fattiga barnen i Biafra, sa dom alltid när jag var liten och inte ville äta upp maten. Nu ska barnen väl tänka på barnen Bangladesh. Jag fattade aldrig vad dom menade. Det är klart att det är hemskt att små barn svälter ihjäl, och man såg på nyheterna hur svaga dom var- orkade inte ens vifta bort flugorna från ansktet. Men hur skulle jag- ett ensamt barn i Storstockholm kunna göra något åt saken? Funderade jag då. 

Skulle jag stoppa i den äckliga maten i ett kuvert och skicka till dom? Men kuvertet skulle ju blötas upp, maten bli sur och dålig (det var långt till Biafra, det fattade man) och hur skulle det adresseras??

"Till Fattiga Barn"?

Skulle det komma fram? Hur skulle det räcka till alla tusentals barn som svalt? Tyckte dom om falukorv ens?

Såhär i efterhand ter det sig rörande hur man tänkte som barn. Väldigt praktiskt och mycket krassare än de vuxna kunde föreställa sig.

De vuxna då skulle ha varit mer pedagogiska, för det där blev bara en diffus skuldösning. 

 barn är så uppiggande! Jag var även vik i en liten skola i en kommun i Västerbotten idag. 

Barnen skulle fylla i en enkät om skolan på kommunens hemsida, och jag skulle vara behjälplig. Jodå. Det var jag, men det var enligt min åsikt helt knasigt. Att ens ha en enkät som är så svår att barnen måste ha hjälp när de ska svara- det gör ju inte svaren direkt objektiva! Det är klart jag försökte förklara de konstiga orden ("informativ, lättillgänglig, kränkning, påverka, uppdaterad, respektera" t.ex.) så bra jag kunde, men hela grejen var så dum. Om jag ska vara ärlig, för det var inte bara ganska svåra ord, det var krångliga meningsbyggnader och syftningar också. Och det var allstå ända ner till förskolan som skulle svara.

Dom var så söta när dom satt där helt seriösa och försökta svara på 37 underliga frågor så gott de kunde. 

En fråga tror jag var : "Känner du att du har förtroende för och får respekt av din lärare?" Hur lätt är det att svara på för en 8- åring? När lararen sitter bredvid?

Men det är väl inte min sak att döma ..xxxx.....kommun för en enkät de säkert pungat ut en väldans massa pengar för, så att de kan freda sitt samvete med att de sköter kvalitetskontrollen så mönstergillt.

Men annars var det bara roligt, barnen står och hänger på dörren innan det ringer in, de vet precis var de är i matteboken, skrivar gärna långa berättelser och vill ännu mera gärna spela instrument på musiken. Det märks att de har kunniga, ambitiösa och omtänksamma lärare.

 i allafall, den förlupna 13-åringen! Skönt!

När man är ung, apropå ingenting, så går man ju runt och längtar efter att bli vuxen. Då tror man i sin tonårsenfald att de fasor och rädslor man har ska gå över av sig självt när man "blir stor".

Man har inte skuggan av en aning om när man går där på gatan som liten mager och förskrämd 14is att de flesta vuxna kutar runt med en känsla av att bara gästspela i vuxenvärlden. Liksom gå runt och samla vuxenpoäng medan man är livrädd för att någon (typ en av de där arga gubbarna med tjocka glasögon, portfölj och grå ytterrock som fanns på 60-talet) ska ta en i hampan, radera ut ens mödosamt hopsparade vuxenpoäng, förbjuda en gå till jobbet, ockupera ens hus och kasta tillbaka en till högstadiets tyskalektion med ackusativ- och dativobjekt...

Nej, kära Fröken Modin, Magister Elwing, Lindberg och Pietsch- jag kan det fortfarande inte. Skam. Men jag kan rabbla Aus, bei, mit, nach, zeit, von, zu om det kan vara till någon tröst.

Kungalängderna kan jag inte heller, kära mor. Latinska böjningar av verb är svaga, tangens kan jag inte räkna med, och eurytmilektionerna verkar ha gått spårlöst förbi- alla 11 åren.

