väldigt konstigt. Det heter t.ex. inredning- det man gör ute i trädgården när man planerar och fixar där- varför heter inte det utredning? Och vad heter det? Trädgårdsplanering? 

Utredning är en sak som typ någon offentlig inrättning tillsätter i akt och mening att reda UT saker- och får man förmoda liksom klargöra sakernas tillstånd. Istället kan det bli mycket INvecklat.

Hursomhelst har jag tagit del av nya TIPS (ett av mina favorithatobjekt) ifrån tidningen Land. Återigen är vi enfaldiga vanliga männschor räddade. Jag tar med de tokigaste tipsen- kommentarer överflödiga- jag tror ni kan tänka själva till skillnad från Land!

"1 Gör en budget. Att anlägga en trädgård kostar pengar. (...) Räkna med att trädgården kostar c:a 15% av kostnaden för huset. 

2. Satsa på massverkan. Få sorter gör trädgården lättskött, lugn och harmonisk.

4. Planera först. Tänk ut vilka växter du vill ha innan du går till handelsträdgården. Köp inte för många olika sorter.

Frågor att tänka på: Vilka växter tycker du om? Kan de växa där du bor? Vilka färger tycker du om? Uteplatser- hur många sittplatser vill du ha och var ska de ligga?"

Bra va? Så att ni inte får för er att kuta iväg och investera sisådär 180.000 kr utan tänka efter ordentligt.

Ni har ju också fått en del nyttiga relationstips av mig så ni inte i ert oförstånd rusar åstad och gifter er med någon med fläckfritt badrumsgolv som enda merit.

 Ett sånt här ögonblick kan man njuta av. Sen. I Juli. När man tycker det är lite kul att det kan bli-29 grader...

Det är sånt man tycker är kul efteråt. Som när Citroenen läckte ut all olja i hydraulsystemet en lördag när vi var med alla barn och häst och finka långt bort i Jämtland. Som när kullagret på finkans ena boggihjul skar ihop kl 22 en fredag 30 mil hemifrån. Som när man gör en nödlögn för att rädda en kompis och blir påkommen, eller måste dyka med kläder och allt ner i en kall sjö i maj för att barnbarnet trillat i. 

Som när man är korkad nog att flytta upp till Västerbotten i december till ett iskallt hus som ingen skottat framför.

Men det brukar ju reda ut sig, man lär sig nåt nytt och strävar vidare i tillvaron. Hur klarar man sig egentligen på landsbygden? Utan taxi, gatljus, distriktssköterska, plogade vägar, grannar och affärer? Ju fler saker som försvinner från byarna- desto tuffare och kompetentare blir de som bor kvar. Har ni tänkt på det, kommunpolitiker o överhuvudtaget alla som föraktar landsbygden och tycker att den parasiterar på staden?

 Ända sedan vår tvivelaktiga relation startade har du varit vrång.

Visst har vi haft fina stunder, som dom röda plyschbyxorna 1985 och en hel del tävlingskläder under 90-talet, liksom barnens trasiga byxor. Men på det hela taget är jag onöjd.

Jag fick dig av Sem och Ellen, helt underbar användbar present. 

Men dessa nycker! Då jag sydde en provbit gick allt bra- och sen när jag började i det riktiga tyget- ba: "nä- nu vill jag inte längre. Det var inget kul. Nu tuggar jag sönder gardinen".

Så fort det blev det minsta tjockt då gav du upp. Ingen gnista alls. Sen kunde du luras och gå snällt och fint i flera timmar. Man vet aldrig. Omotiverade tygtuggningar och uppgivna projekt har nu varit en del av min vardag i 26 år och 64 dagar tack vare dig. Hur Husqvarna kunde bygga sitt imperium är en gåta, men de hade förmodligen mer draghjälp av åkgräsklippare och motorsågar.

Nu går jag ner på affärn och köper en Trisslott, och det första jag gör om jag vinner är att gå till återvinningen med dig. Där ska jag gräva mig nederst i Metallcontainern och lämna dig. Ha

 Det händer ta mej tusan alltid min pappa märkliga saker! Men häromdagen hände det sig att en (hittills okänd) tremänning till mig ringde till honom för att berätta att han hittat brev som min farmor skickade till sin pappa när han var i USA- eller Amerkat.

1912! Alltså 99 år sedan. Undrar hur och var han hittade dom? Tremänningen och hans fru kommer till Umeå i vår- det blir skoj. Men jag måste ju fråga min pappa varför jag inte visste om denna person. Då sa han: "Han är son till min kusin T., som jag inte tyckte om." När jag tittade lite strängt på min snälle fader och sa "men han är ju han och han kanske inte är som sin far" så tror jag nästan han skämdes- och så sa han "Ja jag kanske kan vara lite långsint ibland". 

Visst är det konstigt? Ibland är det som att man inte känner ens sina egna föräldrar.

Jag har då aldrig varit med om att min pappa ens har varit irriterad på någon. Inte sedan 1966 när jag kastade en träsko på en oskyldig pojke och min pappa kastade en sopborste på mig. Men det var ju välförtjänt!

 ...teknik i all ära, men..

Efter artikel i VK tisdags. "Håll koll på hela ditt hem via mobiltelefonen".

Det handlar om ett sinnrikt system som (inte min mormor ens i sin vildaste fantasi kunde ha kommit på år 1921 när hon låg på Växsjö lasarett i feberyra) kan styra "allt" i hemmet. Under bilden i reportaget står det: "Var du än befinner dig kan du i din egen mobiltelefon enkelt kontrollera att allt är okey därhemma. Endast behoven och plånboken styr över hur mycket du kan koppla in i systemet."

