. Kunde inte låta bli att under början av filmen fundera. Är det klokt av mig att sitta här med familjen? Ska man låta terroristerna vinna genom att bli orolig och avbryta sin planerade kväll? Tills jag insåg att det är inte det som är frågan. Det är ingen fråga alls.

Det handlar om en enda sak. Man måste acceptera att det här är vår nya verklighet. Vår nya verklighet är farligare. Den innebär att vi kan när som helst bli utsatta för ett dödligt terrorattentat. I vår trygghetsälskande mellanmjölksvärld är det här en svår sak att acceptera. I stora delar av världen har det här alltid varit en realitet. Dom har lärt sig att leva med det. Det måste även vi. Ju snabbare vi accepterar det, ju snabbare kan vi se nyktert på saken och ta kloka beslut.

Vi kan naturligtvis inte ha en så mjäkig regering som vi har nu. Vi kanske måste ha en samlingsregering. Vem vet. Men helt klart är att Stefan Löfven inte är hen att hantera situationen. Han påminner om förre brittiske premiärministern Neville Chamberlain i sin långsamhet, självgodhet och naivitet. Och ni som läst historia vet hur mycket värdefull tid Chamberlain ödslade under andra världskriget innan den handlingskraftige Winston Churchill fick ta över rodret. Löfven blir inte långvarig som statsminister. Sanna mina ord!

Sen får vi förhoppningsvis en kapabel statsminister. En statsminister som ser till att alla som rest i väg för att slåss med Daesh behandlas som det dom är. Fiender till staten. Vatten och bröd på Kumla. Eller hängandes på torget till allmän beskådan. En statsminister som vågar stå upp och säga att vi är i krig. För det är vi. En statsminister som ser till att vi inte låter en säkerhetsagent tömma pistolmagasinet i huvudet på en oskyldig pakistansk utbytesstudent för att han såg nervös ut – som hände i Storbritannien i spåren efter 9/11. En statsminister som inte börjar tumma på oskyldiga människors rättigheter för att hen får panik och inte kan se klart längre.

Och vi? Vi måste kräva en regering och statsminister som kan styra landet samtidigt som hen tar hand om folket. Och vi måste dessvärre inom oöverskådlig tid acceptera att vår vardag har blivit farligare. Sånt är livet nu. Dom som förnekar det är inte naiva. Dom är fega, inkompetenta och ansvarslösa, som samhällsdebattören Alice Teodorescu så klokt uttryckte sig häromdagen.

Trevlig kväll på er! Och jag menar det. Livet är fortfarande bra. Det är bara lite mindre säkert.

Vi har nått en nivå på teknologi och automatisering – hur gammaldags än ordvalen må låta – där vi inte behöver jobba mer än 6 timmar per dag. Om ens det.

Jag skulle vara den första att införa det på mina ca 400 medarbetare om jag bara gavs realistiska förutsättningar. Jag vet att jag kommer att införa det. Inte nu. Men sen. För att samhället är inte moget ännu att avkräva mer fokus under dom 6 timmarna. Men när samhället är där, ja då smäller det till hos mig. Direkt. För jag vet att det är bra. Människor mår bäst av att vara människor. Och människor är inte maskiner.

Människor mår bra av att fokusera på det dom är. Samla kraft, fundera, känna, göra gott…och sen bara vara. Vara en människa. Inte en robot. Inte en maskin.

6 timmars fokus räcker. Utan tvekan. Men INTE slappa och chit-chatta 6 timmar och sen slappa och få lön. See the difference? När teknologin nått längre och effektiviteten höjts tillräckligt för att vi ska behålla vår levnadsstandard, ja då kanske vi kan nå ner till 4 timmar. Och 2 timmar. Eller 12 för dom som vill och har kapaciteten att jobba 12 timmar.

Vi är inte maskiner. Vi är människor. Glöm inte det. Quality, not quantity.

Trevlig helg på dig! Försök inte att jobba ikapp. Det ska du göra på arbetstid. Nu ska du vara ledig.