Föräldrar har fördärvat min karriär. Helt präktigt vägrade dom att ha alkoholproblem (har aldrig sett dom påverkade hitills under över 50 års släktskap) inga droger, inget okynnes-sockerknaprande, en fin skola med bra lärare fick jag gå i. Ridläger fick jag fara på och hästar hyrde vi på somrarna. Kompisar sov över och alla roliga klassresor var jag med om. Till råga på allt är min styvpappa jätteidealisk.

Fatta vilken misär! Nuförtiden kan man ju hur lätt som helst göra författarkarriär på att avslöja saker om sina frånvarande föräldrar, tala ut om övergrepp, vägra att konfronteras med dom offentligt och med ett raskt penndrag dra ner glorian på kändisföräldrarna. Allmän heten verkar intresserade av att läsa om hur alla halvkända barn haft det och hur usel deras uppväxt varit och att dom till följd av detta blivit missbrukare, olyckliga, otränade och förbittrade.

För min del ledde all denna odrägliga idyll till att jag blev missbruksberoende. Av skog. En livslång besatthet av skogen, dess flora och fauna och dess eventuella mysterier. Jag skyller särskilt min mamma på grund av ideliga helgutflykter till naturen och berättande om Näcken, Skogsrået och Bäckahästen, styvpappa fyllde på och talade om ekologiska samband och farliga gifter. Pappa kom med gulliga böcker med foton på rävungar, Beskows Solägget och sagor om kloka ugglor.

Jag drogs ut till skogen mer och mer- korta stunder med mina vänner i skogen räckte inte att fylla mina behov. Jag fick låtsas vara svårbedd och följa med andra ut i det härliga gröna som vägvisare.

Försakelserna började rada upp sig: Nej till kaffedrickande hos grannar med hembakta vetekakor, barnen fick inte träna fotboll mer än tre dagar i veckan, jobbet ”krävde” mer och mer övertid, inga festklänningar på galgarna utan yllesockar och Fjällrävenjackor började torna upp sig i garderoberna.

Det gick så långt att jag SMAKADE på späda granskott, försökte tugga på kåda, bet i björknäver och gnagde på harsyrablad utan att riktigt inse vart det kunde bära hän.

Mer och mer började jag umgås med den bisarra tanken att jag skulle FLYTTA ut i den älskade skogen. Helst uppe i Västerbotten med de fantastiska vyerna. ( I min idealiserade fantasi trodde jag det såg lika vilt och vackert ut i Umeå som i Örträsk eller Klutmark eller Mellanås eller Lycksele eller Kvavisträsk).

Mina vänner gjorde sitt bästa för att få mig att inse att det stilla granskogsuset egentligen var onormalt och det friska och frejdiga storstadsbullret av slagborrmaskiner, lastbilar, enorma ventilationssystem, vrålande sportsupportrar och hemtrevliga polissirener snabbt skulle få min mentala hälsa på fötter igen.

Men jag var icke hågad att höra därpå. Vännerna blev mer och mer misstänksamma och jag fick hemligare och hemligare smyga ut i till det gröna.

Hur det gick? Tja, mina gamla vänner lever väl i en storstad i en liten trävilla från 1935 med en tomt på 950 kvm och med utsikt över grannens vältuktade gräsmatta och vidare ända till Blackebergs tunnelbanestation. Den kostade säkert bara 5.400.000 kr om den inte var så renoverad.

Och jag sitter högst upp på ett berg i Västerbotten med milsvid utsikt och en kaffetermos och en glad hund och varma yllesockar på fötterna.

Vilken looser det blev av mig!

 tycker jag Lennart Holmlund är. Lennart är socialdemokratisk politiker i Umeå med stort inflytande sedan länge. Utan farstu betyder i Västerbottten att man liksom häver ur sig det man tänker dirkt rakt ut- som arseniken for ut från Rönnskärsverken i fornstora dagar, utan att tankarna stannar av i den andliga farstun (förstugan) och tar en paus. Kanske tänker till lite, kanske filar formuleringar, kanske döljer diskrimineringar, kanske analyserar andemeningen, kanske lyssnar på lärda människor, kanske kvalitetsbedömer kunnandet eller kanske.... inte stannar alls utan bara rusar rätt på. 

