Vilka dagar!!! Solen vräkte ner över oss vintervita Tavelsjöbor och man var tvungen att rusa ut på skoterspåren:

Se den stiliga bastuflotten, och ovanför den prästgården som står tom:

Stackars den som jobbar inomhus utan fönster...

Man glömmer sina jätteviktiga bekymmer en sådan här dag. Stickan i tån, den där dammtussen bakom toastolen, de alldeles för trånga jeansen man köpte på rea och aldrig kommit i, det tomma huset i Överrödå, att bulldegen jäste för lite, att man inte hittar sin favvolåt med Håkan Hellström på Youtube, att man inte har packat tjärbrännartunnan ordentligt. Allt sånt bara försvinner i denna sol!

Man tänker glada tankar på våren som komma skall, pelargonerna som ska upp ur källarn och att man snart kan sitta på en solig altan med vidunderlig utsikt.

Man tänker stora tankar om klimatsmart livsstil, ekologiska kaffebönor och hoppas att politikerna ska typ få vett ini skallen.

Man tänker frivola tankar om sommarens hjortronmyrar, barnbarnen badlekar och små hoppande shetlandponnyer i betesgräset.

 från radio till ett sånt däringa elektroniskt beep. P1 nyheterna ger mig såna förskräckliga mardrömmar. Jag ligger där och slölyssnar på Ekot, och liksom halvdrömmer.

KAN ni tänka er! Jag drömde att jag levde i ett land där socialdemokraterna inte kunde få fram en sosse som ville bli partiledare. Dom hade fått så bra erbjudanden från näringslivet att chefa där med högre lön istället för att arbeta för frihet, broderskap och jämlikhet för en spottstyver. (Hade detta kunna hända på Brantings tid? Att storföretagen ville ha sossar i ledningen?)

Så drömde jag att politikerna tog i med krafttag, tänkte innovativt, drev en kraftfull grön politik, kämpade hårt för integrering, minimerade nedåtriskerna, hade hela paletter av åtgärder, satsade långsiktigt på att få ner arbetslösheten, såg allvarligt på vårdskandaler, fördömde saker i starka ordalag, ordnade krisgrupper, tog in fler coacher, fasade in och ut, inte drog i långbänk och kände mycket för de utsatta. Utan att någon märkte någon skillnad!

De tillsatte (som en av palettens kraftfulla åtgärder) en myndighet som skulle hjälpa företagare att fixa fram fler jobb. Myndighetens anställda blev alldeles till sig i trosorna av alla miljoner de skulle fördela på ett ansvarsfullt sätt med korrekt redovisning. Ja, de fick en sådan prestationsångest att de genast måste fara på en mycket fin restaurang och äta och dricka, sedan samla ihop sig och ego-boosta sig på ett spa och sedan fara långväga för att kickoffa. Sålunda vederkvickta: mätta, samspelta och rena togo de sig verket an. Nu måni tro det blev jobb fixade! Tiotusentals! Men vänta nu- den statistiken visade visst bara hur mycket jobb det hade kunnat bli om alla hugade företagare hade sökt om och fått hjälp att starta upp. Rent hypotetiskt, alltså. Hade kunnat bli.

Sen var det den där drömmen om alla generaldirektörer som misskötte sig grovt på jobbet och blev hårt bestraffade med att få gå hemma med full lön i några år och sen bli landshövdingar. Landshövdingarna misskötte sig och blev också hårt straffade med full lön utan jobb för att sedan bli generaldirektörer.

Många av medborgarna i detta drömland hade blivit upprörda av den förda politiken och visade en viss lust att "röra om i grytan". Dom röstade på Sverigedemokraterna. Det blev inte så väldigt omrört i någon gryta, för en hel del av dessa valda ville inte alls sitta på sina stolar så väldigt offentligt (fast det var ett alldeles rumsrent parti) och bara avgick. Där stodo flera tomma stolar politikens salar.

