När det är så här

Av , , Bli först att kommentera 3

 kallt,-27, så undrar man: Hur är det möjligt att dom klarar sig därute??

Älgarna, rådjuren, domherrarna, och alla dom. Visst, visst, dom äter mer mat- men ändå. Det är så kallt att man börjar fundera på tokiga saker som att man kanske skulle kunna lära hunden att halvsitta på toastolen (Astas katt Kurre kan det) och kissa så man slapp gå ut. Tänk att det är inte mer än hundra år sedan många av oss människor levde i dragiga, kalla hus och det var ont om ved. Alla ägde ju inte skog, och det gick inte an att ta ved varsomhelst. Återigen tänker jag på hur himla bra vi har det! 

Umeå kommun har full sprutt i elementen och varmvatten kommer ur kran, kylen är full av mjölk och smör och ost och potatis, och jag kan sitta inne i linne och skriva av hjärtans lust. 

Surfa på Internet och få resedrömmar går också bra. Jag skulle vilja fara till Färöarna och Island för att se naturen, träffa folk som bor där och så kolla in trä-metall- och textilhantverket. Till Gotland och se ullspinneriet, och se hur det är på Fårö och så ta hem ett Gotlandsruss till barnbarnen. Till Kiruna för att se hur dom har det där, eller längst uppe i Honningsvåg, eller Stockholms skärgård på sommaren, eller regniga Bergen och åka Hurtigruten….

Hm. det vart inte mycket solsemester i mina fantasier, men det beror på att det verkar bli så överdrivet varmt då och så fullt av andra mesiga turister. Italien på våren vore lagom. Firenze, Venezia, Torino, Bergamo. Äta såna där små goda pizzabitar och tagliatelli, gnocchi och farfalle. Undrar om GammVolvon håller så långt? Finns det månne begagnade kupéfläktar till en 89:ans 745:a i Milano? Måste nog packa skuffen full av generatorremmar, reservdäck, säkringar, tändstift, fördelarlock, kardanaxeldrev och en såndär multisvets. Reservdunk och bensindrivet elverk så kan jag möta våren i Italien!

Nu känner jag mig

Av , , 1 kommentar 3

 riktigt gammal. Var på Arbetsförmedlingen i Vindeln idag. Ytterst vänlig och hjälpsam och REALISTISK personal där. Inga planer uti det blå och coacha på utan bara normala förmedlare som försöker hjälpa en. I allafall kom jag på när jag satt där att jag har varit på denna inrättning (om än väldigt lite varje gång) på 70-talet, 80-talet, 90-talet, 2000-talet och 2010-talet. Fem decennier, alltså. Ingen stööre skillnad, samma svetskurser och hurtigt storasystersaktiga broschyrer och ett evigt skrivande av handlingsplaner. 

Man känner sig gammal när man inser att man:

Fortfarande funderar på varför Raketost slutade tillverkas

Kommer ihåg den där lilla blinkande grejen i hörnet på tv:n när ett nytt program i andra kanalen började.

Tänker tillbaka på den tiden när man planerade att se ETT program på tv:n och satte igång den i god tid innan så den hann bli varm.

Undrar varför varenda häst i detta land måste ha dubbla eller tredubbla täcken på sig ända in i maj månad, när ingen hade det på 70-talet.

Inte längre blir åthutad av medelålders män i beige trenchcoat och svarta glasögon när man gör nåt bus. Men det beror inte på att de där männen med sina portföljer och cykelspännen försvunnit, utan på att 1. Man är listigare nu när man gör bus, 2. De där männen är räddare för mig nu. Jag springer fortare.

Inte alls är värd att kosta på sig en antirynkkräm för fyrahundra kronor per burk. Efter 50 går inget att stoppa vad gäller kroppsligt förfall- det bär av utför med rasande fart, och det enda som händer om man köper dylik smörja är att man inte har råd med någon guldkant på palttallriken på ålderns höst.

Tycker att alla under 22 har alldeles för kalla vinterstövlar och undrar om deras mormor stickar tjocksockar åt dom så dom inte alldeles förfryser sig när dom trillar omkull i en snödriva på väg hem från krogen, förlåt: på väg hem efter en sen förläsning på universitetet.

Okey, jag vet…

Av , , Bli först att kommentera 3

 … är man 53 år som jag så är det naturligt att folk runtomkring en börjar dö bort. Gamla kompisar är  just gamla, och särskilt om de levt hårt medicinskt sett så lever de på övertid om de redan 1977 var i dåligt skick. Men ändå… Kanske blir man sentimental i största allmänhet. Kanske blir man ledsen för att livet är så kort. Kanske tänker man på alla de gamla vänner man aldrig hinner träffa igen. Jag fick reda på att en av Arvikas största profiler och en vän till mig (på 70-talet) dött. Gick in på hans Facebooksida för att söka svar om der verkligen var så. Man tror ju ändå att kuriren som meddelat dödsfallet haft fel, hört fel, trott fel, fattat fel. Att ens gamla kompisar finns kvar nere i Värmland för all evig tid. 

