Jag har just fått erbjudande om att läsa en mängd olika kurser vid ledande internationella universitet. Men jag behöver inte åka dit, jag kan göra det hemifrån, online via min dator.

Mer än 300 olika online-kurser har jag att välja mellan. Rockens historia, latinamerikansk kultur, idrott i dagens samhälle eller en grundkurs i programmeringsspråket Python. Jag klickar mig fram genom utbudet och slås av den stora bredden på kursutbudet som leds av lärare från över 60 ledande universitet i främst USA som exempelvis Stanford, Harvard, Princeton och University of Washington. 

På engelska kallas det MOOCs eller massive open online courses. Föreläsningssalen tar jag med var jag går, vare sig jag är hemma, på bussen eller sitter på ett café. Där jag har min dator och en uppkoppling mot internet har jag allt jag behöver för att vara med på kursen. Undervisningen följer jag genom videoföreläsningar, online-frågor och genom att mina svar rättas av andra studenter medan jag får rätta någon annans inlämnade uppgifter.

Ensamstudier? Nej, inte alls, hävdar de ansvariga på utbildningsföretaget Coursera som driver ett stort partnerskap med ett växande antal universitet. Tusentals andra kunskapstörstande runt om i hela världen är också med på kursen och jag utlovas kontakt med dem via kurssidans gemensamma diskussionsforum.

MOOCs har blivit en enorm framgång under senaste året med företag som Coursera, Udacity och edX. På bara ett år har exempelvis Coursera tagit emot över tre miljoner anmälningar till sina kurser från mer än 210 länder. Enligt Wikipedia finns det 246 länder i världen varav 193 är medlemmar i FN. Det innebär att det finns kursdeltagare från nästan alla länder i hela världen.

En av utmaningarna för dessa företag handlar om att få fler av de studenter som påbörjar kurserna att också ta sig igenom och avsluta dem. Jag är en av dem. Jag  fick nämligen erbjudandet eftersom jag ifjol började på en av kurserna hos Coursera. Men livet kom emellan och jag droppade ut, föll ifrån och hann inte med. Jag är i gott sällskap. Endast 15 procent av kursdeltagarna fullföljer hela kursen, enligt statistik som Nature redovisar, och helt uppenbart är att metoder behöver tas fram för att fler av oss studenter ska vara kvar hela kurstiden.

En annan utmaning för Coursera, Udacity och edX är att sätta upp en teknik bakom systemen så att det går att följa vad jag som student gör. Var klickar jag? När svarar jag? Hur beter jag mig? Allt detta registreras för att sedan analyseras. Förhoppningen är att man ska kunna förbättra de metoder som används i online-kurserna.

Fördelarna med att sprida kunskap på detta sätt har lovordats av många. Men det finns frågetecken. Ett är betygsättnnig. Ännu har man inte kommit fram till en standard kring detta utan man nöjer sig med att ge ut ett diplom över genomgången kurs. För hur ska kursanordnarna kunna vara säker på att det är jag som svarar på frågorna? Här behöver någon form av säkerhetslösning tas fram för att garantera min koppling till ett framtida utfärdat betyg.

Stefan Fölster hävdar i en artikel i Svenska Dagbladet svenska universitet och högskolor måste lyfta in dessa online-kurser och MOOCs i den undervisning man redan bedriver. Fölster menar att det ”behövs nu en samordnad insats både från svenska högskolor och regeringen att hitta ett smidigt sätt att validera och godkänna högskolepoäng från utländska MOOC:s”. Och han fortsätter: ”Högskolor som ligger efter i denna utveckling hamnar snabbt i ett läge där deras studenter blir mindre attraktiva.”

Helt klart är att den nya tekniken för distanslärande kommer att öpppna upp för helt nya former av undervisning och kanske kommer vi att få svenska universitet i en nära framtid pröva det som Stefan Fölster föreslår – att erbjuda en del av undervisningen som MOOCs från något universitet i USA. Redan idag ser vi hur hur distanskurser på våra svenska universitet blivit en del av vardagen där studenterna inte är bundna till att vara på campus. Så steget är kanske inte så långt bort i alla fall, även om det idag finns många frågetecken just kring tentamen och betygsättning.

Men också frågor om huruvida mina kurser på de amerikanska universiteten ska kunna räknas in i min svenska utbildning. Vilket kanske ställer till det för Ladok-systemet som i Sverige håller reda på alla studenters kurser och betyg här i landet. Ska Ladok då utökas till att också räkna mina online-kurser från USA?

Frågorna är som sagt många och debatten har bara börjat. Allt medan jag själv och förmodligen tusentals andra svenskar redan har tagit steget och börjat testa dessa online-kurser. Själv funderar jag på om jag kanske ändå inte ska ta den där kursen i Einsteins relativitetsteori som Stanford University ger i vår.