Men sådana tokiga drömmar! Så kan det väl inte bli i vårt land?

 Det var en gång för inte så länge sedan i ett litet land. Ett helt vanligt land som haft vanlig folkskola sedan 1842. Allt hade gått ganska bra, men så en dag ungefär 160 år senare fick plötsligt politikerna för sig att den svenska skolan var dålig. Även om folk hade lärt sig skriva och läsa och räkna och klarat sig ganska bra, som land betraktat faktiskt ett av de bästa i världen på många områden, så var det nu en gång så att politikerna hade den hobbyn att låta göra en mängd statistik, som sedan användes för att ("utvärdera skolan" tror ni jag tänker skriva nu) smutskasta de andra partierna eller det andra blocket. 

Skolan hade förstås alltid varit satt under lupp, med otaliga mätningar, analyser, utvärderingar, undersökningar och förändringar. På 1970-talet i Waldorfskolan Kristofferskolan där jag gick så kom regelbundet kostymklädda herrar för att kolla vad vi gjorde och hur det gick. De lade sina pannor i djupa veck, de gingo med myndiga steg in i eurytmisalen, in i klassrummen, hummade över våra välskrivna egna läroböcker, brummade över våra mängder av musikinstrument och bilder. De tyckte det hela var bra, och vi fick fortsätta. De sa: Det här är bra, det borde vi ta lärdom av och föra in i vanliga skolan. 30 år senare när mina barn kom in i vanliga skolan fanns fortfarande inte nån större förändring, utom att eleverna fick måla lite lite oftare med akvarell. 

Jag tror inte de där hummande gubbarna alls fattade vad det handlade om. Det är ett helt annat förhållningssätt, och andra värderingar vad gäller elevers utveckling och praktiska ämnensbetydelse bl.a.

Nåväl- i det lilla landet hade alltså kriiis i skolan. Politikerna införde genast en mycket längre lärarutbildning. Särskilt de som hade hand om den viktiga 6-årsverksamheten behövde minst 3 år på universitet för att på ett pedagogiskt korrekt sätt kunna lära barnen att göra pärlplattor, fylla i ritböcker med svarta konturer och sitta tyst i ring.

Beslutfattarna kluckade,

Lärarna duckade,

Skolbarnen suckade,

Föräldrarna kände sig puckade.

Efter ett kort tag gjordes utvärderingar, kvalitetsmätninger och kontroller. Det var fortfarande urdåligt i skolan. Med studieresultaten, alltså. Mobbningen var inte så bra, men det fanns ju en uppsjö av antimobbningsprogram, antimobbningsmetoder och antimobbningsföreläsningar- så det skulle nog gå över på sikt. ("på sikt" som Stefan Löfven sa i ett HELT annat sammanhang, där det också var väldigt bråttom egentligen). Att man ägnat en fruktansvärd massa kraft på att kolla Waldorfskolorna, som knappt hade någon mobbning alls, det glömde man. Kanske hade varit en viss vits att spana in hur dom klarade det.

Man beslöt att inrätta en sorts paraplyverksamhet för att undersöka hur många olika antimobbningsmetoder det fanns, och om dom var bra.

Beslutsfattarna kluckade,

Lärarna duckade,

Skolbarnen suckade,

Föräldrarna kände sig puckade.

Mobbningen fortsatte med oförminskad kraft, och dessutom visade den senaste undersökningen i jämförelse med andra länder i EU att det här lilla landet inte alls låg i topp vad gällde elevernas kunskaper. Kris och paniiik. Man mätte bara kunskap. Inte hur eleverna mådde i skolan, om dom lärde sig att klara sig ute i vuxenvärlden, om dom kunde klara sig socialt, om dom förstod vad demokrati var, om dom kunde tänka självständigt och kritiskt. Sånt larv, tänkte politikerna. Det är bara hårdvaluta som gäller. Våra ungar ska jääämarns klå dom dumma fransmännens skolbarn. Och dom tyska. Schlemmertopf, champagne, bayerskt öl, avantgarde-konst, pah! Det är vårt lands kullager och blixtlås som ska ligga i framkant. Vi måste se över universiteten som utbildar lärarna! Sagt och gjort. Man kollade stenhårt, och en del lärosäten miste examinationsrätten vips, ba. Lärarstudenterna blev förtvivlade- inte nog med att det ändrades betygsystem på deras utbildning, i skolorna där de sedan skulle jobba, och utbildninglängden. Nu fick de fara till en annan skola för att få examen.

