”Vi vet att framförallt yngre personer hittar fram till webben, och vi känner starkt att vi inte varit så aktiva som vi kunde när det gäller att göra webben så aktuell som möjligt. Här tänker vi definitivt göra en ambitionshöjning så fort vi har de nya verktygen på plats! Och då ingår att även synas mer på facebook.”, skriver Lotta Fogde, kommunikationsansvarig på LKAB, i den chatt man öppnat på webben för att kunna samtala med de som vill veta mer om LKABs satsningar i malmfälten.
Förutom sin klassiska webb lkab.com har LKAB sedan något år också öppnat lkabframtid.com där man vänder sig till allmänheten för att informera om företagets nya brytningar och gruvor. Inte minst nödvändigt eftersom man räknar med att tretusen personer måste flytta under de närmaste 20 åren på grund av att LKABs gruvbrytning påverkar Kiruna och Malmberget där malmkropparna lutar in under bebyggelsen.
LKABs arbete med tidningen LKAB Framtid, med webbplatsen och dess chatt på lkabframtid.com och med den kommande sammanslagning av de två webbarna man räknar med att göra i februari 2012 är viktiga delar i att komma i kontakt med befolkning och allmänhet som i så hög grad påverkas av företagets verksamhet.
Här har många andra industrier och stora organisationer mycket att ta efter och studera för att applicera på sin egen kommunikation. Och för den som vill veta mer om gruvbrytning idag är webbarna mycket intressanta att följa.
Jag drar ut byrålådan och räknar familjens dumpade mobiler – en, två, tre, fyra. Tror att det ser ut så också i många andra hushåll. Gamla mobiler ersätts med nya och de man använt hamnar i en låda någonstans i hemmet.
Och inte blir de färre. Snart är det jul och då kommer lådorna i våra hem att fyllas på med fler gamla mobiler i takt med att julklapparna med moderna smartphones dras fram från sina gömmen under granen.
Gamla mobiler i byrålådan som väntar på att återvinnas för metallerna skull.
Det samlade elektronikskrotet i byrålådor, garage och köksskåp är en av it-samhällets baksidor. Men det är en baksida som kan bli en vinst för oss alla om vi får igång bättre system för återvinning av skrotet.
För metallerna som ligger i elektronikskrotets kretskort kan återvinnas igen och igen och igen utan att förlora sin kvalitet. Det vet gruvföretaget Boliden och man satsar nu stort på återvinning av dessa metaller. 1,3 miljarder kronor har Boliden investerat i sitt nya smältverk i Rönnskär utanför Skellefteå och går allt som man tänkt sig kommer man att bli störst i världen på att återvinna guld, silver och koppar från datorer och mobiltelefoner när anläggningen väl börjar rulla på.
Frågan är nu bara hur mina fyra uttjänta mobiler ska komma sig till Boliden. För i byrålådan kan det ju inte ligga för evigt och inte kan jag slänga dem i soptunnan. Behovet av en obruten återvinningskedja från min byrålåda till den stora smältugnen är stor.
För att få denna kedja att fungera lite bättre, åtminstone lokalt i Skellefteå, har Boliden inlett ett samarbete med Skellefteå AIK Hockey och placerat ut insamlingslådor i ishallen i Skellefteå.
Smart, men det behövs fler sådana initiativ för att återvinna metallerna i våra elektronikprylar. Förhoppningsvis kommer vi att möta sådana insamlingslådor på fler platser och orter runt om i Sverige framöver. För de flesta av oss behöver en enkel och handfast hjälp för att tömma våra byrålådor.
Kanske skulle insamlingen också underlättas om vi kunde få pant för våra gamla mobiler. Några fler skulle säkert hamna då i insamlingslådorna, som kanske kunde placeras bredvid pantflaskinsamlingen.
Låt oss titta på virtuella träningsdagböcker som ett exempel. Populärt blev det för några år sedan med sådana träningsdagböcker på internet och i mobilen. Men hur är uthålligheten? När jag kollar antalet aktiviteter hos några slumpvis utvalda skvallrar statistiken om att många testar med virtuell träningsdagbok men efter ett tag tappar orken att använda den.