Nå, jag kallar det denna fredagskväll för Plötsliga Utfall. Det kan ju vara så att Lennarts plötsliga utfall i själva verket är Nå Jävulusiskt genomtänkta. Att folk och media ska bli så upprörda att de tappar all fokus på de viktiga frågor som politiskt ska behandlas just då och bara liksom går bärsärk och skäller tillbaka på Lennart när han t. ex. öser ur sig att inlandskommunerna är en belastning för Umeå. Nä. Så kan de ju inte va. Ingen skulle väl vara så usel att han med vett och mening skällde på stackars Dorotea för att dra uppmärksamheten från något annat? Eeeeller?

Plötsliga Utfall kanske är något slags syndrom. Jag rycks med i detta. Smittas. Nu är det ju så att jag är inte med i något politiskt parti och representerar således bara mig själv i denna blogg, så nu tänkte jag göra det jag ofta gör: bara häva ur mig det jag tanker på just nu som irriterar mig. Det kan jag ju göra FÖR JAG ÄR JU BARA EN PRIVATPERSON SOM INTE BEHÖVER VARA SAKLIG ELLER OBJEKTIV, vilket man kan förvänta sig av politiskt valda. 

Jo, jag undrar varför man inte i dessa moderna tider bygger toaletter så att de är lättstädade. Privat och i företagslokaler. Det är fullkomligt stenålders att någon ska rengöra toan såsom sker idag. Man ska böja och vrida sig och rengöra med en trasa eller vadmannuanvänderförnågot för att komma åt skrymslena! Ofta är det också- vem skurar toan bara ett par gånger om året? Nä- varför bygger man inte så att hela golvet lutar svagt mot avloppsbrunnen och har en extralång duschslang? Då kan man bara spruta på önskat medel och så skölja av med slangen. 

Varför finns det inte sladdlösa strykjärn när det finns sladdlösa borrmaskiner? Ja, det finns ju, men de är svåra att hitta. Tycker alla att det är helt okey att man kan borra, skruva och raka sig sladdlöst, men sen när man ska stryka en skjorta så ska man trassla med sladden?

Jag tycker inte heller om att det ständigt skälls på inlandsborna och att man framställer dem och deras kommuner som tärande. Det är trängsel och svårt att få tag i bostäder i städer, inlandskommunerna har gott om plats och fin natur. Dessutom så bekostar inlandkommunerna sina barn tills de är 19 år och har gått ut gymnasiet och flyttar vidare ut i landet för att jobba eller studera. Överhuvudtaget så tycker jag att det är hemskt att prata om att vissa kommuner skulle vara tärande. Vi måste väl för 17 värna om den policy vi har haft i detta land- att man ska kunna bo var man vill och ändå ha det bra. Börjar vi surra om att vissa kommuner/medborgare är tärande så blir det otäckt. Vem ska bestämma vilka statistiska siffror som ska gälla? Vem ska bestämma var man kan bo? Vem ska bestämma vem som kostar för mycket? det finns ju folk i Umeå kommun som är väldigt tärande, och folk i Dorotea som är närande för t.o.m. Umeå. Förresten kan vi väl inte hugga av hela landsändar för att dom ligger långt borta och är glest befolkade?

 

 

 ...tänker jag icke skryta över att jag plockat- eller lägga upp nån bild på. Sådant är för veklingar. Svampar plockar och äter man, man talar icket om det.

Överhuvudtaget är det en förfärlig massa prat om saker som ska göras, har gjorts och görs. Man kunde faktiskt tro att vi alla gick nånslags universitetskurs där man prompt måste utvärdera alla processer och reflektera över sina handlingar offentligt stup i qwarten!

Det finns faktiskt folk som varje dag facebookar om att dom har mockat skit i sina hästboxar, kommer att mocka skit i sina hästboxar, planerar att mocka skit i sina hästboxar eller misslyckats med att skotta skit i sina hästboxar. 