Beslutfattarna kluckade,

Lärarna duckade,

Skolbarnen suckade,

Färäldrarna kände sig puckade.

 

... och min vassa strategi mot detta är att följa budgetpropositionen för fastigheten i fråga o tillsätta en genomgripande utredning med genusfokus som kommer att föreslå adekvata kraftfulla åtgärder. En hel palett av stöd och nya juridiska möjligheter, faktiskt.
På vanlig svenska betyder det att kärringen ids int skotta, utan väntar på mildare väder.
Men varför göra det enkelt när man kan krångla till det och vrida och vända på grammatik och semantik och krydda med lite retorik och en nypa snobbighet?
Det skulle ju bli för tokigt- ja helt befängt, om t.ex. politiker skulle säga: " jo, vi vet att ni tycker att det är fel med det här lilla vapentrasslet i Saudiarabien, men vi tänker inte göra ett skvatt åt det, utom att låta en minister sluta och straffa honom jättehårt med att ge honom full lön i några år, fast han inte arbetar åt oss."
Då skulle vi vanlia männschor fatta direkt. Det skulle ju vara jättedumt, nu går vi omkring och tror att ni politiker är allmänbildade och skriver era tal alldeles själva och att ni bryr er om viktiga saker.

 efter ett lugnt och ostormigt LRF- lokalavdelningsårsmöte med god smörgåstårta i en ombyggd ladugård sitter jag och bloggar. Det var omval och nyval och lite info och alla känner varandra och ingen slåss. Så värst.

Det är liksom stillsamt och Henry redogör för kassabehållningen, Torbjörn berättar om nåt projekt, nån föreslår en seriös och relativt ofarlig aktivotet som studiebesök och P-G håller i det hela med ordförandeklubban i näven. 

Inte alls som i riksdagen. Ingen gnäller eller går till personangrepp. Ingen hänvisar till statistik som är så tillrättalagd att den gynnar egna syften. 

Men tänk om vi skulle bära oss åt som politiker? Kanske skulle Jakob helt utan anledning börja skälla på Tomas för att hans pappa någon gång på 90-talet hade medverkat till att rösta ned något förslag om att bilda en arbetsgrupp för att påverka kommunen att underhålla landsbygdsvägarna bättre.

Kanske skulle Elin inte alls blivit invald i styrelsen för att hon hade varit för långt åt högerkanten och verkat för konservativ i största allmänhet.

Kanske hade Palle blivit utesluten och uthängd i lokalpressen för att han hade råkat handla en Marabouchokladkaka på föreningens kontokort.

Kanske hade ordföranden blivit ifrågasatt för att han hade låtit sin särbo/sambo/delbo/kulbo sova i dubbelrummet på hotellet under ordförandekonferensen i Lycksele.

Nääää.. sånt håll vi int på med i LRF. Det enda som skulle rucka vårt jämnmod är JULGRANSTJUVAR!

 min pappas senaste bok "Teater- motståndskraft och frihetslängtan" ut. Han är flitig han, och skriver om teaterns historia. Kollar i sina djupa bokhyllor och gräver ur sin mångåriga erfarenhet. Min mamma har också skrivit en bok. Den handlar om kvinnliga brukspatroner i Sverige. Hon har forskat och grävt och hittad en hel del brukspatroner, som varit nästan helt förbigångna i historieböckerna.