Hur ska det gå för mig i vuxenvärlden? Jag får klara mig med att kunna ränta på ränta, och skillnaden mellan annuitetslån och rak amortering.

Nå, men det var Fasorna från de tidiga åren jag tänkte på i dagens kåseri. Man var alltså rädd att bli tagen i hampan, man kollar över axeln, skärper till sig, tänker på skolarbetet, o.s.v.

Detta kan dyka upp i vuxen ålder med. Där finns man, med sina poäng, kompetenser, hemstickade sockar, hembakta bröd, kokad sylt, tidspassning till jobb, betalande av räkningar och vaxande av bil.

Jag stod vid återvinningen och sorterade i snålblåsten: färgat glas, metall, plast, förpackningar, tidningar. DÅ kommer jag på mig med att tänka medan jag ser ett kvarglömt kuvert i tdningshögen som bara slurpar ner tillsammans med vk- ner i mörkret i containern: "Tänk om någon kontrollant från kommunen står där på Dåvamyran och kollar och så hittar de mitt kuvert med mitt namn och adress på! Tänk om de far hem till mig och..."

Och...ja- vaddå? Spöar upp mig med tre inlejda Björklövenbackar på dåligt humör? Ger mig böter på 3000 kr? Tar min hund som gisslan? Ringer mina föräldrar?

Nä. Det vore för lindrigt. De snor alla mina vuxenpoäng, förstås, och kastar iväg mig.

 har det dykt upp ett foto på en 13-årig flicka som varit försvunnen i 6 dygn,mamman letar förtvivlat. Vi sprider det vidare, och hoppas att internet kan hjälpa. Det är få saker som är mer fasansfulla än att ens barn är borta, och jag önskar verkligen att att hon kommer tillrätta. Plötsligt känns ens egna bekymmer fjärilslätta. 

Har ni tänkt på det här med att öppna kylskåp? Alltså att öppna kylskåp hemma hos andra och titta in i det respektive att andra öppnar ens kylskåp.

Det är som en outtalad barometer på hur väl man känner varandra och vad man tolererar.

Mina barn öppnar mitt kylskåp och tar hej vilt vad dom vill ha, utom om det är sådana saker dom vet att man har i en viss maträtt, typ avokado eller creme fraiche eller rostbiff. När dom var yngre hände det faktiskt att vissa av deras kompisar gjorde det, men inte de mest väluppfostrade förstås. (Skulle Linus och Emma aldrig göra).

Hemma hos mina föräldrar gör jag samma sak. När jag var gift kollade den ena svägerskan aldrig i kylskåpet hos mig, medan den andra både öppnade, kollade och rensade ut. En del vänner man har kollar i kylen, men ingen tar något utan att fråga. En del som rest långt och är väluppfostrade sitter bara pall på en stol och sneglar mot kylen diskret.

Jag öppnar sällan kylen hos mina vänner annat än några få, men det är mera på ett sånt där sätt man gör när man är disträ.

Vissa människor gillar inte ens att deras barn kollar i kylen: ”Vi ska äta om 2 timmar- stäng dörren!”

Dom blir antagligen jättearga om någon av deras vänner skulle komma på idén, men det intressanta är att de flesta av oss liksom telepatiskt bara känner på sig att hos vissa vänner öppnar man bara inte kylen- än mindre tar något.

Nästan alla kvinnor jag känner måste absolut kolla in andra människors badrumsskåp. Dom spanar in färgen på ögonskuggan, hur kladdig tandkrämstuben är, hur mycket krämer det finns och om det ligger något pinsamt gömt längst in…

En del av dom måste även ta en liten klick dyr kräm eller måla lillfingernageln med lack, nästan som tvångsmässigt.  Har aldrig hört att karlar gör så. Varför skulle dom? Dom skiter blankt i om deras vänner har Gillettes tredubbla rakblad, om dom använder Axe eller Hugo Boss eller om deras fruar gömmer batteridrivna-----

 Nu har vi haft temaveckor på skolan, och vi liiite ambitiösare elever har ägnat oss åt att få klart saker. Som min täljhäst, ba, t.ex...

