fattiga barnen i Biafra, sa dom alltid när jag var liten och inte ville äta upp maten. Nu ska barnen väl tänka på barnen Bangladesh. Jag fattade aldrig vad dom menade. Det är klart att det är hemskt att små barn svälter ihjäl, och man såg på nyheterna hur svaga dom var- orkade inte ens vifta bort flugorna från ansktet. Men hur skulle jag- ett ensamt barn i Storstockholm kunna göra något åt saken? Funderade jag då. 

Skulle jag stoppa i den äckliga maten i ett kuvert och skicka till dom? Men kuvertet skulle ju blötas upp, maten bli sur och dålig (det var långt till Biafra, det fattade man) och hur skulle det adresseras??

"Till Fattiga Barn"?

Skulle det komma fram? Hur skulle det räcka till alla tusentals barn som svalt? Tyckte dom om falukorv ens?

Såhär i efterhand ter det sig rörande hur man tänkte som barn. Väldigt praktiskt och mycket krassare än de vuxna kunde föreställa sig.

De vuxna då skulle ha varit mer pedagogiska, för det där blev bara en diffus skuldösning. 

 hade något puffat ut min dator och intagit dess plats. En urgammal Facit!

Där låg även ett vad min mor kallar för nördprodukt: Karbonpapper

Tänk vad mycket min pappa har skrivit med den! En hel bok om teaterns historia som utkommer alldeles snart. Ille Faciet. Det är latin och betyder "det är han aom ska göra det". Ett tag höll jag på att envisas med att lära mina läsare lite latin. Fick ingen direkt överväldigande respons på det. Fortius faciet!

Men jag hivade raskt bort den. Till förmån för HP.

Idag ska jag berätta att Byggnadsvårdskursen på Vindelns folkhögskola har varit hemma hos mig och utfört en primär okulärbesiktning av trappen. Dom ska hjälpa mig att flytta den. Det tillgick så att vi rev upp golvmattan på övervåningen för att hitta var golvåsarna var, och då hittade vi förstås golvet under mattan. För den oinvigde kan det låta trist, men detta är förmodligen ett mycket gammalt hus- och då hoppas den inbitne byggnadsvårdaren få se ett kraftigt plankgolv från 1800-talets mitt, eller ännu äldre kanske! Ofta tog de ju detaljer från ännu äldre hus när de byggde- och ett jättegammalt plankgolv såpaskurat så det nästan är vitt är guld värt i varje renoverat hem.

Men det vi såg var ett helt vanligt spontat 3-tums breda och drygt 1 tums tjocka brädgolv. Som överallt annars i huset, så det är nog bytt samtidigt. Sedan, när de hade farit kollade jag golvet i rummet på nedervåningen. Det var likadant, men fernissat! Då kan man behålla det, och bara linoljefernissa- iallafall har jag fattat det så:

Och så var jag tvungen att kolla vad som fanns under undertaket på nedervåningen. Jo- finfin pärlspont som var målad flera gånger så färgen hade krakelerat. Det kommer vi nog att dölja, verkar för jobbigt att skrapa rent.

Att renovera ett gammalt hus, och särskilt som i det här fallet när man inte har några fakta eller en enda ritning på det, är som att resa genom historien och med rätt ögon kan man hitta massor med spännande. Vi hittade tidningar från 1944...

 vågat gå på bibloitek på flera år. Inte sedan jag hittade 26 st böcker hemma som hade återlämningsdatum 1982. Det var pinsamt. Men idag tog jag mod till mig och följde med pappa in på Umeå bibliotek. Det var ju bra att han var med och kunde visa hur man lånar nuförtiden. Så jag inte gjorde bort mig alldeles. Di har ju sådana däringa epileptiska automationer som man bara drar böckerna förbi. Inte alls så komplicerat när man har en van boklånare med sig.

Man går således fram till disken och försöker få tag i en fredligt sinnad biblotekarie. Dom är inte särdeles svåra att få tag i. Så fixar dom ett lånekort (alla gamla synder var nog förlåtna vid det här laget, det såg jag på henne. No hard feelings for the leftovers back in the nineties) och VIPS öppnar sig biblotekens innehåll i Umeå, Vännäs, Vindeln och t.o.m. Granö och kanske ännu vidare geografiskt.

