Söndag förmiddag och jag går ner mot havet. Jag lyssnar på radions P1 i min mobiltelefon. Nyheterna klingar ut och övergår till söndagens gudstjänst. Jag fortsätter att lyssna, och även om jag inte finns på plats i kyrkan som gudstjänsten sänds från så är jag närvarande. Havets sena höstdoft slår emot mig när jag följer prästens ord om oändligheten och närvaron.

Jag berörs och när en av rösterna i gudstjänsten berättar att det nu är tid för bön, vill jag också bära fram min bön. Jag är ju med, fast jag står där vid havet och inte är i samma fysiska rum.

Jag ser mobilen i min hand och tänker att jag skulle kunna att skicka iväg ett sms och jag står där och hoppas att någon ska berätta vilket telefonnummer ska jag slå. Man gör ju så i sportsändningarna och när Idol eller Melodifestivalen snurrar i tv.

Men ingen röst ber mig skicka in min bön. I mina tankar har jag redan sett hur jag sms:at iväg några viktiga ord, att någon kyrkvaktmästare tagit emot dem, skrivit ner dem på en papperslapp och gått fram till altaret, där mitt under gudstjänsten. Lagt dem i en korg, bland andra lappar.

Då skulle kyrkorummets väggar ha öppnats också för mig, som står där vid havet.

Idag kan vi skapa kommunikation på en mängd nya sätt. Det kommer att påverka mycket av det vi är vana vid. Också gudstjänsterna kommer att påverkas av detta. De fysiska väggarna i kyrkorummet kommer inte längre att vara ett hinder för att bjuda in människor som befinner sig på en annan fysisk plats. Men ännu är vi inte riktigt där, när det handlar om gudstjänsten. Ännu får jag vänta någon tid.

I väntan på det står jag kvar där vid havet och sänder ut min bön över vattnet. Blir den hörd så blir den säkert hörd ändå. Men visst hade det känts bra att också få veta att den ligger som en papperslapp på altaret via mitt sms.