Det började med mig själv. Ett tag flitig användare av Runkeeper, en av många träningsdagböcker, på nätet, men plötsligt upptäckte jag att det var sex månader sedan jag sist uppdaterade med en ny träningsrunda i webbprogrammet.
Har jag blivit lat? Nja, inte på att träna. Jag kör min pass på gymmet, jag tar mina promenader och ibland löpturer. Sådant som jag tidigare noggrannt bokförde i den virtuella dagboken. Men nu gapar den plöstligt tom och ska man döma efter de tomma uppdateringarna har min höst varit höjden av förslappning och soffighet.
Men så är det alltså inte, det är bara så att jag tappat intresset för att notera mina rundor och pass. Nyfiken kollar jag in mina grannar och bekanta och ett antal slumpvisa Umeåbor för att se hur deras status på Runkeeper ser ut. Det går hyfsat enkelt att komma åt eftersom det finns sökfunktion både direkt på namn och på bostadsort.
Till min förvåning ser jag ett mönster. Aktiviteterna och träningspassen är förfärande få i de virtuella dagböckerna. Många av dem har inte uppdaterat på månader och det är bara ett fåtal som har noteringar från de senaste veckorna. Men jag vet ju att flera av dem är flitiga motionärer. De har alltså drabbats, precis som jag, av latheten inför att notera på internet vilka pass som är genomförda.
Den virtuella dagboken är väl utbyggd med möjlighet att följa hur långt man sprungit, med vilken fart, höjdförhållanden och hur många kalorier man gjort av med. Dessutom kan man lägga ut sina resultat på Facebook och Twitter för att göra dem än mer tillgängliga för andra. Men hos många gapar det tomt bland dessa noteringar.
Trots enkelheten och ständig tillgång till internet är det uppenbarligen något som håller emot när det gäller att använda dessa träningsdagböcker.
Vilket är en utmaning för utvecklare och företag som vill lansera tjänster på nätet. Det räcker inte med en tjusig kod i bakgrunden och snygg design. Det handlar också om att hitta nyckeln in i människans vardagsliv där appen eller programmet fyller en funktion som användaren inte vill vara utan.
På App Store finns det omkring 500 000 program att ladda ner till iPhone, men många av dem blir aldrig använda. En undersökning hävdar att 26 procent av nedladdade appar bara används en gång. Vilket såklart är rent förskräckliga siffror om de stämmer.
För utvecklare räcker det inte med att få appen nedladdad. Man måste också få oss som laddar ner den att bruka den i våra vardagsliv. En nog så svår och utmanande uppgift.
Hur kan man skapa rum på nätet för den nödvändiga gåvan, för det djupt liggande behovet av att dela med sig till den som inte har? Det är en fråga som allt fler ideella organisationer ställer i sin strävan efter att väcka till medvetenhet och ibland ruska om. Sensorer i vår vardag, 3D-lösningar och verklighetstrogna simuleringar kan bli steget efter de insamlingssidor som idag används på internet.
Viljan att dela med sig ligger djupt i människan och den tar gestalt på många olika sätt i skilda kulturer. Inom kristendomen, judendomen och islam ligger offrandet och gåvan som en grundsten för hur människor ska leva. De kristna och judarna har i alla tider haft tiondet som en ledstjärna som säger att varje tionde frukt ska skänkas till de som behöver, varje tionde tacka, varje tionde krona eller shekel ska på samma sätt ges till den som inte har.
Inom islam finns en liknande tradition. Den tredje av islams pelare pekar på det nödvändiga i att ge zakat, allmosor, till den fattige och behövande. På liknande sätt ger man inom grenar av buddhismen av sin mat till munkar och nunnor, vilket uppfattas som ett privilegium och ett sätt att få en god karma.