Det här låter jättelöjligt, men fatta vilken rikedom som ligger framför näbben på oss- alldeles gratis! Varje bok är liksom en egen liten värld som man går in i helt hemligt och privat och suger in precis bara det man själv vill. Inte som någon förbaskad reklam som hoppar upp i fejset på en ideligen. På Statoilmacken "Har du huvudvärk- köp hem Ipren", på bussen "Se 5:ans nya serie- premiär den 27 mars, missa inte årets händelse" o.s.v.

Bums hittade jag en hop med byggnadsvårdsböcker och skumpade hem i min förnämliga Volvo 745:a. Kan det bli bättre? Tänk att detta betalar vi med skatten, det är i allafall en bra grej. Snart kommer väl Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven att göra gemensam sak och avgiftsbelägga allt som inte finns under universitetens kurslitteraturlista.

Dom är bergis så illeterata (där tog jag hem ett vuxenpoäng) att dom helt har glömt bort denna skatt som vi vanlia männschor kan ha nytta av. Läs och njut, gott folk, medan tid är...

 ...att ha många läsare. De förväntar sig att bli roade. Önskar bara jag hade en snabbare uppladdning, så jag kunde få in lite mer foton.

Emellertid är det nu vår i Västerbotten, vilket ger mig en anledning att köra några foton i repris, för snart är det sommar!!!

...och såhär var det när det var 50 grader kallare...

Det är lika otroligt varje år- på bara några veckor vaknar naturen. Sen blir det en yra och en kakfoni och allt ramlar över oss: Frön i växthus, hugga ved, skolavslutningar, pingstbröllop, husvagnsmögelkontroll, måla utemöbler, hitta sommarmattorna, köpa finklänning och allt det där vi gör. 

Det som händer varje gång det blir en ny säsong är att det dyker upp en massa tips i tidningar. Det brukar vara knep att minska julstressen, tips för att minska höstdepressionen eller hur man bantar 20 kg till sommaren.

Så snart kommer det: akuthjälp när den som bäst behövs: "så räddar du förhållandet under semestern"!!!

 i det inre av Västerbotten bor jag. Nästan. Just nu är jag en fejklantis, eftersom jag måste renovera huset ordentligt. Så jag sover alltemellanåt hos far min, som bor mitt i storstan. Jag har bott i små byar i Västerbotten sedan 19 december 1980, så jag har vet hur man beter sig. Och jag förstår bondska. T.o.m. Byskebondska kan jag hjälpligt fatta. För er oinvigda kan jag berätta att det är en väldig skillnad på hur de talar i Byske, Burträsk och Lövånger. 

Det är förfärligt synd att det är så erbarmeligt lite dialekt runtom Umeå. Blame the University for that!

Numera tillhör jag den skara som tycker att skånska ska textas i tv. Vem kan förstå???

Istället för "länder" säger dom "ländör". Varför är skånska så mesigt behandlat i media? Tänk om alla på nyheterna talade Byskebondska!

 ...som har ett ovanligt namn (så ovanligt att hon aldrig i sitt 21-åriga liv träffat någon som haft som haft samma namn. Inte som jag som heter Maria, liksom 451000 i Sverige).

Är faktiskt lite slarvig,. Jag har efter 35 års stickande och handarbetande äntligen hittat garnet och sticktekniken som producerar Den Ultimata Vanten. har en beskrivning, och sedan jag stickat den tovar jag den till perfekt passform. den är varm, den är skön, den är underbar.

OCH SÅ GÅR HON och tappar bort vantanra!

Jag ba säj det: Nu har jag snart förfärdigat ett likadant par- nu kom hon att vara tvungenatt bära dessa med en sådan där förnedrande cerisefärgad resårgrej med hängselstrappar. Ha! Hämd!

 ett litet land. Det var litet, men ambitiöst. Redan för ett par hundra år sedan hade det börjat med Folkbokföring. (Nu kan ni lista ut vilket land det är, men lova att inte mobba det för det!). Man förde långa listor över födde, vigde och döde. 