Seriöst!!! Skulle det vara någon terapeutisk nytta med att skaffa en hamster och facebooka om skitskottningen i dess bur?

Eller starta en blogg om mina otaliga och resultatlösa försök att sluta snusa? Skulle mina kära läsare fortsätta att följa mig om jag började skriva om maträtter jag hade tänkt laga, tandborstar jag hade tänkt köpa, katter jag låtit avliva, karlar jag inte gift mig med, skruvdragare jag verkligen i verkliga livet verkligen har köpt, timmerstockar jag eventuellt kommer att använda i ett framtida husbygge, intressanta färgkombinationer på kläder jag tänkt bära någongång, poliser jag dragit vid näsan i Ransäter midsommarsafton 1978 (el 1979 kanske), hästen som gav mig ett hiskeligt svart blåmärke 1973, den otroligt dåliga bilaffären jag gjorde 1980 gällande en röd Alfa Romeo Spider av 1969 års modell med en reservmotor till, jobbet som plåsterförsäljare i Västerbottens inland som jag tackade nej till, drömmar om matematikstudier vid Kristianstads Högskola som jag inte börjat på eller gardiner jag köpte 1979?

JA! det skulle ni! Om jag skrev tillräckligt intressant om det!!! Man måste väcka fantasin, få läsarna med sig, egga argumentationslusten, få folk att känna. Men det uppnår man inte genom att skriva träigt.

P.S. Egentligen tror jag inte att jag lurade några poliser i Ransäter. Men jag var verkligen där midsommar afton 1978 el 79. Undrar fortfarande vad jag gjorde där. Ingen vill berätta för mig, men jag vet att det var spelmanstämma och att jag hade med mig fiolen. Så långt är jag överrens. Ett tält figurerar också. Och folkdräkter- liksom i bakgrunden på nå vis. Vi liftade dit, jag och.... Emma förstås. Undrar om hon är på Facebook?

 Nu skall jag beskrivaför eder hurusom plockning av hjortron (snattren) går till här i Västerbotten. Jag har ju sedan 31 år och 237 dagar tillbaka bedrivit ett seriöst (om än okänt) folklivsforskningsarbete häruppe. Jag har kämpat och strävat i lagårdar med fjällkor och spannmjölkning, på livdjursauktioner, i grönsaksland, i undermåliga lastbilar transporterandes 11 ton tunga betongelement, brottandes med ovilliga kalvar, körandes döfulla taxikunder och motstäviga skolbarn, försökande lära mig mjölkrobotens alla hemligheter och finesser (säkert elektriska), baxandes gammbilar utur snödrivor, blidkandes principfasta svärföräldrar, pluggandes datakunskap, inridandes stolliga unghästar och uppfostrandes barn, barnbarn, make, grannar, dom döfulla taxikunderna och dom motsträviga skolbarnen, illvilliga anställda som försvunnit från jobbet och gömt undan en hel grusbil (Conny hette han, han stack till Sorsele och jobbade för någon annan åkare utan att knysta något till oss). 

JAMEN förstår ni- det är ingen jävla ände på vad jag fått utstå av er västerbottningar under denna tid! En liten ynklig och svag jänta, uppvuxen på Odenplan och med nollkoll.

Nu vet jag hur ni fungerar. Och hur det är att bo häruppe- och nu ska jag berätta. Jag varnar er- jag har säkert 120 läsare per dag på min blogg. Så se det som opinionsbildande!

Man berättar inte ens under hot om VAR ens hjortronställen är. Det är i Vindelns kommun. Kanske några mil från Vindelns Centrum. 

Blåbär berättar man gärna om- man visar och pekar åt de utländska bärplockarna. 

Men icke snattren! De äro heliga bär av guldfärg- och jag kan bara hoppas att ni inte på något vis kan få in GPS-koordinater på mina foton, för då är jag såld. Det är som värsta maffiavärlden, dethär. Får någon reda på var ens hjortronställen är- ja då är ens bästa dagar förbi, och inte nog med det- även ens barn och barnbarns dagar äro räknade. 