Kan man till internet överföra denna djupt liggande önskan att få dela med sig, att få bidra till andra människors nödvändiga behov? Många ideella organisationer prövar nu detta och i kampanjer och på insamlingssidor försöker man nå ut med sina olika budskap för att väcka till handling och skapa medvetenhet.
Rädda Barnens Stjärnhimmel är ett aktuellt exempel på en sådan kampanj. Genom att tända en stjärna på en virtuell stjärnhimmel kan den som vill ge ett bidrag till organisationens insamling till barn i utsatta situationer. Den som har en iPhone kan också ladda ner en app för att ge sitt bidrag.
Filmen nedan visar Rädda barnens kampanj Stjärnhimmel:
Ett annat exempel är Stockholms Stadsmission som riktar sig med kampanjen Hemlösa banners till bloggare och webbansvariga. Kampanjen går ut på att få så många som möjligt att lägga upp en banner från Stadsmissionen på sin egen webb för att därigenom sprida budskapet om att hemlösa behöver stöd och bidrag.
Amnesty väljer mobilen för att att komma nära människor i vardagen. I en kampanj vill man locka människor att engagera sig som sms-aktivister, vilket innebär att den som vill kan registrera sitt mobilnummer hos Amnesty och får då regelbundet sms om fångar som behöver stöd eller människor som lever under förtryck. Genom att svara på sms:et lägger man till sitt namn på en protestlista som kräver frihet och rättigheter för dessa människor.
British Heart Foundation har på kampanjsidan Hope Tank ett animerat akvarium fyllt av Zebrafiskar som är en fiskart som enligt forskare på egen hand kan reparera skadade delar av sitt eget hjärta om den blir skadad. Forskarna hoppas nu kunna förstå fiskarnas mekanism och därigenom finna verktyg för att göra det möjligt för människor också. För att stödja denna goda sak uppmanar man alla att på kampansajten lägga till egna zebrafiskar till akvariet och även skriva in sitt eget budskap om hopp för hjärtsjuka.
Svenska kyrkan har en liknande funktion på en interaktiv bönewebb. Den har funnits på nätet i över två år och lockar dagligen människor att att skriva in sina böner som ett sätt att visa att många i sitt inre verkligen tänker på andra och önskar sina medmänniskor allt gott. Över 81 000 böner har skrivits in vilket gör det till en av de mest framgångsrika kampanjsidorna på svenska.
Kanske kan man i sammanhanget också nämna de kollektomater som många kyrkor sedan ett par år ställt ut i sina lokaler. Genom att dra sitt betalkort i korthållaren och på en pekskärm klicka i till vilket ändamål man vill skänka sina pengar gör man en direkt överföring från sitt bankkonto till kyrkans konto.
Alla dessa och andra kampanjer är lovvärda i sin strävan efter att väcka medvetenhet och få människor att utrycka sin vilja att ge sitt stöd till andra. Men mycket återstår att göra för att verkligen skapa gränssnitt och givarsituationer som än mer får givaren att känna sig delaktig.
I framtiden kommer vi att få se många sådana nya försök i och med att den digitala tekniken blir allt mer tillgänglig och invävd i vår vardag. Sensorer kan komma att bli en lösning för de ideella organisationerna.
Idag har vi redan vant oss vid rörelsesensorer som automatiskt öppnar dörrar när vi kommer gående eller som tänder ljuset när vi går in på en toalett. Sensorer som känner av rörelse, värme, ljud, tryck eller vibrationer skulle också kunna användas innovativt för att påminna om möjligheten att ge en gåva eller ta ställning i en fråga.
Sådana sensorer skulle kunna placeras ut i vardagsmiljön och ge påminnelser om möjligheten att hjälpa. Kanske en sensor vid busshållplatsen som känner av när jag går förbi och på en skärm visar ett budskap från Amnesty eller Rädda barnen?
Kanske en sensor som drar en viss summa från mitt bankkonto varje gång jag kliver på den. Sensorn kan exempelvis finnas inbyggd i dörrmattan till Systembolaget eller en annan butik som är lämplig.