Tiden gick och datorerna kom in i landet. Nu började en fullständigt frenetisk statistisk yra. Man räknade folk, man gjorde stora allomfattande undersökningar om folks matvanor, om hur många som bodde i varje lägenhet, hur många badrum det fanns, hur många syskon det fanns, och vilka de röstade på. 

Man hade inrättat en gigantisk myndighet där anställda ilade omkring och insamlade fakta som landets politiker och tillika tjänstemän behövde fås serverade i begripliga dosar. De behövde detta för att kunna planera samhällsbyggnaden och andra insatser gällande t.ex. utbildning och yrkesval och gymnasielinjer...

Ilade omkring i dessa sifferkorridorer glorde universitetsutbildade statsanställda statistiker, sifferbollare, ekonomer, allmänna Viktigpettrar och kanske en och annan lokalvårdare som egentligen inte på något sätt för min berättelse vidare, men som ändå är oumbärliga för att t.ex. skapa en sådan här otroligt lång mening där man inte kan andas, ungefär lika uppfriskande som SCB:s årliga rapport!!!

Jomen då har ni scenariot klart. Dessa statistikspecialister har stenkoll på enkla basfakta- som hur många barn det föds. Man kan också med relativt stor säkerhet beräkna hur många barn som dör eller tillkommer från andra länder. Man vet alltså om hur många barn det kommer att gå i skolan i varje årskull i åratal i förväg.Som vanlig Svensson undrar man: Hur kan då med all denna kunskap och mödosamt ihopsamlde och analyserade fakta berörda beslutande personer bli så fruktansvärt förvånade när helt plötsligt (häpp) det slås larm om att det är kris i skolan för att det fattas lärare?

Hur kan det komma så plötsligt? Kan det vara så att de inte har lyssnat i tid på varningarna? Eller? Så vad gör de åt detta.

Ja- det enda rätta- de beslutar om att införa lärarlegitimationer. Det löser ju problemet galant. Fort går det ju också!

"ÖÖhhh- nä, det blev fel- vi skippar dom dära legimitationerna, de va nog inge bra. Vi skiter i det, det verkar liksom för svårt."

 Jag hade fått instruktioner av ordinarie läraren att barnen skulle göra en övning som för mig var något obegriplig. De skulle slå med tärningar, placera in resultatet i kolumner om en, tio- och hundratal och sedan räkna ihop det. Jag hade fått alla grupper att fatta och när de hade gjort övningen i 4 minuter.... Kom en av flickorna fram till mig och tittade allvarligt på mig och sa "Mia- vi lär oss ingenting på det här!"

Helt underbart på spiken- vad ska man säga??? Jag sa att det var för att de skulle lära sig vikten av siffrornas placering, men inom mig höll jag med henne. Lite fånig känner man sig... Har jag fattat och förklarat rätt?

Det är så kul att studera hur olika barnen är, och hur duktiga dom är på att lösa saker rent socialt. Vi vuxna är mycket klumpigare känns det som. Barnen håller ihop, håller ordning på varandra och vet precis vad dom får göra och inte. Det är klart att dom busar, men i det stora hela är dom mycket lätthanterliga.

Idag var de flesta inne på att skriva sagor, så de som ville fick det. Fantasi och illustrationer rådde det ingen större brist på. Det var krigiska dvärgar, AK 4:or, monster som druckit radioaktiv saft och en påskhare som mejade ner zoombier. Vilken skaparlust...

Imorgon ska jag ha idrott. Som tur är kan jag ju allt om idrott- alla grenar. Eller, egentligen är det så att jag kan en liten aning om volleyboll. Kunde en liten aning 1974. Men det fixar sig, vi har lite lekar vi ska göra!

När man sedan har gaft dem i några dagar är man lite kompis med dom- och dom förklarar stolt för de andra klasserna att man är Deras Vikarie!

 gröna grässtråna är siktade i Brån, Vännäs! Nu är det vår, sällan har en vinter varit längre, usch vad trött man är på mörkret och kylan och motorvärmare och isskrapning och elände. Hela jädra Västerbotten ba fullt med vit snö, och man kan inte gå i skogen och Kung Bore bara bråkar. Man vill ha ett varmgarage och 44 kbm ved och bara sitta inomhus och mata in ved och lyssna på stormarna utanför och radion inne i huset. 