He pratas om kaffebryggare, ev. öppna dörrar och fönster, strykjärn och inomhustemperatur. Man kan kolla och styra allt.       "Allt"???

Känner mig som världens konservativaste Bondeförbundare. Kan denna teknik kolla och styra så att:

* Farfar får sin medicin?

* Katten får sitt p-piller?

* Barnen har kommit hem från skola och släppt ut hunden och fikat?

* Magsjukelakanen är tvättade?

* Mormor vattnat blommorna lagom?

* Pappa kommit ihåg att köpa hem kraftfoder?

* Att olje- och kylarvattennivån i bilen är bra?

* Att ytterdörren håller tätt mot drag även om det är -34 ute?

* Vilket humör tonårsdottern är på?

* Att vattnet frusit- och i så fall VAR??

Nä- skulle inte tro det. Va fan. Ett sådant avancerat system gör mig bara nervös. Ska jag veta vad jag har för inomhustemp när jag är på Nya Zeeland? Allt är så tekniskt nu att jag får mest lust att flytta till en lappkåta och kämpa och streta med utedass och våtservetter. Vi ska väl för farao inte vara så mycket borta hemifrån för att jobba så vi har råd med dessa system att vi inte hinner kolla hur farfar mår- eller ge barnen nyttigt mellanmål och prata om deras dag i skolan i lugn och ro.

 Känner mig som en trotsig unge. Vad är det för fel på alla dessa sidor där man ska söka jobb. Kommunens egna sida, Aditro, Manpwer, Proffice, Adecco, Q-work. Sedan alla företagens egna hemsidor där man kan lägga in inresseanmälan. Granngården, Preem, Statoil, OKQ8, Ica, K-Rauta, Byggmax m.fl.,m.fl.

OCH SÅ KAN MAN INTE BARA BIFOGA SITT CV SOM MAN EN GÅNG HAR SKRIVIT!

Nä Gudförbannat ska man sitta där med VARJE en och pilla in  sina uppgifter. Och då ska man alltså ta med alla jobb. Jag har haft kanske 11-12 olika jobb, 8 utbildningar, flera kortkurser och så referenserna. På jobben ska man klicka sig fram till vilken bransch- naturligtvis finns inte "lantbruk" på samma ställe, och egen företagare finns ofta inte med (jaha- där rök 20 års erfarenhet åt fanders)och sedan klicka på titel/arbetsuppgifter. Försöka få det att stämma någotsånär. Waldorfskolan passar inte in i deras mallar heller. Den har ju inga linjer på gymnasiet. På vissa ska dom ha precis datum på alla jobb man haft också. 

Sen frågar dom på varsitt olika formulär om körkort, datakunskaper och språkkunskaper.

Och så en del frågor om branscherfarenhet.

SEN när man skickat in det kan man få en radda med frågor till som man måste svara på innan ens ansökan skickas in. 

Vad händer sen, då? Ja, när man väl har pillat in sina uppgifter, vilket brukar ta c:a 30-40 minuter per ställe så är det i alla fall så bra att man bara behöver söka på ett visst jobb.

 ...är inte så snäll och rar som man kan förledas att tro. Jag har fått ett horn i sidan till den. Man blir som svårmodig av den.

Såhär är den, och i riktig LRF-anda har det varit så i alla tider. Precis som jordbrukskassan, lantmannaskolan och getmjölken:

Första sidan: Ett foto på någon som strålar av lycka, glädje, tillförsikt och framtidshopp. Bara en sån sak kan ju få vem som helst att kasta in handduken. 

Sedan flera reportage om: Folk som har fått någon jättekonstig sjukdom som är jättehemsk, med bara jättesmå symptom, och som bara en tillfälligt vikarierande jättespecialist just råkade kunna diagnostisera. Man sitter där och tänker: ont i foten, en lätt domning i armbågen och lite utslag i knävecken. Men det har ju jag- om 2 månader sitter jag i rullstol...

Folk som varit med om förskräckliga olyckor och bränder, men som klarat sig och flyttat ut på landet till någon stor gård och har ett företag med 14 anställda som gör getost, hemgjord hjortronsylt, hemvävda band, örtpåsar och tjärsalva.

Folk som bytt yrke och är jättelyckliga med det.

Folk som tappat bort fina saker som de letat efter i 35 år, och nu vill ha hjälp av Zaidas dotter att hitta. 

Kontaktannonser med ensamma människor som söker en tvillingsjäl.

Utrotningshotade djur som någon vänlig själ har vigt sitt liv åt att rädda.

En hop med läsarbilder på söta husdjur som utför gulliga handlingar.

Reportage om sällsynta saker, som katter som räddar folk från bränder, fosterföräldrar med 14 barn, små späda flickor som rår på stora farliga djur.

Man får depressioner, känner sig otillräcklig och oälskad och svag. Men då har ju LRF media en annan tidning som passande nog kan utjämna detta erbarmeliga tillstånd: Cosmopolitan! Vars läsare ska känna sig underbara, värdefulla och att Cosmopolitan tror på dem till 100%. När man läst den ska man känna sig hoppfull, stark och bekräftad. Halleluja.

 ...och lite irriterad kom jag hem från skolan idag. JA- Mission Impossible idag var att jag och mr Burman (så EGENDOMLIGT att ingen fler elev nappade på det här jobbet- nä, dom stod i godan ro i slöjdsalen och småfilade små söta profilfönsterfoder med vassa och ändamålsenliga verktyg. Men jag är inte bitter, näedå).