Till själva plockningen, nu då. Man går ut till sin myr. Man har med myggmedel, man plockar. Det är lite glest om dom ,så man får gå två steg för varje bär och böja sig ner. Inte alls svårt. Om man inte har sen-eller muskelinflammation i lårmusklerna. Men de har ju inte ...de flesta. Inga dumma blondiner skulle ha det. 

Ja, och sen när man fått ihop sina litrar far man hem och kokar sylt. Thats it!

 Årets första skörd av vitlök på Oxvikens gård:

Och så från hjortronmyren, där jag och Erika hade några underbara kwällar:

...tiden, liksom. Då skulle man va vaken dom här underbara sommarnätterna och sen sova i november. Av någon anledning var detta den värsta vintern. Ändå är jag inte så väderkänslig. Det är ljuset jag vill ha! Första sommaren häruppe 1981- då komme vi oss aldrig i säng. Inte för att det är svårt att sova när det är ljust, utan för att vi frenetiskt utnyttjade ljuset och alldeles glömde bort tiden. Kära gamla Västerbotten, utan sommarn vore du inte mycket att ha!

 celebert besök från Hufvudstaden är det bra att kunna visa upp kära gamla Tavelsjö! Vi var upp på Tavelsjöberget i fredags.

Efteråt åto vi:

Vilket egentligen var lite klimatpinsamt... men gott.

När man får främmande sådär så är man så löjligt stolt över Västerbotten. Löjligt särskilt i år:

"Ja, visserligen måste man ha vantar och mössa en månad före midsommar afton, och det är frost på bilrutan 21 maj, och det går bara att grilla om man är ytterst fanatisk på balkongen med infravärme, MEN Umeå är väl ändå fantastiskt och snart slår björkarna ut... Snart... Kolla bara på pollen allergikerna!

 

 ...att ha många läsare. De förväntar sig att bli roade. Önskar bara jag hade en snabbare uppladdning, så jag kunde få in lite mer foton.

Emellertid är det nu vår i Västerbotten, vilket ger mig en anledning att köra några foton i repris, för snart är det sommar!!!

...och såhär var det när det var 50 grader kallare...

Det är lika otroligt varje år- på bara några veckor vaknar naturen. Sen blir det en yra och en kakfoni och allt ramlar över oss: Frön i växthus, hugga ved, skolavslutningar, pingstbröllop, husvagnsmögelkontroll, måla utemöbler, hitta sommarmattorna, köpa finklänning och allt det där vi gör. 

Det som händer varje gång det blir en ny säsong är att det dyker upp en massa tips i tidningar. Det brukar vara knep att minska julstressen, tips för att minska höstdepressionen eller hur man bantar 20 kg till sommaren.

Så snart kommer det: akuthjälp när den som bäst behövs: "så räddar du förhållandet under semestern"!!!

 i det inre av Västerbotten bor jag. Nästan. Just nu är jag en fejklantis, eftersom jag måste renovera huset ordentligt. Så jag sover alltemellanåt hos far min, som bor mitt i storstan. Jag har bott i små byar i Västerbotten sedan 19 december 1980, så jag har vet hur man beter sig. Och jag förstår bondska. T.o.m. Byskebondska kan jag hjälpligt fatta. För er oinvigda kan jag berätta att det är en väldig skillnad på hur de talar i Byske, Burträsk och Lövånger. 

Det är förfärligt synd att det är så erbarmeligt lite dialekt runtom Umeå. Blame the University for that!

Numera tillhör jag den skara som tycker att skånska ska textas i tv. Vem kan förstå???

Istället för "länder" säger dom "ländör". Varför är skånska så mesigt behandlat i media? Tänk om alla på nyheterna talade Byskebondska!

 när man ångrar att man någonsin förbannat Västerbotten för dess kyla och mörker!

Man går ut i solen och allt är härligt!

Hunden är lite fet efter den senaste tidens kyla och mattes förkylning- men det vill ni ju knappast läsa om! Jääämarns- där höll jag på att trilla i vardagsbloggeträsket!