Man klämmer fast exempelvis en träbit genom att pressa fötterna på pedalen, då låses huvudet och man kan tälja på. 

Och så har jag målat Sundlings fönster, fixat Gunillas kamin, och börjat träna på trädekorationer i form av karvsnitt.

Om ni undrar, alltså. I Västerbotten går det ju mycket ut på att vara duktig och producera saker. Det kanske är så i resten av landet och vadvetjag hela världen. Men jag gillar att dra förhastade slutsatser av begränsade erfarenheter och att generalisera- så jag påstår besserwisseraktigt att det är något gammalt frireligiöst arv i trakterna som gör att man inte bara måste vara duktig, utan också måste bevisa det! Mälte pären i april, skotta snön mot huset i november, klar med julklappar i oktober, vaxa bilen varje månad, deklarera i tid, ha bullar i frysen, välja rätt skola till barnen, ta bort flagnat nagellack, samla årsbeskeden i en pärm, gå till tandläkarn i tid, köra åkgräsklippare och trimmer,  inga lik i garderoben. Präktigt värre. 

Inte som på 70-talet.

Och om ni undrar så är täljhästen målad med först pigment av Engelsk Röd utrörd i oljelasyr, och sedan bara oljelasyr.

 en enmansutredning. Den består av Maria Estreen, Tavelsjö och dess ärende är att undersöka vilka etiketter som drar mest visningar på bloggen. Rekordböogginlägget drog 572 visningar och då fanns "Gud" och "sex" med. 

Det utredaren behöver göra är att skriva ett mediokert inlägg och sedan ett briljant inlägg med de orden, och sen likadant med tråkigare etiketter. Typ dagiskö eller bilkö.

Skrid genast till verket, qwinna!

Det var en gång en frustrerad karl i 40-årsåldern. Ja- det var något så ovanligt som en medelinkomsttagare som inte är riktigt nöjd med tillvaron. Det kan vara svårt för er att fantisera fram något så konstigt, men läs bara vidare.

Det var för lite tv- kanaler, för långsam sport på de få kanaler som fanns, det var för långt till Thailand, hans fru var för upptagen, hans mamma ännu för aktiv för att hinna skjutsa barnbarnen till träning, hans pappa bara fiskade i usla insjöar när det snålblåste, hans bästa kompis var nykär och helt obrukbar, hans chef var för ung, knapparna i hans skjortor for iväg som projektiler, hans bil var för osexig,  hans skor var för trånga, ja det var ingen ände på dessa umbäranden vår tappre 40- åring tvingades klara. En kväll efter ett djuplodande umgänge med sin trogne vän Big Peat (en 700milliliters skotte för 657 kr) åkallade han Gud där han satt ute i trädgården. "Min Gud- varför har du övergivit mig?" sa han tämmeligen fantasilöst. Gud svarade "Jag har inte gett upp dig helt- jag skickade ju skotten, visst?"

Den tappre blev så överväldigad bara av att få svar att han ba: "Ba...ba...öhhh"

Gud sa "Jamen vafan jag har varit upptagen i Egypten och vahetterenu typ Libyen, och det finns faktiskt fler 40- åringar än dig som åkallar, pucko"

Den tappre hämtade sig kvickt och tänkte- här gäll det att smida medan järnet är varmt "Du, nu när jag fått vänta så länge så kan du väl fixa lite grejer. Bara en piggare fru, bättre chef, högre lön, tacksammare barn. Vore bra. Tack"

Gud rynkade på ögonbrynen så åskan började dåna över Dovrefjällen och bulldegarna sjönk ihop i hela Värmland "Men du har ju fått allt redan efter en strängt utarbetad plan. Nu fåru ju skärpadej, ditt sillmjölke".

Det var inte Gud som uppfann språkvården, det är  Magdalena Ribbing. Hon är liksom chef över Gud vad gäller hela den biten. Vård och vett-avdelningen. Hon brukar ta honom i örat när han drar ihop ord, då darrar han av skräck och det kommer ett plötsligt ösregn över Jämtland.

