Nu har det hänt… Eller det hände egentligen i onsdags kväll… Jag var med hela vägen och nu sover du så gott. Sorgen sliter i mitt hjärta… Den ligger där och gror och ibland känns det som att hela jag ska sprängas.

Jag vet att du har det bra nu. Jag känner det i mitt hjärta. Men jag då? Det är bara här, i min blogg jag tillåter mig själv att vara självisk. Jag tycker att jag är den som känner saknaden mest… På det praktiska planet. Jag var den som var hos dig, som var där… Vad händer med våra dagar nu?

Jag vill att du ska komma hem igen.. Komma hem och finans där. Som du gjort senaste 1 ½ åren.. Flera dagar per vecka har du funnits där.. Och jag har funnits där för dig. Det är så mycket praktiskt som ska göras. Och att gå igenom dina saker är nog det jobbigaste utav allt.. Att gå igenom dina kläder. Att se det som var ditt/ert.

Jag har varit utan dator, därför jag inte kunnat uppdatera.. Jag har just för tillfället ångest, ångest för att jag har massor jag ska kunna till imorgon men har inte kunnat plugga.. Kommer det ens gå lite grann?

Det återstår väl att se.