Men nu blir det härligt! Barnen leker och skriker och svettas, hockeyplanerna är ofarbara och tussilagorna sticker upp sin envisa trynen. 

Jag ska dränera huset och gräva bort allt runt grunden, bygga om toan, plana ut trädgården, kapa alla träd, fixa lock på den gamla brunnen, plantera ut blommor, rensa diket, måla garaget, fixa till hängrännor och lite till. Jamen he går ju som fort. Vad ska jag göra resten av sommaren, då?

 42 stycken kossor och ett antal ungdjur har hållit mig sysselsatta några dagar. Väldigt snälla kor, förvisso, bara en som var lite kittlig. 680 heter hon, men vi är kompisar nu och hon står som ett ljus om man trixar lite med henne. 

Jag har en viss rädsla för små snabbsparkande röda kor sedan nr 349 i Rödåsel sparkade av mig både vad- och skenbenet för några år sedan. Jag är så tacksam och glad för personalen på Umeå Universitets7khus som opererade så fort och smärtfritt- fotleden är nästintill som den var förut! 

Jo. Kossorna var så lugna och tålmodiga, men det var en del maskinhaverier- utgödslingen, t.ex. Sen for det en fas, så på morgonen efter hade jag problem med motorskydd, så varmvattnet var typ 40 grader, mjölken i tanken 28 grader, kraftfodervagnen var tom, kornkrossen död, korna småsura, och ensilageriven var också småsur....

Det är härligt att jobba i en lagård (om maskinerna funkar)- man känner sig så nyttig och DUKTIG när alla djur fårr foder och det är rent i lagårn och mjölkbilen hämtar 2263 liter...

 och handlat. Herreje- jag hann undan med blotta förskräckelsen. Hade just upptäckt där jag stod inne i affären att parkeringstiden gick ut och gått ut på gatan. Då stod hon framför min bil! Med hjälp av en illslug manöver, pilsnabba ben och en stenhård målsättning lyckades jag ta mig iväg obötad.

Det är en djungel i storstan. Kom inte och prata med mig om New York eller London. Det är nog hårt i Umeå. För övrigt anser jag att alla städer som är större än Arvika är för stora. 

Man ska leta reda på en affär som man TROR har det man behöver. Inne i centrum, förstås. Och så cirkla runt och hitta parkering. Runt, runt och cyklisterna kastar sig med dödsförakt framför huven, barnvagnar vinglar förbi i den knaggliga snön och så till slut trixar man in sig på en plats. Då ska man gå så herregud långt och köpa en sån där fånig liten parkeringslapp. Uråldrigt system. Så man kör ju sms- betalning på att sofistikerat och världsvant sätt. Fast vid det här laget har alla coola stadsbor fattat att här kör en Riktig Urlantis. En Skogens Qwinna som har generationer av tjärstubbsbrytande, flottarsvettiga, barnafödande-på-skitigt-jordgolv och handmjölkande förfäder bakom sig. Kort sagt: här kommer en rejäl helqwinna som dom inte ska försöka mopsa sig mot om en liten löjlig parkeringsavgift.

Man gångar stolt iväg mot affären och tycker sig vara så himla bra. Man har faktiskt helt förträngt att man egentligen är en värdelös Stockholmstönt som bara sett Vegagatans bakgård och Selma Janssons väskaffär (i hörnet Vegagatan-Odengatan) och så små glimtar av den stora världen på EPA tvärsemot.

Man skulle kunna tro att jag är lite van, men varenda gång jag ska ut i storstan är det som ett jättespännande äventyr, där faror måste undvikas med list och råstyrka.

 Härlig vårkänning idag när jag eldade skräp. Som man ser på fotot har den rysansvärda golvmattan nu slutgitigt farit till matt himlen.

Jag och Case njöt i fulla drag av denna vårdag och sedan kömme pajken hennes Erika å skotte snön borti taket!