Vi hade i vild förtjusning och god framtidstro brutit upp golvet i ett förråd under trappen, för att därstädes försöka utröna varför vattnet frös. Nå, sen skulle allt sättas tillbaka som det var med samma gamla idiotiska brädor. I sann helig byggnadsvårds- och kulturhistoriskt bevarande-anda.

Halva golvet var fina och medgörliga brädor, som mr Jörgensen och mr Eriksson förtjänstfullt klämde på plats:

Men resten var ena torra, ålderstigna och FERNISSADE brädor! Ondska.

Vi började med att hyvla med vanlig hyvel. Det tog evigheter och var jättehårt, ni vet såndär fernissa i flera lager som var tänkt att hålla för flitiga folkhögskoleelevers frenetiska fotarbete i åratal. Typ 250 år, var det nog tänkt.

Var 5:e minut måste man skrapa under hyveln och peta bort klegg som satt sig som betong i glipan vid stålet. Den eländiga fernissan blev ett fint damm som liksom klistrade ihop sig. Jag körde med stålborste. Ha. Ingen skillnad. Med fönsterskrapa kunde man få bort en del om man tog i så man blev blå. En bräda på 150 cm tog en timme. 

Vi hämtade tunga artelleriet i form av en bandslip. Det bandet var igenkleggat efter 1/5 av längden. Någon tipsade om att ha såpa på bandet. Fernissan tog sig illslugt igenom såpan och kleggade igen bandet. Vi hädde såpa på hyveln istället, det var...inte så bra. Lite desperata, kanske.

Tillslut tog vi halvrund skrubbhyvel och körde i 45 graders vinkel som förarbete, då behövde man bara gengöra den var 10:e minut och arbetstiden för varje bräda kom ner till 45 min. Dessutom hade man fernissa-damm i håret, i näsan, under kläderna och i ansiktet.

Nä, då hade Nils roligare:

 ...i relationskrisnöden, alltså, kommer DN:s söndagsbilaga. Först en intervju med äkta paret Martina och Erik Haag. Inget fel i det, dom verkar sunda och trevliga. Sen kommer experten in och har en del TIPS:

"Kärleken behöver sin plats i vardagen, det räcker inte med att åka bort en helg tillsammans då och då."

"Gör plats för kärleken i vardagen, var fysiska och prata om varandras behov istället för brister."

"Det gäller att njuta av sin relation, att utbyta tankar"...

"Många har för mycket fokus på aktiviteter och prestation, att hinna med allt men planerar."

"Försök att lyssna, respektera och kom till en lösning som både du och din partner kan acceptera."

Vilken tur för alla dom som är helt vilse i sin relation. Halleluja. Det hade man inte kunnat tro. En relationsexpert som tycker att man ska prata, lyssna och respektera varandra- helt otippat!

Kommer aldrig några skojigare experter- mer som på 70-talet? 

"Flytta ut på landet! I en gammal dragig kåk i Örträsk med snoriga barn och fruset avlopp har ni inte kraft att gräla alls."

"Betala inga dyra pengar för terapi- kom hem till mig på Öland på byggnadsvårdsläger istället!"

"Skaffa en massa udda djur och prata med dem hellre än med din rigida partner, då får du de svar du vill ha."

"Köp trisslotter. När ni vinner- kolla om din partner vill dela med dig då"

 Här sitter man och bloggar i godan ro, med sina trogna typ 40 läsare om dagen. Drömmer stillsamt om ett genombrott och lite länsherravälde (peta Chris Heister) och plötsligt har jag 398 visningar! Och det stoppar inte där, just nu står den på 522 st.

Termometern rusar neråt nästan lika fort- vi ligg nu en hårsmån från -30. När jag är ute med hunden är det ett ovanligt ljud under skorna, som att vägen skulle knaka och braka ihop närsomhelst. Hunden trippar med en väldig fart och inga andra syns ute. Undrar om det är ungefär 55 grader varmare i Peru, där Ann och Stefan bor? 

Återigen: Vad gör vi här? Vem kom på den här knäppa idén? 

Året jag och Elisabeth (Bättan på Arvikamål) flyttade upp hit hade vi bestämt att undkomma den ytterst kalla vintern i Värmland och ta jobb på en båt till varmare länder. Jag med min sjö7ka. Så far vi upp hit i stället. Är detta logiskt. 

Bara sedan jag började skriva detta har det blivit 0,6 grader kallare. 

Min mamma visste vad hon gjorde när hon gav mig pengar till vinterstövlar i julklapp. Ett par Jala arbetskängor har sällan setat bättre. Tur jag har så små fötter- karlstorlekarna var slut för längesen i andra märken. 

Vad vill kvinnorna? Var det någon som en gång frågade sig. En man alltså. Hade han varit kvinna så hade han ju varit tillräckligt smart att räkna ut det själv. Vi vill ha:

* En rejäl MIG-svets

* Magiska byxor som gör att rumpan ser liten och nätt ut

* En varm bil som startar i alla väder

* Ett par Jala arbetskängor

* En handväska som rymmer smink, viktiga papper, snorpapper, bomullstussar, bogserlina, barnmatsburkar, skoteroverall, fickplunta, medicinlåda, pennor, virkningar, kofot, startkablar, se-på-fan-tabletter, George Clooney-filmer, laptop, mobilladdare, cykelpump, extrastrumpbyxor, joggongskor, några semlor, våtservietter, kattstrypare, Morakniv, tumstock, stekspade, timmersvans, nej vad säger jag- inte timmersvans utan en liten geringssåg till listerna som mannen i vårt liv aldrig sätter upp.

