Med GPS-sändare blir det enklare att hålla koll på försvunna saker. Svenska Dagbladet testade tekniken genom att gömma en GPS-sändare på en cykel som de ställde ut låst mitt i Stockholm. Tre dagar senare var cykeln försvunnen, någon hade knipsat av låset och stulit cykeln.

Men med GPS-sändaren i aktivt läge kunde journalisterna följa cykelns väg genom Stockholm med både kartposition och klockslag. Ungefär på samma sätt som rovdjursinventerare följer vargar som de fångat in och försett med GPS.

GPS står för Global Positioning System (GPS) och enheten använder sig av en eller flera satelliter för att kunna ange sin position. För att kunna spåra något får därför GPS-enheten inte vara inomhus, då kan den inte få kontakt med satelliterna.

Historien om den stulna cykeln kan ses som en aspekt på begreppet internet of things, det vill säga ett samhälle där alla saker är uppkopplade mot internet. Det är ett samhälle som inte är långt borta. Ericsson har exempelvis lagt fram en prognos om att 50 miljarder prylar kommer att vara uppkopplade år 2020.

Ännu är vi inte riktigt där. Idag lever vi fortfarande med ett internet som kännetecknas av att människor kommunicerar med människor. Men inom loppet av bara några år kommer kommunikationen över internet i långt högre grad bestå av maskiner som pratar med maskiner, men också maskiner som pratar med människor.

Den stulna cykelns meddelanden om var den befinner sig är bara första steget mot ett helt nytt samhälle där allt är genomsyrat av uppkopplade enheter som läser av rörelser, temperatur, positioner, klockslag, väder, och kanske så småningom även beteenden, känslor och tankar hos oss människor.

Kartorna vi använder kommer därmed att bli helt annorlunda jämfört med de topografiska kartor vi tidigare vant oss vid. De blir dynamiska med möjlighet att läsa in mängder av informationslager. Tänk en karta som visar alla cyklar i Umeå och var de vid ett särskilt klockslag befinner sig. Skulle kunna vara en hjälp för stadsplanerare.
Eller en karta som visar var alla Rayban-glasögon i Umeå just nu befinner sig, åtminstone om de är utomhus. Men vad ska vi ha den informationen till?

Det är här som en av de kniviga frågorna uppstår. Hur ska vi sortera och filtrera all information som går att ta fram och visa?
Nästa fråga är: Vem ska äga all information som kommer att vara tillgänglig? Vi alla gemensamt? Eller den som äger apparaten? Eller den som äger informationssystemet som skickar signalerna vidare?

Att spåra stulna cyklar är bara första steget i en omvälvande utveckling som kommer att utmana oss såväl politiskt och ekonomiskt som etiskt och moraliskt.