Själv bedriver jag bara en komplett ovetenskaplig folklivsforskning där jag utan vederhäftig dokumentation eller akademisk styrning hej vilt vräker ur mig mina personliga åsikter totalt subjektivt. Dock försöker jag hålla mig till sanningen.

Jag antar det är detta som skiljer akademikerna från bonntölparna, så jag sällar mig glatt till de senare och tar det som en (högst seriös) uppgift att bara belysa saker och göra andra folk glada eller tankfulla.

Det som idag ådrager sig min uppmärksamhet är den senaste tidens fokus på både Socialdemokraternas och Kristdemokraternas...vad ska jag kalla det? Sociala eller personliga klimat. Det är alltså partier där folk går med som kan enas under ungefär samma åsikter om olika saker och har en självklar demokratisk syn på styrning och samverkan. Ändå rapporterar media om dem och deras tillsättning av ny partiledare i termer som "spittring", "oenighet", "falanger", "strider", "inre strider","måste samarbeta"- ja till och med "dolkar i ryggen" har använts. 

Det känns ju inte bra. Är det inte vuxna människor det handlar om, som vi har valt att styra landet? I förtroende. För mig känns det som om förtroende betyder att vi tar det som självklart att de t.ex. håller sig för goda för att hålla på med personengrepp och osaklighet både inom och utom prtiet. Det spiller dessutom tid och energi.

Åtminstone jag vill då inte ideligen höra att partier och block skäller på varandra och tjafsar om vem som gjort fel och vem som glort bäst. 

Jag vill då ha handling. Hur svårt kan det vara? Jag förstår att det är svårt och det tar tid, och att det kanske inte ens blir bra- men man måste väl för höge farao försöka!

Äldreomsorgen blir då definitivt inte bättre här och nu av att politikerna strider inbördes och bara tänker på sin personliga yrkeskarriär.

Men vad löns det jag skriver det här- det är ändå bara vanlia männschor som läser min blogg, och sådant folk brukar ha vett att ha räknat ut detta för längesedan.'

Ska jag kanske maila de höga personerna direkt. Skulle det funka?

för politiker skulle man också kunna ha. När dom har fått minst antal poäng på politikerprovet i verklighetsförankring och sanningshalt, så får dom en legimitation. Så dom kan börja jobba som politiker. De som inte klarar provet får jobba som politiker ändå, men får bara Allmän Visstids tillsättning, bara dag för dag, ingen semester och en ständig obetald beredskap. Olika orter blir det också tal om, ofta varje vecka- de trillar ur systemet om de nekar.

Då blir dom aktiva som sjutton ska ni tro. Söker fler jobb, kompetenshöjer sig och tar studielån. Dom vill väl inte hamna i det hemska Utanförskapet!

Så kom jag på den ljusa ide´n att det är helt plötsligt utomordentligt bråttom med den här legitimationen. För att det ska bli ett säkert och sanningsenligt politiskt klimat i Sverige bör ju detta genomföras raskt.

Personligen tycker jag inte att detta förslag kräver någon större eftertanke. Ej heller någon utdragen utredning som ändå ingen ids läsa. Konsevensanalys- PAH! Det fattar ju minsta barn att ett genomfört prov och en rejäl kvalitetsdokumentation löser det mesta.

Bråttom, var det, ja. Jo- men jag tror vi kallar in Office, Womenpower eller Poligan eller vad de nu heter de där bemanningsföretagen och ger dom en jätteklumpesumma för att jättefort sitta och utförda de här legitimationerna. Om de undrar över något kan de alltid ringa Förvaltningen. På kafferasten.

Men det här är ju alltför overklig fantasi. Så kan det väl inte gå till, heller? Seriöst?

 "Sen blir det störtbloggning" sa far min. Vi har ju en hobby såhär på kwällskwisten, och morronkwisten också, frallandel. Vi pratar som politiker. Jag vet egentligen inte hur det började, men det fortsatte med oförminskad styrka den dagen vi hörde Annie Lööf säga att centerpartiet förde en vass miljöpolitik i regeringen.