Sen tror jag vi är ganska nöjda, förutom ett renoverat badrum, hällspis, uteplats, pampig veranda, avundsvärt sexliv, en tröska och så någon diffust självförverkligande sysselsättning.

 ...från i söndags:

Om ni undrar så kan jag berätta att Erik var dagens hjälte när han kröp under huset för att kolla varför vattnet frös:

Vi hade en tät sms-session i morse. Hon sa att hon hata att vara vuxen, då skrev jag att "jag antar att vi vuxna har fått sexlivet som en slags kompensation för allt elände i vuxenlivet. Känns värt?" Då skratta hon så hon trilla av stolen. "Hur skulle det göra NÅNTING bättre?" skrev hon. Jag svarade "Jamen det är frågan som vi alla ställer Gud (eller VD:n för det hela): "Hur tänkte du att lite futtigt sex då och då skulle kompensera för allt vuxenelände?" Särskilt som sexlivet per automatik innebär en hel hög med nytt elände. Känns som att han gjort nåt fel i förundersökningen, initialutredningen och även konsekvensanalysen.

Han kan inte ha haft tillgång till kompetent och konkurranskraftig personal. Jag menar tänk er den tjänsteman som kom upp till VD:n (eller Guden eller vem det nu var) med en diger utredningslunta i näven.

"Öh, du- chefen! Enligt våra forskningsresultat så tycker männschorna att vuxenlivet suger (d.v.s. inte uppfyller deras outtalade och högt ställda förväntningar- erhållna av färgglada tidningar och ivrigt curlande föräldrar). De skulle gilla att få något mer att längta efter i allt det här vuxna med att:

* Fixa frusna vattenledningar

* Vara juniorfotbollstränare ideellt

* Tvinga i sig nyttiga grönsaker

* Passa tider

* Kämpa med högskoleprovet

* Bogsera gammbilar

* Vaccinera hunden

* Inte rapa offentligt

* Sopa rent framför egen dörr

M.m."

"Hm. Ja. Har ni kommit fram till något förslag?"

"Ja. Vi funderar på att ge dem ett sexliv. Lite kul sådär. Inget kan gå snett- det kan du se i vår konsekvensanalys som vi har gjort i samarbete med Samtalsterapeuternas Riksförbund."

"Men det verkar ju schysst. Vad går det ut på?"

"Jo- vi tänkte såhär, att två eller flera mänschor skulle i största samtycke...bzzzz bzzzz bzzzz"

"Jahaja. Men om inte en vill, då?"

"Men hallå! Om inte en vill blire ju inget! Vi e ju inte helt pantade- vi har ju en automatisk nejspärr ju. Funkar i alla lägen, vi har snackat med grabbarna på Banverket- dom e proffs på sånt!"

"Så det är allt? Det blir inget mer av det- inget trubbel efteråt?"

"Tja. Klamydia och gonokocker, kanske. Lite gravid kan ju en del bli, men det är biverkningar som är försumbara och ekonomiskt ointressanta i det HÄR läget."

"Det kan inte tänkas en blir lite mer kär än den andra, och den andra vill ha någon annan och folk blir ledsna?"

"Jo, men vi har löst det, vettu chefen. Vi gör bara lite byten hit och dit, då och då, så håller dom sig lugna. Nej- inte lugna, på topp, menar jag. Snälla Chefen- låt oss få chefa lite nu och peta in sexlivet- det vore så uppiggande!"

Det var så historiens absolut i särklass sämsta konsekvensanalys kom till.

 sägs vara 30000 ggr känsligare än våra nosar. (eller om det heter nöss i flertal, det borde göra det eftersom det heter en ros flera röss. Och en gås flera gäss. Men då vare dethär med en mås flera måsar...)

I varje fall kan de känna fler dofter och antagligen starkare. De kan sortera och analysera dem på ett sätt vi bara kan fantisera om. När jag är ute och går med min hund Case så har hon störtkoll på de andra hundarna i byn. Vilka som varit ute, hur länge sedan, vilket håll de gick åt, om någon var på löpen, om de fick sällskap- kanske tillochmed om de var rädda eller glada. Ungefär en sån koll som ungdomarna har på varandra eller skvallertanterna på oss andra. 

Med den skillnaden att det förmodligen är på en nivå som för oss nästan skulle vara kuslig, eller i vart fall jobbig. 

Tänk att jag går ut genom dörren. Direkt slås jag av informationsflödet: Tomas och Torun grillade sent igår kväll- vitlöksmarinerad fläskfilé, deras hund Aragorn fick inte smaka (inga f-ben till hundar) utan fick en förpackning hundgourmetoxfilé som nu ligger tom i påsen bakom grillplatsen. Ute på vägen ser jag skidspår och känner att här har Erika åkt förbi för en liten stund sen, hon var svettig och trött för vallningen var inte så bra. En gammal liten bil- kanske Mazda 121-1988 eller Ford Fiesta-1990 har passerat samtidigt som Erika. Den hade en otät kolvring och dålig dämpning bak och en totalt havererad katalysator. I den satt 3 glada flickor i 25-årsåldern, varav en var gravid.

Nermot kyrkan tätnar informationsflödet: med en rasande fart får jag reda på att Nilsson åkte ensam till jobbet idag, och hans bil har en intressant snedförslitning på vänster framdäck, Konradsson har susat förbi på rullskidorna 4ggr uppför den hiskliga kyrkbacken, han hade gammcykelbyxorna på sig idag. Pernilla hade bägge hundarna med sig till jobbet idag- och nytvättad bil. Andersson körde förbi vid 5-tiden i morse, hans bil har småtaskig kompression, läckande AC, fullt av kakor i skuffen och ett elfel på vindrutetorkarna.