"Jag hade tänkt att sticka en tröja av restgarner- det skulle blii såå hiimla fiint med olika garner i alldeles olika färger, men då måste jag förstås hämta barnbarnen på fritids så då hann jag ju inte det, men kanske att jag ska gå en växtfärgningskurs i sommar, nu måste jag verkeligen tänka på att köpa påskgardiner innan de blir för dyra"

Well, that kind of shit.

Jag tror jag måste byta växelförare på min bil. 

Eller hela växellådan. 

Och kardanaxelfördelarn! Jamen prata inte om det! Han är ju totalt felkalibrerad. (annars: Insprutarn är finfin- bilen startar jämt.) Skuffluckan har gått i baklås, varvräknarn står alltid på 2100r/m, stjärtvärmarn på höger sida funkar inte, kupéfläkten har astma, taket är sönderrivet, bränslemätarn är kaiko, men det gör inget för snart är det våååår!

Fest och fart! Då ska det röjas i trädgården, sättas frön, väckas blommor, eldas skrot, tvättas bilar,, piffas upp garage, flyttas trappor, renoveras toa och fås mod i barm och ett nytt liv.

 

 

 kanske den här borde heta? Att jag som är gjord på Järnvägshotellet i Bollnäs av färäldrar som kommer från Stockholm och Arvika och sedan växte upp mitt i Odenplan för att med envishet flytta hemifrån vid 17 års ålder kom att hamna i en liten by i Västerbotten?! Hur många tjejer på 17 år flyttar FRÅN Stockholm till lilla Arvika, och ändå tycker att det känns lite för stort och lite för centralt? Som drar upp till den kalla nord och trivs så bra här?

Jag tror att det mycket beror på att det är så trevligt folk här, men det kan förstås bero på att Västerbotten passar en så töntig person som jag. Jag är Urlantisen till er tjänst.

Om ni vill veta vilket hockeylag som är bäst, vart man kan köpa finaste krabban, vilket Systembolag som har de hetaste vinerna, vilken opera som har premiär i höst, vilken affär som har de häftigaste barnkläderna, hur man får den rätta touchen i ett hem med Montazani- tofsar, vilka skådisar som gift sig och skiljt sig, när grannen har semester och vart de ska åka, vilket som är bästa sättet att få en biljett till nån Ladies Night, hur man hittar till Duka, vad man ska ha på sig på Rex, när Lottas stänger, hur nån kändis ser ut, om man ska ha Ecco eller Graninga eller Goretex, om det är ute med spetslinnen eller om man ska fara till Egypten eller Turkiet- FRÅGA INTE MIG!

Jag kan inget sånt. Jag är Tönten, Realisten, Den Praktiska Kvinnan! Fråga mig om användningsområden för entreprenadfett, hur man får ut en kalv som fastnat inne i kon, hur man lindrar mjölkstockning, botar juverinflammation, får stopp på kalvdiarréer,  hur man gör kådsalva, hur man lägger ett nävertak, hur man bränner tjära, hur man lär en häst att stå stilla när man kliver upp, hur man byter ruta i ett fönster, vart förgasarmembranet på en 145:a sitter och hur det funkar, hur många växlar en Volvo PV 444 har, hur en Ford Victoria Fairline- 58 ser ut, hur man byter ut en ytterpanel på en Västerbottensgård på ett byggnadsvårdmässigt vis, hur man bygger en gärdesgård, varför man ska ha lera i en vedspis, hur man ser skillnad på en hemsmidd spik och en klippt, hur man stickar hälen på en socka, hur man spinner och tvinnar garn, hur man knyter repen i en bosal, hur man läser ett kollektivavtal, hur man kör på dåliga vintervägar, eller hur man verkar en häst.

Allt detta och en hel massa till har jag lärt mig i Västerbotten. Hade jag inte flyttat hit den 19 december 1980 hade jag inte kunnat mycket...

 fick jag flera stycken när jag körde taxi igår. 61 mil vart det. Först till Bjuholm, sen en sväng i stan, sen till Byske, fick en strökund på väg hem  i Skellefteå, sen en tur till Bjurholm igen. Det är så fruktansvärt olika när man kör taxi. Igår satt jag alltså i Umeå och kände mig lite lagom lunchsugen. Skulle just köpa något att äta+ en latte på Subway. Då plinga det till i taxametern och allt började rulla. Inte hade jag då en aning om att äta och gå på toa skulle det inte bli nå mä förrän 5,5 timmar senare. Andra dagar är det så lite körning att man far hem med 400 kr inkört...

