Hanssons spaning

IT, digitalt liv och nya medier

Utan livsberättelser dör vi

Ibland hör jag om farhågan att allt vi numera skriver på internet en dag kommer att vara borta. Jämförelsen görs med brev vi kan hitta i gamla  byrålådor och skokartonger som berättar om livet för kanske 100 år sedan.

I somras hittade vi själva ett sådant brev. Det var från min svärfar, skrivet till en vän i hembyn, när svärfar låg i det militära. Det är snart 80 år sedan och att följa den sirliga handstilen över det gamla papperet ger tanken vingar. Hur var svärfars liv? Vilka drömmar hade han? Vad längtade han efter? Vad hoppades han på?

Svärfar är död sedan många år och därför är det för sent att idag fråga honom. Kvar finns ett brev, några foton, och snart har alla som en gång kände honom själva gått bort. Tanken slår mig att så lite blir kvar av en människas liv. Någon bygger ett hus, någon syr en klänning, någon skriver ett brev, men så mycket av detta är försvunnet när ett sekel har gått.

Hur blir det då med dagens alla berättelser, allt jagande på sociala medier, alla sms, alla mejl, allt tummande och klickande på tangenterna? Är risken större att denna form av kommunikation försvinner snabbare än brevet från svärfar?

Jag tror inte det. Jag tror att mer kommer att vara beständigt i framtiden trots att allt vi skriver på nätet kan verka så flyktigt. Vem har kvar ett sms när man byter till nästa mobil? Vem har kvar alla inlägg i Lunarstorm som så många skrev för några år sedan? Vem kommer att spara uppdateringarna på Facebook när Facebook en gång ekar tomt och är nedlagt?

Men trots att de digitala berättelserna och noteringarna kan verka flyktiga som vinden i ett längre perspektiv tror jag ändå att det kommer att bli kvar mer av detta än det enda brevet som vi har kvar av svärfar. För ett enda brev är inte mycket för att sammanfatta en hel människas liv. Och ser vi ännu längre tillbaka på svärfars svärfar och hans mamma så har vi inte ens ett brev kvar av dem. Bara ett namn och en aning om att ”visst var det från den där byn dom kom flyttandes?”.

När våra barnbarn och kanske deras barn en dag vill veta mer om våra liv kommer det att finnas digitala spår som kan berätta långt mer om oss som lever idag än vad vi kan få veta om de som levde före oss. För trots flyktigheten i de digitala spåren kommer mycket att finnas kvar, inristat i internets enorma minne. Kanske inte varje sms, absolut inte, och mängder av statusuppdateringar på nätet kommer att gå förlorade. Men det som blir kvar, digitalt bevarat på olika sätt, kommer mer än väl att räcka till för att våra barns barnbarn ska få en bättre bild av våra liv än vad vi har om våra förfäders vardag.

Men då är det viktigt att museer och och samlingar görs digitala, för att våra digitala uttryck ska kunna sparas på ett systematiskt sätt.

När jag ser sajten Cowbird blir jag glad för det är ett just ett sådant exempel som jag tror behövs för att samla och bevara människors berättelser, så att också våra barns barnbarn kan ta del av dem. Grundaren till Cowbird är konstnären och programmeraren Jonathan Harris. I juni besökte han Skellefteå och konferensen Creative Summit där han gav prov på en kittlande och lustfylld verksamhet kring att dokumentera mänskligt liv.

Resan mot en bärande affärsmodell för Cowbird är mycket intressant. Jonathan Harris berättar att han i månader satt klistrad vid datorn för att programmera sajten och utöver det ägnade en hel del tid åt att träffa investerare och advokater för att dra in villigt riskkapital. Han hade fått ihop löften om 500 000 dollar, vilket skulle kunna ge en rejäl nystart för sajten. Men någonstans på vägen brast denna idé om startup-företagets möjligheter. När Jonathan Harris besökte Spanien i våras blev kontrasten mellan vanligt folks strövande promenader och vardagsliv i Sydaeuropa alltför stark mot den vibrerande snurrande tornadon han levde i Silicon Valley.

Rädd för att bli fången i ekonomiska förutsägbara boxar reste Harris tillbaka till San Francisco, ringde sin advokat och förklarade att han inte ville fullfölja de lovande kontrakten som vilket startup-företag som helst skulle kunna sälja skjortan av sig för att få.
     
Beslutet var fast. Inga annonser, inga sponsorer, inga bidrag från affärsänglar och riskkapitalister. Cowbird ska fortsättningsvis finansieras av användarna som erbjuds betala 5 dollar i månaden mot att de får extra funktioner och verktyg för att lyfta sina berättelser och historier. Fortfarande är grundem gratis och vem somhelst kan använda Cowbird. Men för de som vill lite extra finns möjligheten att växla upp till det man kallar Cowbird Citizenship.

Jonathan Harris vill med Cowbird skapa en plats på internet där människors berättelser står i centrum. Han menar att valet av ekonomisk grund måste kopplas till sajtens vision om att vara en plats för människors liv och historier.

Jag tänker på brevet från svärfar. Jag tänker på de digitala spåren vi lämnar efter oss idag och vikten av att det flyktiga i den digitala närvaron på nätet kan förvandlas till något som består.

Cowbird är ett exempel på vikten av detta arbete. Gå gärna in och följ några av berättelserna. Kanske vill du bidra med en egen berättelse, med din berättelse ur ditt liv? Här nedan berättar Jonathan Harris mer om det nödvändiga i att finna vägar, också i det digitala landskpaet, för att bevara människors livsberättelser.

 

Etiketter: ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>