Vi säjer kraftfulla men intetsägande saker som "Nu blir det stenhårt fredagsmys", "Vi ska ta i med hårdhandskarna och tillsätta ett kontrollorgan med starkare muskle för det här problemet med de hårda ostkanterna", "Vi accepterar inte att detta fortgår. Nu kallar vi in försvaret mot denna ishalka", "Känner du att du har tagit ditt ansvar gentemot de svagare i samhället nät du kastar de där hårda ostkanterna?" eller "Genom att källsortera kaviartuberna visar vi solidaritet med de utförsäkrade" och liknande.

Ordens värde urholkas alltmer, och tillslut kan vi använda språket som en källa till fullständig ickekommunikation.

Tiita bara på företagens hemsidor. "Vår värdegrund", "våra ledstjärnor" och så klickar man in sig där och får de mest strålande dösnack. T.ex. Swedbanks "Fokus ska ligga på våra kunders behov och önskemål – inte på våra produkter." Heheheh

 var en sång man hörde när man var liten. Men när man lyssnar på den samtidigt som man hör på politikerdebatten i Agenda börjar man ju fundera. Det är nog inte bra att barn får lära sig den här. 

Kungens lilla piga:

I kungens granna slotts 
stora, stora, stora kök 
där finns en liten, liten, liten piga. 
Hon alltid har så brått 
för där är så mycket stök, 
och jämt ska hon för alla vackert niga. 
Men bannor utav alla hon måste ta emot, 
för jämt är lilla näsan så rysligt svart av sot. 
Och tidigast av alla hon stiger ur sin säng, 
och se´n går hela dagen lång uti ett enda fläng. 

För först ska kungens krona 
hon göra riktigt fin, 
hon gnider den med putset Blanka-Lätta. 
Och se´n på huvudknoppen 
av drottning Sura-Min
ska lockperuken riktigt rätt hon sätta. 
Och se´n går hon och väcker prinsessan Ädelknopp 
och tittar noga efter att snällt hon stiger opp. 
Och sedan under dagen hon har ett fasligt sjå 
att lära allra, allra, lilla, minsta prinsen gå. 

Och hon ska sopa trappan 
och hon ska skura golv, 
och hon ska bära slask och ved och vatten. 
Hon kommer ej i säng 
förrän klockan slagit tolv, 
och då så får hon ligga bredvid katten. 
Men hon är aldrig ledsen fast det är mycket knog 
hur än det går i livet så klarar hon sig nog, 
för se - hon går och sjunger 
så glatt vad än hon gör, 
för kungens lilla piga har ett strålande humör.

 ...är inne på det där med pulverkaffe och slimmande av verksamhet och effektivisering så funderar jag vidare på det temat. Har ni märkt att det pågår en ständig förändring av värdet på ord? Det drar som en ordinflation genom landet- kanske leds den av Aftonbladet. Eller bara av förstasidor och löpsedlar. Vi blir allt mer blasé allteftersom de tar i med storsläggan för minsta lilla händelse. 

3- åring fick panik- vilse i skogen i timmar (=3-åring blir ledsen och vandrar ut i dagisbuskage i 45 minuter). Och dylikt.

Politikerna pratar som aldrig förr, eller också har jag bara blivit gammal och förbittrad. Ja, men hör bara "Man ska inte bli fattig bara för att man blir sjuk", "Vi tar mycket allvarligt på den här kritiken". Det känns ibland som att de talar om att de ska fatta beslut, sakkunniga och folk som drabbas av den ena eller andra försämringen kritiserar och analyserar och argumenterar. Politikerna säjer "Vi har tagit åt oss av kritiken och lägger fram ett nytt förbättrat förslag". De tar ett ännu uslare beslut, folk blir arga, politikerna tar mycket allvarligt på det hela (Oj- argument de aldrig hört förut har plötsligt dykt upp!) och lovar att genast... tillsätta en utredning. Som tar flera år, medan folk får det sämre och sämre, och sedan antingen kommer fram till att det folk analyserade och kom fram till in the first place stämmer precis, men det hade de aldrig kunnat förutsäga DÅ, eller också att det inte alls egentligen är så dåligt. 

