EU-valet

Av , , Bli först att kommentera 1

Glöm inte bort att sätta er in i EU-valet! Och glöm inte bort att rösta, gott folk. Jag har ofta funderat på om röstning är en förmån eller en plikt, antagligen är det bäggedera. I alla fall känns det som att det är lite info om detta, men man kan kolla på: http://www.eu-upplysningen.se/eu-valet/

De vi röstar in sitter i 5 år, så tänk efter noga.

Kedjor. Kedjor. Kedjor!!

Av , , Bli först att kommentera 1

Det finns smidda länkade kedjor. Det finns affärskedjor, kedjebrev, telefonkedjor och halssmyckeskedjor. Sen finns det mailkedjor och så finns det sms-kedjor. Jag kallar det i allafall så när jag har skickat sms till flera personer. Ni vet, det stannar kvar i telefonen. Så att vid ett tillfälle skickade jag sms till min dotter Toini och hennes kompis Malin. Som vanligt, som man gör. Sen, efter ett tag skulle jag skicka ett sms till min dotter bara, men av slöhet kom också det till Malin eftersom jag tog senaste tråden. Det råkade vara några räkningar som hon skulle betala som kommit med posten till mig. Från Malin kom ett mycket förvånat ”Va?”, från Toini kom det ”Å, nej, nu har Malin sett alla mina räkningar!”. Svar Malin ”Jag ska skvallra till alla jag känner!!”. Toini ”Fyfan, mamma, ser du vad du har gjort?”. Men det var nog på skoj. Tror jag.

Idag så GJORDE jag OM det!! Demensvarning!

Jag skrev till Toini och så kom det till Malin ”Vill du vara med på Isaks (barnbarnets) present?”. Toini ”Absolut!” + lite senare: ”Haha, mamma, du skickar till Malin igen”. Malin ”:-)”

Jag, fortfarande i smskedjan, låtsat förtvivlad: ”Den här sms-kedjan. Måste ta mig ur den. Måste bli fri. Herregud, snart vet hon allt om vår familj..Nu fick hon väl det här smset också. SKAM”. Malin ”De innersta familjehemligheterna kommer att avslöjas… Moahahahah”. Jag, lite nervöst ”Hahaha!”. Toini ”Jag flyr fältet (Smiley som crawlar)”.

Jag tar tag i det hela, låtsas inte fatta att Malin fortfarande är med”Lugn. Jag flyttar snabbt (raket-smiley) över henne till (telefon-smiley) telefonboken. Där kan jag (pistol-smiley) radera henne!”

Toini ”Hahaha! Sjuuuuk” Malin ”Toini, din mamma vill skjuta mig (kallsvettig smiley)”

Jag ”Bara ditt nummer”.

Och se, där fick jag ihop ett helt vardagskåseri av en sms-kedja…

Det har vänt!!

Av , , Bli först att kommentera 1

Vadå ”det har vänt”? Vad har hänt? Äre lönt att sätt på pränt?

Jo, det blir ljusare nu!

2013 dec 3 021

 

Såhär fint var det en morgon när jag var ute o gick!!

Kolla hur solen lyser på de frusna vågorna på Tavelsjön…

Jag skulle gärna hoppa över julen direkt och gå vidare till våren, men det dröjer ju, så man får vara glad för det lilla, som barnens farmor sa. Nu har jag alltså bott i Västerbotten i 33 år, och varje år i oktober säjer Västerbotten med sin mörkaste röst: ”Jag varnar er! Vänd hem! Åk till varmare ställen! Gack hädan och tinen upp Eder avkylda lekamen på trevligare breddgrader!” Och varje höst säjer vi kaxigt tillbaka:”Nänä, vi stannar här med dig. Hur kallt kan det bli?” Och varje november och december är det hemskt och mörkt och ganska kallt, men vi härdar! Vi är Norrländska kwinnor och männer som klarar det här. I januari och februari blir det etter kallare.(Det är ett förbaskat gnäll hela tiden på frostiga bilar, halkiga vägar, igensnöade vägar, oplogade vägar, ohämtad post, okomme tidningar, blöta hundar och barn, illvilliga kalla bilar, parabolantenner som blir ivägblåsta, tak som pajar, ett mörker som förmörkar våra sinnen, julgranar som blir stulna, hundar som fryser så att de hoppar på skaren och ett ständigt torkande av Hestra-vantar). Men utåt sett är vi hårda. Dom där sörlänningarna som inte kan styra biln sin på blankisn, och grannarna som inte törs hämta posten på tri daga, dom där tågresenärerna som inte fattat att man inte kan åka tåg utan att man måste ha en fyrhjulsdriven VW med dieselvärmare om man då ska komma sig nånstans.