Jamen i allafall så körde jag Burträskvägen för E4:an är längre, men också så ini bomben tråkig. Den vägen är välbekant. Hur många gånger har man kört trött och hungrig i vintermörkret genom halvöde byar i Västerbotten??? 10000-tals? Jag gillar ändå att bara låta tankarna löpa: Här Bodbysund bodde Helmer Andersson, en vän till min pappa och även mig i sin stiliga västerbottensgård, med sina stora trädgårdsodlingar. Edelviks folkhögskola ligger kvar där i svängen i Burträsk, där gick jag 1983. Zackes hus i Västanträsk. Byar där vi köpte välstammade kvigor på 80-talet, Det där lilla huset alldeles bredvid vägen högst uppe i backe i en sväng, som har en nerrasad lagård och massor med grejer. Huset var mörkt och oplogat var det utanför. Sidbergslidsbacken- eller talspråk Sibberslibacken, och nedanför den bodde Gunnar Wahlberg och hans fru Ebba på sin gård. Hon hade de grannaste kalvar man kunde se, aldrig diarréer, runda och fina över ryggen och bra betalt från slakteriet, inga gödselavdrag där. Själv drack Ebba aldrig mjölk, och blev så benskör på gamla dagar att det vart rent besvärligt. Hon är borta nu, och sonen har tagit över hemmanet. 

Sedan far man förbi en anonym avtagsväg utan skylt just vid Lappvattnet. Därinne hade jag mitt första avbytarjobb, hos en ensam bonde som hade 7 fjällkor. Det var spannmjölkning, och jag kan ju säga att inte svämma tanken över i vanliga fall (200 liters!) och inte vart det nå mycket första dagen jag var där. I pur förskräckelse över att för första gången se en kvinna gav de inte ner mjölken ordentligt...

Så mycket man varit med om runtom i Västerbottens byar. Så många auktioner, traktorer, kvigor, spannmålskrossar, gödselspridare, självlastarvagnar, metallsvarvar och överfulla ladugårdar man har sett! Så många fina hus och gårdar som bara står tomma nu. Man får vara glad att någon har vett bruka den mark som trots allt brukas, annars funnes inga fina vyer att glädjas åt när man ensam ska fara igenom ett Västerbotten där bara för 40 år sedan fanns så mycket barn på landsbygden att det inte var några större problem att få ihop ett fotbollslag i nästan varenda by.

Flyttade jag upp till Västerbotten. Snart jubileum.

Jag hade ett helt lass med fördomar- t.ex. att västerbottningarna skulle bli arga för att vi sörlänningar kom upp och skulle försöka ta jobben ifrån dom. Komisk tanke idag- ingen, inte ens arbetsförmedlingen har antytt något sådant. Jag trodde också att det liksom i Värmland var fult att vara Ståckhålmare, så jag drog helst fram min värmländska släkt och försökte tvätta bort min dialekt...

Det var kallt i december-80, det var snö upp till midjan och ingen hade skottat fram till den gamla affären där vi skulle bo. Hyran var 624 kr i månaden, toan frös och avloppet i köket och vattnet. Vi fick helt allvarligt hälla glykol i elementen, så det inte skulle frysa när vi var borta och inte kunde elda. Elräkningen var jätteliten för säkringarna for så fort man använde för mycket. Man fick elda i vedspisen utav bara den och hänga draperier för ytterdörren.

Tur att nPer-Arne kom med ett lass ved...

Jag fick jobba som hemsamarit och praktisera i lagårdar och därvidlag lära mig veta hut. Jojo. Och särskilt lära mig förstå bondska. Tur att det inte var Byskebondska- det är svårt, det! Men tillslut förstod jag t.o.m. vad nOlaus Berggren sa. Han som hade kvarn i Lappvattnet.