"Öhh...öh- vdå plan?"

"Du fick ett schysst jobb så du kunde peja frugan att sköta om allt trist skitgöra hemma, Thailand ligger långt bort för att du inte ska falla i frestelse, din polare skickade jag Amor på- ni höll ju för tusan på att supa ner er, skjortknapparna rikoschetterade rakt på din feta mage som ett tecken på att jag inte glömt dig, och skorna skavde för att du skulle trösta dej med whiskeyn å dimpa ner i trädgården för att yla på mig. Så..att... nu vet du".

"Men du Gud, sexlivet då- det funkar ju inte så bra numera. Bara rutin, liksom".

Men då blev Gud så arg och åskade så mycket att den tappre kunde inte höra allt Gud vrålade fram "inte bara du.....jag är less, alla karlar....bara ståhjälp hela tiden....räcker inte Viagra....jädrans kvinnfolk....tar tillbaks rösträtten...."

 ...i relationskrisnöden, alltså, kommer DN:s söndagsbilaga. Först en intervju med äkta paret Martina och Erik Haag. Inget fel i det, dom verkar sunda och trevliga. Sen kommer experten in och har en del TIPS:

"Kärleken behöver sin plats i vardagen, det räcker inte med att åka bort en helg tillsammans då och då."

"Gör plats för kärleken i vardagen, var fysiska och prata om varandras behov istället för brister."

"Det gäller att njuta av sin relation, att utbyta tankar"...

"Många har för mycket fokus på aktiviteter och prestation, att hinna med allt men planerar."

"Försök att lyssna, respektera och kom till en lösning som både du och din partner kan acceptera."

Vilken tur för alla dom som är helt vilse i sin relation. Halleluja. Det hade man inte kunnat tro. En relationsexpert som tycker att man ska prata, lyssna och respektera varandra- helt otippat!

Kommer aldrig några skojigare experter- mer som på 70-talet? 

"Flytta ut på landet! I en gammal dragig kåk i Örträsk med snoriga barn och fruset avlopp har ni inte kraft att gräla alls."

"Betala inga dyra pengar för terapi- kom hem till mig på Öland på byggnadsvårdsläger istället!"

"Skaffa en massa udda djur och prata med dem hellre än med din rigida partner, då får du de svar du vill ha."

"Köp trisslotter. När ni vinner- kolla om din partner vill dela med dig då"

 resultat fick jag när jag googlade mig själv!!! Wow. Hade jag nu varit socialdatanörd så hade jag suttit halva natten och googlat alla jag känner. Och sedan facebookat dom någon slags lista...nä. Tänk inte tanken. 

Men man kan ju tänka tanken hur det var förr, innan alla Internetsocialagrejer. Skicka brev. Så fruktansvärt långsamt det känns idag. Det hinn hända huur mycket som helst i ens liv innan det kommer fram. Ja, med dagens takt så hinn grannen både skilja sig och hitta en ny brud och installera henne och skola in styvbarnen hos dagpappan innan mitt brev sprättas upp i Arvika på Fallängsvägen av Emma. Jojo.

Annat vare förr. Jå, förrstår ni, då var det dyrt att ringa utanför riktnummerområdet. När man var hemma hos en kompis och behövde ringa fick man fråga snällt, och då kunde kompisens farsa fråga: "Du tänker väl inte ringa riks?" strängt. På 70-taler var vi unga så auktoritetsnervösa att vi skakade ända in i märgen av en sådan fråga, och stammade bara "Nej nej" i vild förskräckelse. Alla dessa stränga farbröder med svarta tv-rute formade glasögon som helt oväntat kunde dyka upp när man hade som mest kul och dåna fram sina frågor:"Ni leker väl inte doktor?", "Har din mamma gett dig lov att vara här?", "Ni har väl betalat de där tuggummina?", "Vilken tid ska du vara hemma,då?", "Var det ni som snattade 2 kolor från godisaffären?". Ja, jisses. De där gubbarna skulle få präktigt med spö om dom frågade det på en skolgård i Stockholm nu.