Vid 6-tiden har det passerat en gammVolvo 244-1981, troligen vit, alldeles för fort. Den skulle mått bra av att få sig 98oktanig bensin.

Tänk vad jobbigt vara hund och veta allt sånt!

 På det här nya fotot syns fr vänster min dotter Erika, Ellen Sundling, Erikas Isak, och bakom Emmah Sundling (som jobbar livstid som syster åt Ellen). Jag och Sybil, Emmahs och Ellens mamma, är brinnande intresserade av landbygdsliv, hantverk, gmmalt hantverk och kulturhistoria på riktigt. Att man utför saker tillsammans med barnen som de har nytta av. Även byggnadsunderhåll, trädgårdsarbete, matlagning och djurskötsel. 

Jag har säkert slarvat med mina barn, och man hinner inte med allt (tjärbränning, knyppling och svepasktillverkning är helt försummat i deras uppväxt, t.ex.), men det viktiga är att dom är med, lär sig att klara mesta möjliga själv samt får förståelse för bakgrunden och historien. 

Förstå vad barn som inte har/får dessa möjligheter missar mycket- dom kanske aldrig har:

* Kört häst och vagn

* Fått dra ut och torka av en nyfödd kalv eller lamm och ge det råmjölk. Varför det är så viktigt med råmjölk och hur man mjölkar ur den.

* Räknat ut hur mycket en säkring kan belastas

* Hittat startfelet på en gammal Volvo 240 i -28 grader

* Satt sig ner och räknat på vilken åtgärd som är vettigast för att minska driftkostnaderna på gården med en snäv budget

* Letat nyfödda kattungar på hövindan

* Ätit nyuppdragna, jordiga morötter

* Laga ett trasigt fönster och fått det snyggt alldeles själv

* Sticka sina egna tjocksockar i varmt ullgarn

* Stått vid en släpkärra full med rödlök kl 23.30 på fredag kväll, oäte middan och löken ska vara i stan före 9.00 lördag morgon

* Jagat ifatt glada kvigor som rymt

När jag tänker närmare efter finns det många vuxna som skulle må bra av sånt här också...

 inte vara så svårt, tänkte han för sig själv. Man behöver ju bara typ en tunna, lite ved, en yxa, några burkar och några stubbar. 

Han for ut i skogen och började leta lämpliga stubbar. Efter bara ett par timmar hittade han utmärkta stubbar på en myr- fulla av kåda och raka rötter. Men på en myr. Det gick knappt att stå, än mindre bända loss något. Vid gott mod fortsatte han ner mot ett gammalt hygge. Där fanns stubbar i långa rader som bara väntade på honom- trevliga stubbar som stått och kådat till sig under decennier. Han högg genast med yxan på en ytlig rot som såg samarbetsvillig ut. Efter 20 minuter var roten pigg och kry, karln svettig, och yxan hackig av grus. 

Han försökte med en annan rot, och så ytterligare en, sedan var yxan tokslö. Han brummade igång motorsågen medan han tänkte "nu ska du väl ändå få ge dig". Ge sig? En gammal vresig stubbe som överlevt 2 världskrig? Motorsågen måste filas 4 ggr- karln var helt blöt av svett och stubben bara flinade åt honom. 

Han fick fara på auktion och ropa in en gammeldags stubbrytare. Han tog med sig brorsan och en nyinköpt traktor ut till stubben. Traktorn var en 80-tals Valmet, ej att hoppas allt för mycket på (93000+moms) och med hans gamla traktorvagn. Brorsan veva stubbrytarn, det knakade och krängde, och stubben verkade sakta ge med sig. Då- piong! Gick ena kättingen av. Det var blod, svordomar, c:a 4 liter svett,  ny kätting och sisådär 4 dagars slitande men sedan låg där en hop uppgivna stubbar med rötterna illvilligt spretande i skyn. 

Nu var det bara att frakta hem dom- tänkte bröderna muntert. De visste icke att stubbar har kuslig förmåga att ställa till det även om de är hur döda och uppdragna som helst. Försök baxa upp dem på en vagn- sådär, ba! Dom vrenskas och fastnar, dom välter av, dom tar osannolikt mycket plats, dom trotsar helt enkelt logikens lagar. De fick fara 3 gånger och lasta och lossa. 

Tunnorna voro ännu icke klara, de fick köpa rör och svetsa fast, slå botten rund och skaffa några yttertunnor också. 

Stubbarna tog bara 5 dagar att klyva.Sen packade bröderna sammanbitet ner alla bitarna i tunnorna och slog ner dom tätt, tätt, tätt. Det tog 3 timmar per tunna. Vid det här laget hade bröderna nästan glömt vad de skulle använda tjäran till (Båten? Hästen? Lagårdsdörren? Läkande salva?)- det hade utvecklats till att bli ett krig mellan dem och stubbarnas ande. De trädde in småtunnorna i stortunnorna och skulle tända på för att göra den slutgiltiga krigsmanövern när de kom på att de glömt hugga veden som skulle brinna utanför. Nå, snabbt gjort- hitta bara lite surved, fila motorsågen igen och köpa ett par Gränsforsyxor av god kvalitet. 7 timmar senare tände bröderna sina tunnor och så började tjäran rinna.