Sen började Peder och Erika att riva tapeterna i köket och vi planerade kylskåpsplacering och annat i köket. 

 alltså! Kära ni! Se gärna på Melodifestivalen, prata gärna om den, köp skivan, ta sms-lån och slå vad om resultatet, spela den på svtPlay om och om igen. Föralldel, det är inte DET. Jag kan också slötitta på den ibland.

Men varför denna medieuppmärksamhet? I veckor innan, på förstasidan i DN, analyser och särskilda scheman där alla i familjen får plats att gissa, allt om förberedelserna, en intervju med Christer Björkman där man frågar ut honom om hur den egentliga uttagningen till tävlingen går till. Och så nu efteråt! Ännu mera. Program om förberedelserna igen, och så om vad personalen fick att äta innan och vad som hände sedan.

Kommer ni ihåg för längesedan? Doing the omoralisk schlagerfestival och Alternativfestivalen 1975... Även om man inte gillar den sortens musik, så vore det onekligen uppfriskande med lite annat stuk.

 poängteras hur stor faran är med att titta på tv:n. Melodifestivalen kan dyka upp i rutan när man sitter och zappar. 

Själv har jag ingen tv. Eller- den står ute i lusthuset förmodligen ihopfrusen. Jag vet inte hur televisionsappater klarar 34 gradig kyla. Ute på tomten finns några vissna paraboler uppspikade här och där, men jag har inte satt mig in i hur man nuförtiden får in kanalerna i apparaten. Jag ser på datorn i så fall, svt play. (hjääälp! Nu drabbas jag av en fasa som hör 2010-talet till: att staten betalar anställda på Radiotjänst för att sitta och kolla på sociala medier om någon som uppgett att de inte har tv ändå faktiskt besitter en sådan tingest i sin ägo).

Förstås så snyltar jag hämningslöst på mina vänners och släktingars licensbetalande. Vi lever i en omoralisk tid.

Det är lite soft att komma hem till någon annan och bara sjunka ner i soffan och låta den andra ta allt ansvar för att läsa de extremt krångliga tablåerna och sedan sköta det tunga värvet att trycka på fjärrisen...

Apropo alla dessa kanaler så hade jag en manlig taxikund en gång. Han gillade tv och hatade alla sorters sportkanaler. Så råkade en stackars Viasatförsäljare ringa upp honom en gång. Det var ett enda surr om hur många kanaler han skulle få "inpå" det schangdobla priset. Han förklarade vänligt att han inte var intresserad av sportkanalerna, men försäljaren framhärdade. "Du behöver ju inte titta på dom kanalerna" sa han. Men min kund var så less på denna tv-sporten att han vrålade argt i telefonen:"Jag vill inte ha ett sånt abonnemang! Jag vill inte att dom där sportkanalerna ska finnas i min tv!"

Det är för många kanaler att välja på. Man blir alldeles utmattad av att läsa om dom och försöka välja. Jag är verkeligen urdålig på att se på tv. Jag kommer liksom inte igång riktigt, utan tappar tråden hela tiden. Men som min mamma brukade söja: "Detdär går i repris när du sitter på ålderdomshemmet".

Men det heter ju inte ålderdomshem längre, det vet jag också. Äldreboende. Undrar vad det heter när jag är gammal- ska vi tippa på ättestupa?

Tv-tittande leder till stillasittande, vilket leder till minskad tillväxt, total depression, impotens, passivisering, utanförskap och i slutänden till ett äldreboende på Carema.

 studium av olika yrkesgruppers beteende har jag lagt märke till olika saker.

Brandmän har en trevlig vana att lämna sina yrkesbyxor nedragna och trädda över stövlarna. På brandstationen ser man långa rader av detta fenomen som känns betryggande. Det skulle kännas väldigt nervöst om de lämnade alla sina persedlar i en osorterad och möglig hög, som dom skulle försöka reda ut när larmet går.

Dom har träningsrum där det hänger skivor till skivstängerna. Gigantiskt stora! Förmodligen bara för att impa på besökande- ingen vetti männscha kan väl med vett och vilja vilja lyfta dem?