Då hade man värsta kollen på snälla gubbar som gav en godis, snälla gummor som gav en bullar, arga gubbar som jagade en med sopborste om man pallade ett äpple, och arga gummor som viftade med disktrasan och hotade ringa ens pappa om man genade över deras tomt. Those where the days...

Var dom där typerna nu? det känns som att gubbar och gummor är liksom svagare och mesigare nu? Håller jag kanske på att förvandlas till en sådan? Hoppas jag blir snäll i så fall.

 och affären är skapad så för att kunderna ska handla mer, påstår en forskare vid University College London. Vilken nyhet! Det hade vi inte kunnat gissa. 

Måste man forska om detta på universitetsnivå? 

Det är ju så på nästan alla matvaruaffärer. Man går omkring och ska handla och tror man är dement tills äntligen någon som är under 30 säger sig ha upplevt samma sak. Mejerivarorna står längst in, för det ska alla handla och då måste man passera allt det andra. Godiset står närmast kassorna.

Förr jobbade bensinstationspersonal med att serva kunderna- nu vill Statiol ha hungriga försäljare som kan skapa mervärden.

Det känns överhuvudtaget som att försäljning och marknadsföring och reklam mer och mer närmar sig någon slags psykisk våldtäkt. På nätet, i tidningar och när man är i staden. Vart man än sig vänder bombarderas man av förslag som man på ett eller annat sätt ska lägga pengar på. Telefonförsäljare ringer och trugar. En oerhörd mängd information (ibland omöjligt att att skilja på fakta och marknadsföring)  tränger sig på, och som människa i det hela- och särskilt förälder är det ett evigt "nej" till nästan allt. 

Det är bl.a. därför jag inte gillar att vara i städer. 

En gång satt vi i min klass och pratade om hur inredningen och utsidans utsmyckning var på hus förr i tiden. Då var det en av de unga killarna som fundersamt menade att förr när folk hade bara naturen att titta på när de arbetade eller hade typ fritid- om det nu fanns- så ville de gärna ha mycket utsirat, många färger och olika mönster, men nuförtiden blir vi så trötta av alla intryck utanför hemmet att vi vill ha lugnt och lite färger och stilrent hemma.

Det var tänkvärt. Jag tänker också på barn och ungdomar som nästan hela sin vakna tid blir pepprade med allt detta. I skolan är det inte bara skolämnen, det är temadagar och föredrag, inom idrotten är det reklam för sportkläder och utrustning, på tv är det reklam, men också nyheter och dokumentärer. Vi föräldrar öser över dom livsvisdom- ha yllesockar på, ät inte socker, tänk på de svältande barnen, kolla sopsorteringen, lär dig att träna rätt, bry dig inte så mycket om ditt utseende....

Orkar barnen ta till sig detta och kan de sålla och analysera och kritisera information?

 att ha vuxna barn. Dom har bil, dom har körkort, dom har jobb, dom har dammsugare- nä- det är bara en som har en super dammsugare. Jag har aldrig ångrat att jag skaffat barn. Inta en sekund. Det har varit svårt ibland, som när Toini spydde cider i Erikas mest älskade Volvo 850, när Jack tappade en morakniv i huvudet på Toini av misstag,eller när Erika var så mobbad av lärarna på Hagaskolan att hon var tvungen att byta skola. Men, näe, det har varit värt det. 

Vad tokigt har man inte varit med om! Erika skulle mjölka kossan Kaj-Mari och fick sig en spark så hon for ner i gödselrännan, Erika och Jack som satte Toini i skrindan och putta henne nerför backen, Toini och hennes vänner som klättrade upp på lagårdstaket och rutchade ner fast de inte fick, Erika välte kraftfodervagnen i lagårn och långfingret sprack så hon har ett ärr än idag.

Innan jag skaffade barn var jag rädd för att jag skulle råka tycka mer eller mindre om den ena eller andra, men så har det inte funkat. Jag tycker lika mycket om dom alla 3, och jag gillar att de är så olika. Det känns som en bonus att se sina barn växa upp och lära sig acceptera att de är självständiga nu. 