Mobilen kan också användas på ett innovativt sätt. Banken Westpac i Nya Zealand har byggt appen Impulse Saver, som visar en stor lysande röd knapp i mobilens skärm och varje gång man trycker på den sätter man in en förutbestämd summa på sitt sparkonto. Tanken är att man ska använda den vid tillfällen då man i butik står inför ett impulsköp, men istället för att handla sätter man in pengar på sitt konto. En sådan funktion skulle lika gärna kunna användas för att sätta in ett bidrag till den organisation som man vill stödja.
Men den stora förändringen kommer att ske när vi får 3D-lösningar och virtuella simuleringar som gör vår vardag med transparent och öppen för andra människors behov. Inget slår den direkta närheten till behövande för att skapa medvetenhet och vilja att bidra. På liknande sätt som vi redan idag har träningssimulatorer för maskinförare och piloter som ska lära sig styra ett fordon eller farkost skulle vi kunna skapa simuleringar som förmår att på ett nära och verkligt sätt ge känslan av att man befinner sig på samma plats som de behövande. Detta skulle vara långt svårare att värja sig från och blunda för jämfört med kampanjer som swischar förbi på en platt tv-skärm.
Men vi har en bit kvar att gå innan dessa tekniska lösningar kommer att kunna användas av de ideella organisationerna. Men vägen dit är redan utstakad och för organisationerna är det viktigt att redan nu skapa sig en förståelse för hur tekniken kan stötta det stora målet att väcka till medvetenhet och handling hos enskilda.
Kommer svarta affärer att försvinna när vi går över till ett samhälle utan kontanter? Omställningen till ett kontantlöst samhälle reser frågor som skär rakt in i vår vardag.
Följer ett kort samtal på Twitter:
"är det någon som känner till ett Swedbankkontor i innerstan som hanterar kontanter?"
"Nej. Kontanter är avskaffade inom bankväsendet."
"haha, precis. Med kontanter blir man poppis som en spetälsk. "Snälla, ta emot mina pengar!" "Pengar? Tror du vi hanterar pengar?"
Att leva mitt i den stora förvandling som samhället just nu genomgår på grund av ny teknik är minst sagt spännande. Omställningen till ett samhälle där kontanter inte längre finns kvar är ett sådant tydligt exempel, och jag funderar:
Hur länge tror du kontanterna kommer att finnas kvar? 5 år? Ja, förmodligen. Men 10 år? Eller 20 år? Knappast 30 år, väl?
Resan mot det kontantlösa samhället verkar oundviklig och det väcker frågor. Hur ska Frälsningsarméns insamlingsgryta då fyllas vid jultid? Hur ska barnen kunna sälja sina 1 maj-blommor? Vilket betalsystem ska gatumusikanten utanför köpcentret använda? Hur ska den som inte har konto- eller betalkort klara sig?
Men det väcker också frågor om vad som kommer att hända med alla små svarta vardagsaffärer. Snickaren som vill ha lite betalt för att fixa träräcket till veranden. Tonåringen som suttit barnvakt. Hur ska de få betalt? Insättning på deras konton? Men då registreras ju transaktionen och det är kanske inte så önskvärt vid sådana tillfällen.
Och andra sidan kommer trafficking, knarkhandel och smuggelpengar att få käppar i hjulet om inga kontanter finns. För inte heller dessa skumraskaffärer vill ju synas i några bankkonton.
Så hur blir det med sådana affärer? Vilka betalsystem kommer vi att utveckla vid sidan av de officiella?
Presentation
Om bloggen: Egna tankar om hur våra liv förändras av internet, mobiler, digitala tjänster och IT.
Om Mikael: Här på bloggen kan du följa mina egna tankar och åsikter. I övrigt jobbar jag som kommunikatör vid Umeå universitet, är redaktör för InfoTech Umeå, och satt 2013 - 2015 med i den rådgivande expertgrupp, knuten till Digitaliseringskommissionen utsedd av regeringen.
Senaste kommentarerna