När man städar vanliga kontorsmänniskors rum ser man det förväntade: några foton på barn, någon liten barnteckning, ett par extraskor och så en väska ordentligt upphängd. En liten fredlig vimpel eller en sån där stressa-av-kula finns ibland.

Men då ska ni se på 17! Ju mer akademiskt utbildade folk är, ju mer saker har de, ju längre har det sparats på och ju mer saker förvaras på golvet!

Akademiker har vid en fullkomlig och objektiv undersökning visat sig ha en faiblesse för plastpåsar med grejer i på golvet. Det märker man när man moppar runt dom.

Nu ska jag berätta vad de övrigt använder sina fina tjänsterum till:

På golvet finns förutom ovan nämnda även liggande pärmar, 2-3 väskor öppnade med delvis utspritt innehåll och så ett par vandringskängor, ett par sandaler, ett par gummistövlar, ett par jättevarma vinterstövlar samt några vänsterhandskar från 1982.

Ovan golv finns: Mängder av foton på barn och gamla skolklasser, gosedjur, misslyckade krukväxter, trasiga telefoner, inramade foton på hundar, plastburkar som man kan samla barr i, avspärrningsband, numrerade plåtbrickor, föråldrade datorer, intorkade kaffemuggar, utspottade snusar, sällsamt vuxna trädgrenar, facklitteratur, urgammal facklitteratur, hundkoppel, och så pappar, postitlappar och åter papper!

 Underbart! Vad duktiga folk är. Tänk att orka träna... Tänk om man skulle... Rullskidor på sommarn...Kämpa på mil efter mil...

Skulle man klara det?

Hur länge skulle jag orka stå på skidorna månntro?

Erika säger att man måste ha andningsteknik när man stakar.  Man skulle behöva en tränare och en vallare. Vallhund har jag ju. Så bra.

Nu har jag ju som uppvuxen i Stockholm inte stått på skidor så där väldigt mycket. På sådär väldigt länge.

Ärligt talat så handlar det om kanske bortåt 35 år sedan... några friluftsdagar. På blåa träskidor som var dåligt vallade och såna där osmorda stenhårda läderpjäxor som skulle snäppas fast i råttfällan. Nu har ju jag så jädra små fötter att bindningarna var ju för långa, så dom hoppade ur. 

Men jag minns att jag på 80-talet köpte ett par Tegsnässkidor som jag försökte hasa mig fram på i djupsnön i ett par vinterNokia gummistövlar.

Hela min skidkarriär rymdes på 8 rader.

Alltså- jag kan slå vad om att min mamma har sparat dom där skidorna och pjäxorna! Hon slänger ingenting. Och då menar jag ingenting. Mina gummistövlar från 1966 är i säkert förvar i morfars lagård. Som han byggt för  att ha kalkoner eller grisar i. Håhåjaja, på övervåningen finns fortfarande hans snickarverkstad kvar. Nästan orörd. Han dog 1962. 

I denna lagård finns Amerikabrev, mormors 7ksköterske (lärarvikarien har stavningsövning) uniform, en sån där smalrutig vit/ljusblå ni vet, grejer som museet där min mamma jobbade har använt till utställningar- och som sedan skulle slängas, gamla slädar och vagnar och selar, spinnrockar, sparkar, stolar, en helt otrolig spegel med guldram närmare 3 meter hög i en specialsnickrad sarkofag, matsalsbord från faster Judith (?), sänggavlar, blomkrukor, zinkbaljor, byggmaterial, ullkorgar, en gammal såmaskin (kanske från Arvikaverken), reservsklar, rävsaxar, timmermått, timmersvansar, kotavlor, myggfönster, bågsågar, fogsvansar, skolbänkar, hästhinder, mattrasor, tapetsnuttar, braskaminer, Amerikakoffertar och en hel del...gamla...torkade...målarpenslar från 70-talet. 1970-talet. Ja det är ett helt skafferi att botanisera i för den antikvitetsintresserade. 

Jag tror att hon inte kan ordet slänga. Det finns helt enkelt inte i hennes Wordfeud-lista. 

Men det kanske är bra att det finns folk som har kapacitet att ha kvar saker från förr. Det är nog spännande att kolla i om man har rätta inställningen.