Att det känns som en bonus kan bero på att en av Toinis bästa vänner och tillika klasskompis blev ihjälkörd av en last bil när de var 8 år. Då tänkte jag att jag ska njuta varje stund jag får ha mina barn. Jisses vad jag grät på den minnesstunden. Tror aldrig jag glömmer då hennes pappa läste upp dikten han hade skrivit om henne som han läste upp då.

Sedan brann 2 barn inne som gick i samma skola. Det sas att brandvarnaren låg därinne utan monterade batterier. Jag vet inte, men pappan och mamman överlevde i allafall. 

Norea, 12 år, ett av mina taxibarn, sprang plötsligt ut i vägen när hon skulle skynda sig till bussen och blev påkörd av en bil  som inte såg henne eller inte hann bromsa så svårt att hon dog. I Tjälamark. 

Sedan råkade en av Jacks bästa vänner i dö en olycka han själv medverkat i. Som om inte det räckte dog sedan en av Toinis vänner när han blandat tradulan och alkohol. 

Ni ska veta det att ungdomar hittar på en massa, fort går det, och det kan lika gärna vara mitt eller ditt barn som gör något dumt. Ibland är det bara turen som bestämmer att det går bra, så jag tycker att alla vi vuxna ska försöka i den mån vi kan hjälpa ungdomar i trubbel. Det må gälla låna telefon, låna varma kläder, sitta och lyssna, skjutsa hem eller bjuda på en varmkorv. Bara litegrann, det kan verkligen göra skillnad.

 ...var allt sig likt. Amigo låg ute i pannrummet o snarkade, i köket fanns spår av en glad 60-års fest, och några av gästerna satt kvar. Sandra o Fredrik o barnen kryllade omkring och lille Adrian vispade omkring med händerna i akvariet, medans Malin o Pelles lilla Klara stod bredvid och vinglade på samma stol. En bit utmärkt smörgåstårta fanns kvar till mig. Sybil hade gjort 7 st!!! Några vanliga, en vegansk, en vegetariansk och en glutenfri. 

Adrian for snabbt upp i rumsfönstret och fick tag i en glasängel som trots sina vingar ramlade i golvet och gick sönder. Min hund låg platt under bordet och väntade på katterna. Mikael va ute och körde skoter, Emmah longerade en häst, Darja och Ellen kom och gav mig kramar (söta dom är- jämt!). 

Diskmaskinen gick hela tiden, smaskiga choklad- och frukttårtor stod på rad, kaffekvarnen mullrade, Erling smög ut för att elda, Sybil gick till hönsen och vaktlarna, och jag o Darja gick till fåren. 

Det är så härligt där- på något förunderligt vis är det full fart jämt, men ingen stressar och allt ordnar sig. 

Jag längtar faktiskt till sommaren när vi ska sätta frön och plantor och rensa ogräs och alla svettas och morotsplantorna är 3 cm höga och måste letas fram i ogräset som är 12 cm högt- i 40 meter långa rader, ändlöst massa rader, och sen vitlöken och rödlöken och gullöken och dillen och persiljan och ringblommorna och åka baki sättmaskinen och pluppa ner broccoliplanor och svettas och dricka urstarkt kaffe.

Sen när Bondens Marknad börjar i höst då drar man upp traktorskopa efter traktorskopa full med morötter som ska sköljas, knippas och packas. Löken ligger proppfull på släpvagnen och varenda lök skalas och kollas. Oj vad skoj det ska bli. Emmah och Camilla väger allt och antecknar. Blomkål och vitkål och kålrot och kålrabbi...

...för 20 års sen var dom så lagom kaxiga...

Det är klart jag älskar min son lika mycket:

 från Yttre Rymden.

Det har visat sig fler häpnadsväckande resultat. 