Ärligt. ÄRLIGT, västerbottningar, vänner i Nordanlandet, systrar och bröder i Norrland – visst är det väl eländigt med kylan och mörkret? Jag tror vi stannar här för att det är så trevligt folk som bor här. Slalom och vinterrally och skoterkörning i all ära…

De ä bättre nu!

Av , , Bli först att kommentera 1

En annan sak som är bättre nu är ladugårdsbyggen! Tänk förr! Man sku ha en rostig yxa, yxa till stockar, timra, frysa, stoppa mossa i skarvarna, slipa yxorna om och om igen, kossorna ylade i månskenet, barnen förso, svulto och skakade som om de voro frireligiösa predikanter! Farmor skulle läsa postillan i det svaga ljuset av den öppna härden och farfar var utan Ettans snus och hönsen sprang inomhus.Och då skulle bonden få upp en lagård för 10 eller 14 kor…

Nu ba… ringer man en massa hantverkare, hyr en mobilkran, och:

2013 Dec 2 019

 

Lagården står upp! Nu behöver bara Tore Larsson i Överrödå göra klart resten, med hjälp av några gubbar:

2013 Dec 2 024

Så kan han snart robotmjölka sina kor! Jag menar det – taket kom upp idag på ena sidan…

Sicken grej! När jag var bonnkärring och mjölkade mina kor på 80- talet och knäböjde sisådär 30000 ggr/år så tänkte jag att det här är väl ett jobb som aldrig kan automatiseras. Men så himla bra att man kan ha fel!

De va´nte bättre förr!

Av , , Bli först att kommentera 1

Tandläkarn!! Den va INTE bättre förr. Min mamma (född 1938) lär när hon var liten har sparkat eller bitit tandläkarn så hen var tvungen att sluta för dagen och gå hem. Jag antar att det var traumatiskt för bägge. När min kompis Kersti i Byske var liten(hon är född1947), så slet dom ut alla tänder som det var i hål i på de barn som var ”fattiga”, för dom kunde ändå inte hålla en god tandhygien. Bussigt! vem vill gå med löständer vid 14 års ålder?

I min generation var det så att det var inga pedagogiska tandläkare. Jag minns en jättearg kvinnlig drake som tryckte ner mig i tandläkarstolen, vräkte mig bakåt och skrek:”GAPA” och började gräva i munnen på mig. Kanske var detta i början på 70-talet, och denna arga kvinna skrämde mig så till den milda grad att jag led av svår tandläkarskräck i många år. Som tur är har jag supertänder, och har bara lagat några få, aldrig någon rotfyllning ens, och vågade inte säga ett pip till mina tandläkare. Vilket resulterade i att jag var tvungen att laga hål med bedövning som egentligen inte funkade. Till slut kom jag till min nuvarande tandläkare och han har typ frälst mig! Fatta! En snygg, vältränad, nyduschad man som ger mig hur mycket droger jag kan önska! Hos honom har jag gått i 18 år tror jag, och när han lagar mina hål så ser han till att bedövningen tar. Massa sprutor: känner ingenting: nöjd och glad! Han såg till att kolla först så att bedövningen verkligen verkat och nu är mitt tandliv underbart!

Mina barn och barnbarn har jättepedagogiska tandläkare. Barnen får leksaker, blir humant behandlade, tandläkarn pratar sakta och lågt och det verkar inte vara någon nervositet alls.

Dä va´nte bättre förr (del 2)

Av , , Bli först att kommentera 0

Vinterkläder för barn:

När jag var liten bodde jag i Stockholms innerstad, och åkte tunnelbana varje dag till skolan. Som ett kuriosum kan jag berätta att de första åren gick vi även på lördagsförmiddagen i skolan, men det var ju Waldorf bara som gjorde det. Det slipper ni nu, ungar! I Stockholm var vintern en enda lång, mörk, blöt årstid mellan oktober och april.

Jag är inte ett dugg förvånad att det har varit en snabb uppgång för syntetgarnerna från 70-talet och framåt och en dipp för ullgarner. (Ullen och de gamla teknikerna håller dock på att öka i intresse igen, antagligen beroende på att garntillverkarna nuförtiden är bättre på att fixa mjuka garner, vilket fröjdar mig).

De som är i min ålder minns sin barndom som KLIANDE och i många fall också TRÅNG. Ylle, ylle ylle! Mormors hårdstickade yllesockar var det enda som var bra, annars var det: kalasbyxor som kliade och var för korta med dålig resår i midjan, ärvda ylletröjor som någon kusin haft som var alldeles för smala och trånga i halsen, yllevantar som direkt blev blöta och tunga, kappor i ylle som också blev tunga och blöta, yllemössor som kliade och ibland tjocka yllekalsonger!!! Fasa! Man skulle också vara tacksam när man fick andras urvuxna, tvättkrympta, handstickade plagg. Jag var jätteliten för min ålder och fick ofta ärva kläder av min klasskompis Eva, som ärvt dem av sin syster Karin, som ärvt dem av bror Lennart, som ärvt dem av en moster…

Det gick väl an i Västerbotten där det var kallt och torrt, men mitt i Stockholm! I bussar och tunnelbanor luktade det av blött ylle, hemma i hallen hängdes barnens blöta vinterkläder upp på tork…

För föräldrarna gällde att hinna torka kläderna innan nästa dag, utan torktumlare eller mysig eldstad. När de blev skitiga – försiktig handtvätt av 3 barns ylleplagg med efterföljande dropptork i flera dagar. Och när barnen skulle kläs på! Bängligt och trångt och med krängande barn som gnällde på att det luktade blöt hund.