14 liter tjära blev det. Om man räknar på utgifterna för redskap, motorsågsbensin och bara 10% av traktorns inköpspris kostade den 885 kr litern. Och så 240 arbetstimmar...

 genom livet har man haft en eller annan lärare. Jag har gått en massa kort kurser. Ida Andersson i Västanbyn, Lövånger (gården finns än, en stor lagård på vänster sida bredvid E4:an) lärde mig och några andra spinna på slända och på rock 1981. Hon är död nu, men jag minns hennes runda ansikte och hennes jätte heta vedspis än- det ska vara helst 25-30 grader varmt för att hålla ullen smidig när man kardar och spinner. Hon lärde oss vara så noga med kardningen och göra perfekta rullar av ullen medan svetten rann på oss.

Margaretha Olofsson från Lövsele (egentligen Kräkångersnoret) lärde oss väva. Noga, jämnt, inget slarv. Massa olika knutar, många olika vävar. De dukarna är långt ifrån utslitna nu 25- 30 år efteråt.

Tore som lärde oss verka och sko hästar. Vi tränade på stinkande hästben från slakteriet och han delade med sig till oss i cirkeln sina kunskaper. Än idag går jag runt och kikar på sömränder och hovvinklar.

Bingo-Lisa höll kurser i sömnad och lärde oss klippa och sy svåra saker vi aldrig hade vågat på egen hand. Skjortor, kjolar och kavajer- med skarp blick kollade hon zig-zagning och inpassning. Hon kanske också är borta nu. 

Min styvfar Palle som lärde mig snickra- i allafall hjälpligt- på 70-talet. Dra ut morfars 6 och 7-tumsspikar som han av någon underlig anledning spikat fast golvet med i det hönshus jag renoverade när jag var 14 år. Jag minns att jag tyckte att det var konstigt att han använt sig av sådana våldsamma dimensioner- trodde han att någon skulle bryta sig in i ett hönshus?? Genom golvet?? (Inga svar, han dog 1962). Vi grävde ut mullbänkar i mormors hus, och han lärde mig tålmodigt att sätta upp hässjevirke, diska finporslin och tapetsera.

John Andersson från Årjäng, som var min handledare när jag praktiserade på Vägverket i Arvika typ 1978 och var medhjälpare på ett brobygge. Det han lärde mig om att snickra formar och att gjuta sitter kvar än idag. Och bron den står förbanne mig kvar än idag. Det var någon klåfingrig ung man som ritat bron och kommit på någon "snillrik" ny ide vad gällde formen eller gjutningen- jag minns inte vilket- men det sket de här gamla snickarna i, de gjorde som de var van- och :se bron står ju kvar. Jag lovar. Jag kan åka dit och visa- den är i Agneteberg.

Heder åt dessa män och kvinnor som med sådant tålamod lärt mig så mycket, betalda eller obetalda, med engagemang, erfarenhet och höga krav på noggranhet. Jag kan höra deras röst när jag utför det de lärt mig: "centrera leran lugnt och fint", "knyt inga blåknutar", "bänd inte ut hästens ben- kryp ihop istället", "avig mot avig- räta mot räta"...

 Var vi ute hele dagen:

Min hund var med, förstås, och jagade borttappade dymlingar...

Vi eldade och grillade, här Erik från Hudiksvall, men vad gör de i bakgrunden?:

Bränd lunch:

Louella "slår" Robert (vi har så fiin stämning i klassen):

Här jobbar vi hårt:

Nils "stryper" Cat:

Louella fotar oss också:

Såhär ska man INTE hugga- mot varandra:

Vi jobbar glatt:

Jörgen kollar oss, every move you make, every step you take:

Robert och Jörgen kollar, obs deras intelligenta min:

Så...att...vi satt ju upp åsarna, och allt var ju så himla perfekt och rakt....

 De absolut bästa grannarna hade vi i Grundfors, Kroksjö utanför Umeå. De var så präktigt bra att jag funderade allvarligt på att annonsera ut dom till salu och skriva att "fastighet ingår i köpet"...

I Mjövattnet fanns det två gamla gubbar som bodde grannar och var oense om vems tall det var som stod på tomtgränsen- eller kanske var tomtgränsen gick. I varje fall var de båda över 75 år gamla, och började en dag slåss om tallen! Moget.

Jag hade en granne i ett hyreshus som tyckte det luktade illa i trapphuset, och klickade ut såpa på trappstegen för att det skulle lukta bättre. Man kunde ju halkat, men det var väl av mindre betydelse för henne. Hon kunde också få för sig att släcka alla lampor i källaren medan man var nere i tvättstugan, så man fick treva sig fram genom källargången, som hade flera trappsteg. Kändes som att hon byggde banor åt oss...

En av mina kompisar hade en gnällig tant som hyresvärd. En solig sommardag var kompisen inomhus och fikade med en karl hon dejtade. Då slets dörren upp och hyresvärden rusade in och skrek "men ska ni ligga här inne och pippa när potatisen måste tas upp!?"

Min mormor hade en granne som min mamma nu ärvt. Han är änkeman nu, och allt ser precis likadant ut som när jag var liten. Persiljan och dillen på samma ställen, jordgubbslandet och hallonen, veden i prydliga staplar, gräset ordentligt skiljt från gruset och oklanderligt ren trapp på eternithuset. Mattpiskarställningen bredvid trädgårdslandet är kvar- där hängde jag i knävecken 1969 och drömde cirkusdrömmar, och ibland bland fick man nybakade bullar av Elsa. Jag kan inte minnas att de en enda gång varit sura eller klagat på oss 3 barn, vi genade genom häcken, cyklade och red och rev upp damm på vägen, fölungar och får har kommit lös. Den grannen hjälper fortfarande minmamma med snöröjning och andra villaproblem och han är 89 år nu. 