Människorna, och då i synnerhet kvinnor i allmänhet och män på Stureplan inte som vi trodde valde fotbeklädnad efter kyla och verksamhet. När man ser i skoaffärer så verkar ju skor indelas i finskor, vinterskor, träningsskor o.s.v., men det har uppdagats en mer komplext användarmönster. De finaste och tunnaste skorna kan användas mitt i vintern, ja när det är -25 ute. Sommarskor tas på redan hemma i Sverige när de ska fara utomlands, för man hoppas på varmt väder och kommunikationernas framkomlighet. Gummistövlar används inte i stan. Människorna blir rasande om de fryser p.g.a. för lite kläder och blött eller kallt väder. De ringer genast efter en taxi, blir ännu argare om den inte kommer omedelbart och gormar på chauffören för det dåliga vädret.

Jag som först tyckte att det verkade vara ett utmärkt arrangemang att de hade råd att köpa de speciellt framtagna kläder som finns för den varierande väderleken.

Saker som gör att de gör av med sina pengar och dessutom mår illa och blir fula används flitigt. Som socker, tobak och alkohol. Kanske är det så att vissa av dem liksom är utvalda att göra skitjobbet, medan andra är tvingade att vara ute och motionera och bli friskare. Det hela ger ett intryck av frivillighet- i allafall i början- och läkarna verkar inte ha någon vidare makt i denna arbetsfördelning.

Många bor i staden, men vill gärna vara ute i naturen under kontrollerade former. Under en kortare tid, vid vackert väder, med tillgång till moderna bekvämligheter och utan fara för de rovdjur de tycker ska finnas i landet. Rovdjuren ska helst tränas att äta växter och andra vilda djur, för rovdjursvännerna tycker ändå det är för hemskt att se rovdjursrivna får, renar och hundar. Man verkar inte riktigt kommit tillrätta med detta, ingen kan träna dem, oenigheten om befintligt och önskat antal rovdjur samt geografisk placering ligger ljusår ifrån varandra. 

De som bor på landet tycker att stadsborna är mesar, trots att de i svår tidsnöd kämpar med småbarn och matkassar på bussar och illaluktande tunnelbanor, eller i milslånga bilköer. Fram och tillbaka varje dag , mycket tidskrävande och inte särskilt givande sysselsättning som uppstår p.g.a. att man bor i staden för att det är så nära till allt. Märkligt. (Minnesanteckning: kolla så jag inte missuppfattat).

Stadsborna tycker att lantisarna som har så mycket tid och pengar gott kan sköta om landsbygden och hela naturen, för det är ändå bra att den finns därute, så stadsborna kan fara dit om rätta omständigheterna infinner sig ibland. Så de får hwila och ladda batterierna.

Kan min planet lära sig något vettigt av detta?

 Det borde hända någongång. Att det blir en ände på denna långa radda av onormalt välartade och skötsamma monarker. Tänk om det pluppar ut en liten ny prins som skulle liksom åla sig igenom hela den 20 år långa och tuffa uppfostran till kronprins och sedan kung...och så bli flummare och anarkist. När han skulle välja valspråk skulle det minsann inte bli något storstilat "För Sverige I Tiden", "Folkets Nytta Min Huvudkudde", "Demokratins Väl Folkets Väl"inte. Utan "Allt Nu", "Min Nytta Mitt Nöje", eller "Åt Alla Vad Dom Önskar".

Han kanske skulle vägra att inte bli kung, utan bara ånga på. Fara till Sibirien för att meditera med en envis svans av ängsliga och frusna SÄPO-vakter, vara på festivaler och ni-vet-vad:a i tält med hennafärgade, hemstickade och storögda flickor av alla kön.

Han kanske skulle leka kurragömma med prinskorvarna i Danmark, gömma sig bakom gardinerna på ambassaden i Burma, kasta ben till drottning Elisabeths labradorer, frige fångar och låta 16-åringar gifta sig hej vilt!

Han kanske skulle bli sambo med flera stycken samtidigt och skaffa sig små snoriga arvingar i mängder.Söta, barfotabarn med skrynkliga linnekläder som äter torkade äppelbitar. Vart han än for på statsbesök kanske han skulle ha ett släptåg av tvivelaktiga mammor som fnissade. 

Vad kunde strängt taget SÄPO göra åt allt detta?