Tänk sen när jag fick barn, vilken fröjd! Utanpåvantar i regntätt tyg med tillhörande resårband med knäpplås, bävernylonoveraller, maskintvättbara yllesockar, yllemössor i mjukt garn, tvättmaskin med ullprogram och torktumlare, allvädersstövlar och skoterkängor med urtagbart foder!

Dä va´nte bättre förr (del 1)

Av , , Bli först att kommentera 0

Nu tänkte jag ha en liten serie som på swänska heter Det var inte bättre förr. Serien är tänkt som en jämförelse för de som var med och som en historiebok för de som är yngre.Jag börjar med:

Skattemyndigheten. När jag var ung var Skattemyndigheten vrång. Först skulle man deklarera på sånt där papper (en platt grej som prasslar) med en penna (en slags pinne som är ögonblickligt interaktiv) och fylla i rutor och yrka avdrag. Så skickade man in den med post. Inte mail. Inga klickanden. Man lade sitt brev ordentligt i ett kuvert, som är ett ihopvikt delvis ihoplimmat papper, och förslöt man det. Sedan gick man till ett Postkontor. Där har det sålts frimärken sedan 1600-talet i Sverige, något som vi alla tyckte funkade bra dom första 350 åren utan mankemang. Man köpte ett frimärke och klistrade det på kuvertet (samma taxa över hela landet) och så lade man det på lådan. Sedermera bars brevet ut till Skattemyndigheten. Man trodde att allt var okej, man skuttade runt i sin oskyldiga ungdom och väntade på skatteåterbäringen. Hände ingenting. En dag får man ett bistert brev från myndigheten. ”Ni anmodas härmed…bestyrka edra uppgifter…kvarvarande bevisning…hänvändelse till…blablabla…ni ska betala 24000 kr i kvarskatt”. VAAA? Ring ring ring, hallå? vad är frågan? Jag skulle ju få tillbaka skatt!

”Nä, men det står ju här att du har tjänat 400.000 kr förra året.”

”Aha, det måste blivit något fel”, säjer jag lättat – bara ett missförstånd! ”Det ska naturligtvis vara 40.000 kr. det är inte så vanligt med 19 åringar som tjänar 400.000, haha. dessutom har jag ju betalt skatt så att det stämmer med 40.000. Kan du bara ändra det, är du snäll?”

Bister röst i andra änden som snabbt tog all förhoppning ur det unga sinnet:

”Här ändras ingenting, jag är en myndighetsutövande tjänsteman.”

”Jamen, du ser ju att slutsumman 40.000 stämmer med de inkomster jag har har redovisat?”

”Då skickar jag en ändringsblankett till dig, som du kan skicka tillbaka till oss så handlägger vi ärendet ånyo”.

Man riktigt hörde i telefonen hur det falska pärlhalsbandet klirrade förolämpat på den rosa knytblusen.

Hade nu allt detta varit 2013 hade jag bara kollat att allt stämde, klickat på mobilen och sms:at iväg deklarationen. Och OM det hade blivit något fel hade en tillmötesgående person ringt mig och sagt t.ex. ”Hej! jag ser att du har deklarerat 4.000.000 kr i inkomst, men eftersom det inte stämmer med dina årsredovisningar så kanske jag bara kan ändra felet här och nu, om det går bra för dig?”

Leve skattemyndigheten – så bra ni har blivit!

Ut på äventyr…

Av , , 2 kommentarer 1

…det for jag och två av barnbarnen på. Mamma for bort och jag och Isak och Aron fick fara ut på Äventyr, det var Hemliga Uppdrag, hitta ledtrådar, pussla ihop lösenord, far runt på nya spännande platser, vada genom vatten, leta i läskiga gropar under två härliga dagar. En av dagarna fick morfar och Monica ta över med fiske och ledtrådsletande. Såhär såg det ut när vi gav oss iväg mot grillplatsen i Långviken:

2013 november 057

 

Dagen före var vi på uppe på Selsknösen:

2013 november 049

 

Såhär fint var det:

2013 november 052

 

Två glada pojkar:

2013 november 054

 

2013 november 055

 

Tja, vi kan bara hoppas att mamma far bort igen!