Grannar är egentligen enormt viktiga för trivseln, men det är inte lätt att få bra ena. Man kan ju inte typ "nej, älskling, vi köper inte det där fina huset med bubbelbad och välskött trädgård och nära till skolan, för jag såg att grannen skvalpade omkring med komposthinken farligt nära lekställningen och dessutom glodde misstänksamt på oss". Mäklarna mäklar inte gannar- det skulle se ut, det (på mäklarsvenska):

"Swingersvänliga grannar i attraktiv ålder"

"Pedantskött grannträdgård utan bin eller katt"

"Tonårsbarnsfria grannar med stor miljöhänsyn"

"Riktiga genuina orörliga pensionärsgrannar av gamla stammen med tystgående Permobil"

"Fruktbärande träd med överhängande grenverk och fredligt sinnade grannar"

"Grannarna ser kanske ovårdade ut, men inuti är de oslipade diamanter som väntar på att få komma fram"

"Festsugna och beachvolleyspelande grannar med stort barskåp"

 Klart det finns ett livsstilshjul!

Haha- kolla här, bara:http://www.dn.se/livsstil/halsa/hur-ser-ditt-liv-ut-hur-vill-du-ha-det-gor-ditt-eget-livshjul

Det kan ni ju sitta och kåpa ihop inatt!

 dig själv".

Varför handlar alltid livsstilscoachning för kvinnor om en massa "ta tid för sig själv","våga stanna upp", "tänka på sina behov", "stanna upp och känna efter" eller "prioritera"??

Man ska analysera sig själv, och kraven som ställs på en- är de egna eller andras, vara hemma, åka bort, lyfta fram, lyfta upp, träna lagom, äta rätt, tala med sin partner, hitta ett nytt jobb, göra scheman, göra om karln, flytta längre från svärmor, planera semestern, se till att inte vara för duktig, inte julstressa (den stressen går ju att mota bort om man bara hela tiden tänker på att inte stressa , som jag skrivit om i ett annat inlägg), förverkliga sig själv, vara ett stöd för vänner i kris, ta chefen på rätt sätt, fundera på pensionen, kolla barnens skolgång, inte tappa bort sig själv, kontrollmäta bukfettet, satsa på sig själv, inte hoppa över 40- årskontrollen, hitta lättskötta pelargoner, men inte ha pelargoner för att blidka svärmor, avmaska katten på våren, anlägga kompost, meditera regelbundet för att minska stressen.

Varför måste en coach berätta allt detta för oss? Eller- lågbudgetalternativet- läsa om det i tidningar?

Känns det inte som att vi kvinnor redan tänker, funderar, analyserar, planerar och talar om det ganska mycket som det är?

Dessa ämnen blir visst aldrig uttömda i tidningarna. Karlarna bara muttrar, mår de dåligt far de ut och fiskar, och tänker på ingenting. Så tror jag att det är, men då har jag generaliserat en aning. Sen far karlarna hem, grillar fisken, lagar vedpannan och säger till sin kvinna: "Du ser smal ut i de där byxorna, följ med in i pannrummet ska jag visa dig en sak."

 är inte lätt!

Att blogga tätt kan va rätt,

men blogga rätt

blir rätt och slätt

ibland reträtt.

Blogga stort är svårt

Blogga coolt är hårt

men blogga som en tönt

är föga lönt!

Den som bloggar som andra är feg

den som bloggar ensam blir seg

sitter kvar som en deg

-väldigt ostrateg.

Blogga om misstag

och du känns svag

Blogga om din vardag

tråkig och vag.

Det bästa är att snillrikt

blogga- som ett sillrikt

hav av ord som stimma

det görs bäst i nattetimma!

 så kan jag fabulera fritt på min hemsnickrade svenska. 

Idag på min skola högg sig Jorma mitt i leden på långfingret. Timrade vi så duktigt? Satt han så svårt till? Hade vår lärare för höga krav? Nä- skulle man skriva en olycksfallsrapport som vore sanningsenlig så var det så att...han jonglerade i sitt ungdomliga oförstånd.

VARFÖR GÖR KARLAR PÅ DETTA VISET?

Så jävlar fort som en pojke kan gå på sina små krumma och vingliga ben så ska det börjas. Ser han en pinne ska den has och slås med, ser han en yxa eller kniv ska den lekas med, ser han en cykel ska den hoppas med, ser han en sten ska den kastas. 

HAR NÅGON NÅGONSIN UNDER NÅGRA OMSTÄNDIGHETER SETT EN KVINNA I NÅGON ÅLDER GÖRA NÅGOT AV DETTA?

Nä.

Vi gör inte sånt. We dont do that. Vad är grejen? Bygga ett hopp, cykla över det, ramla, svära, göra om det, blöda, svära, bygga ett större hopp (som om lösningen vore ett större hopp!) cykla över det, ramla, blöda, skrapa sig, få manliga ärr, bygga ett högre vinklat hopp, cykla över det, ramla, svära, blöda, få blåmärken, grovanalysera händelseförloppet, in och fika bullar hos mormor, klar med analysen, slutsats: noll, bygga ett hopp på andra sidan lagårn, cykla över det, ramla i gödselhögen, blöda.........................................

Hitta pöl, hoppa i den, blött och äckligt, av med byxan, hoppa mera, kallt och blött, slutsats:noll, snorig nos, flåsig feber, ut igen, hoppa pöl...........................................

Hitta yxa, inte jobba, bara leka, bolla yxa, blöder finger, slutsats: noll, hitta bila, mycket tung, bolla bila, inte bra, pappa arg, lacka om hela dörren, många pengar.................