Ojojoj. Hela tangentbordet fullt med tårar. Löjligt. Sluta grina. Över 70 sorgesamma kommentarer på hans Facebook under bara ett dygn övertygade mig. Sista inlägget  från honom själv var 22 december, då skulle han på Bolaget. Sen vart det tyst. 

Vad vill jag säga med detta så ovanligt seriösa inlägg? Ta vara på era vänner, lev livet medan ni kan och bli fan inte arga på småsaker!!

Mina förbaskade präktiga

Av , , Bli först att kommentera 2
 

 

Föräldrar har fördärvat min karriär. Helt präktigt vägrade dom att ha alkoholproblem (har aldrig sett dom påverkade hitills under över 50 års släktskap) inga droger, inget okynnes-sockerknaprande, en fin skola med bra lärare fick jag gå i. Ridläger fick jag fara på och hästar hyrde vi på somrarna. Kompisar sov över och alla roliga klassresor var jag med om. Till råga på allt är min styvpappa jätteidealisk.

Fatta vilken misär! Nuförtiden kan man ju hur lätt som helst göra författarkarriär på att avslöja saker om sina frånvarande föräldrar, tala ut om övergrepp, vägra att konfronteras med dom offentligt och med ett raskt penndrag dra ner glorian på kändisföräldrarna. Allmän heten verkar intresserade av att läsa om hur alla halvkända barn haft det och hur usel deras uppväxt varit och att dom till följd av detta blivit missbrukare, olyckliga, otränade och förbittrade.

För min del ledde all denna odrägliga idyll till att jag blev missbruksberoende. Av skog. En livslång besatthet av skogen, dess flora och fauna och dess eventuella mysterier. Jag skyller särskilt min mamma på grund av ideliga helgutflykter till naturen och berättande om Näcken, Skogsrået och Bäckahästen, styvpappa fyllde på och talade om ekologiska samband och farliga gifter. Pappa kom med gulliga böcker med foton på rävungar, Beskows Solägget och sagor om kloka ugglor.

Jag drogs ut till skogen mer och mer- korta stunder med mina vänner i skogen räckte inte att fylla mina behov. Jag fick låtsas vara svårbedd och följa med andra ut i det härliga gröna som vägvisare.

Försakelserna började rada upp sig: Nej till kaffedrickande hos grannar med hembakta vetekakor, barnen fick inte träna fotboll mer än tre dagar i veckan, jobbet ”krävde” mer och mer övertid, inga festklänningar på galgarna utan yllesockar och Fjällrävenjackor började torna upp sig i garderoberna.

Det gick så långt att jag SMAKADE på späda granskott, försökte tugga på kåda, bet i björknäver och gnagde på harsyrablad utan att riktigt inse vart det kunde bära hän.

Mer och mer började jag umgås med den bisarra tanken att jag skulle FLYTTA ut i den älskade skogen. Helst uppe i Västerbotten med de fantastiska vyerna. ( I min idealiserade fantasi trodde jag det såg lika vilt och vackert ut i Umeå som i Örträsk eller Klutmark eller Mellanås eller Lycksele eller Kvavisträsk).

Mina vänner gjorde sitt bästa för att få mig att inse att det stilla granskogsuset egentligen var onormalt och det friska och frejdiga storstadsbullret av slagborrmaskiner, lastbilar, enorma ventilationssystem, vrålande sportsupportrar och hemtrevliga polissirener snabbt skulle få min mentala hälsa på fötter igen.

Men jag var icke hågad att höra därpå. Vännerna blev mer och mer misstänksamma och jag fick hemligare och hemligare smyga ut i till det gröna.

Hur det gick? Tja, mina gamla vänner lever väl i en storstad i en liten trävilla från 1935 med en tomt på 950 kvm och med utsikt över grannens vältuktade gräsmatta och vidare ända till Blackebergs tunnelbanestation. Den kostade säkert bara 5.400.000 kr om den inte var så renoverad.

Och jag sitter högst upp på ett berg i Västerbotten med milsvid utsikt och en kaffetermos och en glad hund och varma yllesockar på fötterna.

Vilken looser det blev av mig!

Ljusare tider!

Av , , 1 kommentar 3

 Pensionärerna får 50 kr mer i månaden- ljusare tider?! Dagarna blir i allafall längre. Foton från årets kortaste dag;

Men ere inte fö jäla underbart? Gamla Tavelsjö breder ut sig inför våra ögon med skoterspår o allt! Synd att inte telefonkameran har större sensor så fotona i lite mörkare ljus blir bättre.

Nu är helgerna slut och de flesta ska tillbaka till vardagen! Om ni känner er tveksamma inför att klara av att ställa om till arbetsläge, börja skjutsa barnen på frekvent träning nu på vårterminen eller är rädd att ert förhållande kommer att ta skada av den långa våren utan uppiggande helger, så vänd er till mig. Jag får 34000 kr + moms av arbetsförmedlingen för varje person som använder mig som privatlivscoach och mina råd är lika fräscha och nya som lätta att följa: Prata med varandra- ge barnen precis det de vill ha utan att skämma bort dom, se till att få tid tillsammans och stressa inte upp er inför påskfirandet!

Helt allvarligt.