Alla dessa gubbar med sina utgödslingar, Fergussonar och slaghackar! Och dessa små byasågar som fortfarande fanns! Jag fick bära bort bakuveden och där stånkade en uråldrig bussmotor som var ombyggd att driva sågklingan...hade Arbetarskyddsstyrelsen komme in där hade dom fått slaganfall.

Dom flesta västerbottningarna har varit snälla (utom Birgitta, Svante och några till) och nu känner jag mig helt hemma här. 

Jag vet att svarta plastsäckar på vägpinnarna betyder att det finns renar i närheten- inte att man ska stanna av och kasta skräp, vilket var den enda logiska förklaringen för oss 1980.

Kunniga människor har lärt mig köra traktor, mjölka kor, spinna ull (Salig Ida Andersson i Västanbyn utanför Lövånger), köra lastbil, väva,färga garn, känna efter om en kalv ligger rätt, vad en ko och kalv behöver efter kalvning, göra bokföring, få in en dymling, göra ett långdrag, rida in en unghäst, fixa gamla bilar, planera taxikörningar, äta palt, äta fisk, baka ljusugnsbröd, vad en twiåkebom är och en hel hop med andra nyttiga saker.

Man hinn en hel del på 30 år!

 

 

…kan man kalla oss boende i Norra Sverige. Jag anser mig fullt kapabel att raljera om detta eftersom jag själv flyttat hit helt frivilligt. Fortfarande förstår jag inte hur det gick till. Där bodde jag i Arvika helt lugnt- men jag och min kompis tyckte det var som kallt och uschligt på vintern så vi fick den ljusa idén att vi skulle ta jobb på en båt och komma oss till behagligare klimat på så vis. (Vi måste ha hört oss döva på Evert Taubes Pampas gröna slätter och Malagas vinstänkta redd och Provencalska bergens blåa bård). Vi kom inte ens i närheten av ”Arabiens land vid Röda flodens krök”- och hade vi tagit oss ut i stora världen hade det nog mera blivit ”Pappa kom hem” eller ”Flickan i Havanna hon har inga pengar kvar”!

Nä- istället for vi upp till Västerbotten i december och flyttade in ett en stor gammal affär som var så kall att avloppet frös i toan och det vart att sätta frigolitsits på torrdasset och vi måste hälla glykol i elementvattnet. Smart. Innovativt. Listigt.

Varje år är Västerbotten så snällt och rart hela våren och sommarn,och det blommar NÄSTAN lika fint som i Västergötland om man bara stressar som en tok med alla plantor i maj- för att sen i oktober när de ljusa fina höstdagarna är slut så smått börja varna oss: ”Hallå?! Det kommer att bli kallt snart, rimfrost på bilrutan blir isbark eller tung blötsnö- ni måste elda och skotta typ oavbrutet i flera månader framöver. Det kanske verkar kul nu när ni bara skrapar framrutan lite, men vänta tills bilen inte startar trots motorvärmare eller det är 1 meter hög drivsnö!”

I detta giver vi sjutton.

Istället får vi de mest smarta, innovativa och listiga idéer för  att mota Kung Bore. Vi far runt som flitiga ekorrar på K-Rauta, Byggmax, Jula, Clas Ohlsson och XL bygg och skaffar:

 uterum,

infravärme på balkongen,

regntåliga utemöbler,

kupévärmare,

klotgrillar,

jättemonstruösa gasolgrillar,

förtält till husvagnen (optimistiskt vinterisolerad, förstås),

jägarsockar,

skoteroveraller,

braständare,

handduksvärmare,

ergonomiska  snöspadar,

halkbroddar till oss och hästen,

salt till yttertrappen,

fårskinnsmössor till barnen,

snökedjor,

låsolja,

frostvakter i vattenledningar,

täljstenskaminer,

snöslungor,

Fjällrävenjackor.

Men vi flyttar inte. Vi tar inte säsongsjobb på något varmare ställe. Varför?

Tja, det jag har kommit fram till är att det bor så himla trevliga människor häruppe!