Hitta en pinne, slå på allt man ser med den, folk arga, slutsats: fortsätt slå, slå på getingbon, sura grannens staket och snygga tjejens cykel, slänga pinnen, hitta klyka, göra slangbella, skjuta kompis, få stryk, hitta större klyka, bredare gummisnodd, argare kompis, mera stenar, lillasyster i vägen, mamma rasande, spring iväg, da capo al fine.

Vuxna karlar hoppar förstås inte i pölar. Det är de alldeles för manliga för. De jonglerar med yxor. Sen far de till distriktssköterskan och biter ihop.

 vart jag idag när jag var på bolaget. Där stod en glad ungdom och delade ut enkäter om Systembolaget som vi skulle ta hem och fylla i. För att inte göra denna ungdom lessen (får hon betalt per ifylld enkät?) tog jag emot den.

Nu gillar jag inte det här med att företag efterfrågar mina erfarenheter och att jag ska sitta 20-30 minuter och jobba gratis åt dom. Om någon annan har synpunkter på detta så berätta gärna.

Nå arg vart jag dels för att många frågor var av den typen: tycker du öppettiderna passar dig? Tycker du sortimentet är tillräckligt stort? Är butiken lätt att hitta till- syns skyltarna? 

Alltså frågor som jag tycker är lite konstiga, med tanke på att alkohol inte är särskilt nyttigt så borde det väl inte vara så lätt att hitta dit? Och öppettiderna ska väl inte passa dom som dricker??? Massor av folk vill ju naturligtvis att de ska ha öppet hela natten!

Har man problem med att hitta till butiken eller tycker öppettiderna är för snåla, så kanske man ändå inte skulle dricka så mycket?

Men sen kom frågorna om personalen. Om de är kunniga och om man får hjälp är helt relevanta frågor- men när de börjar fråga om personalen verkar trivas och vad de har för attityd och om de tittar upp och hälsar eller hjälper en utan att vara påträngande! Ni ska tänka på att det här var frågor som rörde bara just den butiken- och i Vindeln är det ju inte så kopiöst många anställda...Jag tycker inte att  kunden ska lägga sig i om personalen verkar trivas eller vilken attityd dom har- alltså så länge de sköter sitt jobb och är normalt serviceminded. Det liknar lite det där papperet vårdpersonalen i Umeå skulle skriva på där de lovade att alltid känna arbetsglädje. 

Man måste helt enkelt acceptera att folk kan ha ett jobb utan att gilla det helhjärtat varje dag- om det inte går ut över kund eller arbetskamrater. Man kan inte tvinga fram känslor som arbetsglädje eller trivsel. 

Sedan var det 5 frågor om om Systembolaget tar sitt samhällsansvar. Alla 5 handlade om personalens agerande. Inget om företagets ansvar vad gäller t.ex. öppethållande eller reklam. Minns ni inte hur bolagets butiker såg ut för 25-30 år sen? Som typ östtyska kommunalkontor med brunt och grått, nästan ingen information, inga aptitretande reklambilder, inga fina presentartiklar, inga TIPS på drycker.

Arga tanten i kassan som suckade varje gång hon skulle hasa sig in på lagret och särskilt om det var något svårfångat vin längst bort. man drog sig för att handla nästan. Det var väl bra???

Är det verkligen rätt att staten uppmuntrar till mer alkoholkonsumtion?

 ...

ner i brevlådan. Man inser att man efter 65 års ålder måste äta:

Eller kanske det här:

Om man säljer familjeklenoder:

Kan man kanske ibland få:

Men för att uppnå:

Måste man :

...hårt och duktigt, och inte:

 synpunkter på att jag slarvar med svenskan, minsann! Det är med mening- jag jett ju skriiv så fölk begrip! Långväga synpunkter var det också, ända från Ann i Peru- hur nu dom bokstäverna tagit sig ända hit till min mailbox. Jag blev mycket glad över denna hälsning, både för att det var länge sen jag träffade Ann (brukade sitta barnvakt åt hennes barn- back in the seventies) och för att hon skrev apropå mitt svenskaslarv "men det gör alla ungdomar nuförtiden". Jag gapskrattade- tänk att bli kallad ungdom vid 51 års ålder...

Idag är ämnet Mäklarsvenska. Där slarvas det inte med språket- däremot med verklighetsbeskrivningen. Som t.ex. när det är ett hus som beskrivs ha träytterpanel, man far dit och ser att det är masonit´n! Eller när det är ett hus som är timrat 1909 och grunden beskrivs som betongplatta? Hade man det då? Har någon ambitiös person kostat på att lyfta upp huset och gjuta en grund? Känns mer troligt att mäklaren kastat en snabb blick på den så vanliga cementputsen som smetades över grundstenarna i mitten av 1900-talet. 

Sen finns de där gråzonerna i mäklarvärlden. "centralt i Malå", "centralt mellan Vilhelmina, Lycksele och Storuman", "sjönära" - ett ord som måste höra till de mest fritolkade i svenskan.

"Romantisk 4:a- perfekt för er som ska flytta ihop". Foto på ett pussande par, foto på ett kritvitt välstädat kök. Sen står det i texten: "Just den här bostaden är upptagen"...

Det är nästan alltid samma ord i rubrikerna på bostäder, men ibland får dom till det:

"Unikt gavelläge"

"Med potential" Betyder gammalt och många olika byggnader som man kan fantisera ihop något om

"Enskilt belägen, nära till centrum" (I Hällnäs! Tja, det vore ju JÄTTEÖDSLIGT om det låg 2 km utanför Hällnäs)

"Äkta södervänd strandtomt"

"Byggklar tomt. Klar att bebyggas"

"Härligt uppvuxen naturtomt"