Men det går i allafall inte att ändra sådär fort- bara över en natt. Konsekvensanalys måste utföras och ett förfärligt ordbajsande bryter ut och alla tappar fokus, för under tiden har det pluppat upp nya idiotiska beslut som folk måste kämpa emot. 

 

 Det är dagens ord, naturligtvis. Korsdrag inne, korsdrag i sinne, korsdrag i minne. Man blir faktiskt lite underlig i värmen. Men vi skulle fortsätta med drag, tycker jag. På arbetsplatser där man bara pratar matrecept, viktminskning, dagisproblem, jobbproblem, tv-program, extrapriser, bilringar och besvärliga partners- ut med allt detta i ett härligt korsdrag och in med intressanta och utvecklande samtalsämnen. 

I karlarnas arbetsbaracker och fikarum- in med en korsstorm så att dom retuscherade halvnakna kvinnobilderna fladdrar ner- in med lite politik, landsbygdutveckling och nationalekonomi!

På arbetsförmedlingen dra i med en korskuling så FAS2 och 3 och jobbcoacher och handlingsplaner flyger åt fanders, och låt sedan bra arbetsgivare dra in med fart och fläkt!

ICAs fåniga kompispriser, direktreklam, telefonförsäljare, vilseledande marknadsföring och idiotiska utredningar kan också få dra iväg och lämna efter sig en frisk luft.

I toppolitikernas arbetsrum behövs en korstornado för få ut de mest förstockade och oempatiska, och sedan blåsa in lite fräscht folk med förnuft.

 Som jag sagt förut så har inte mycket ändrats sedan 1977. Min förmedlare just nu i Vindeln har åtteminstone humor,en samhällskritisk vinkel och en trevlig vardagsrealism. Han verkar uppriktigt bekymrad över min situation och beklagar att han inte kan rekommendera annat än en svetskurs till mig. 

Men varför kan inte politikerna svara på journalisternas kanske viktigaste fråga om arbetslösheten?? Detta med att deras recept alltid är på individbasis: man ska ha jobbcoach, gå utbildning, lära sig skriva cv, gå på arbetsförmedlingens informationsträffar och vara allmänt aktiv. Även om alla gör detta så kommer det ändå att vara arbetslöshet- hur skulle det bli fler jobb för folk bara för att åtgärderna ökas?

Politikerna svarar aldrig rakt av på den typen av frågor, eller frågor om vad jobbcoacherna ska göra som inte arbetsförmedlaren redan gör. De säger typ: Jag är säker på att Sverige står väl rustat när konjunkturen vänder om fler har högre utbildning, eller: Jag tror att det går lättare att få jobb om man är mer kompetent.

TROR!!?? Vad fan, vi som är arbetslösa på riktigt vi är int hjälpta av vad en politiker TROR eller TYCKER sig veta. 

Vi är int heller hjälpta av att stå "väl rustade". Det är väl klart att ur deras synvinkel är det väldigt välrustat att ha en hel mängd arbetslösa och välutbildade människor som bara står och stampar av otålighet när det (tämligen diffust och överdrivet hoppfullt) "blir bättre tider".

Men just nu, då?

 

 ...är att om en politiker kan vräka ur sig ett så dåligt genomtänkt förslag vad gäller detta- vad kan han då vräka ur sig om annat? För 17- att vara politiker kan väl ändå inte gå ut på att lägga förslag som gynnar ens eget välbefinnande, utan sakligt analyserad grund och totalt utan objektiv konsekvensanalys.

Känns det inte som att alltför många politiker (bry er inte om vilka partier nu) säger saker som börjar med: "Jag tycker" eller "Jag tror"

??????