Kommande jul är det 10 år sedan Tsunamin slog in den 28 december. För ungdomar i tonåren var Lunarstorm vid den tiden en av de riktigt stora mötesplatserna på internet.

(Uppdaterat! Ibland blir det galet, i en tidigare version av detta inlägg skrev  jag om Estonia. Självfallet handlar exemplet om den tsunamivåg som drabbade Sydostasien i slutet av 2004 och inget annat. Ber om ursäkt för kortslutningen. Nu är det rättat.)

När Tsunamin slog till skakade livet till också på Lunarstorm. Där fanns sedan tidigare ett diskussionsforum under namnet Någon i andra änden, som startats av prästen Dan Bernspång, för att ge unga en möjlighet att skriva av sig om livsfrågor. Forumet förde ett stilla liv men när Lunarstorms anställda lyfte fram det på startsidan dagen efter katastrofen för att ge utrymme för samtal rakade antalet inlägg i höjden.

I en Expressenartikel några veckor senare, januari 2005, berättar Dan Bernspång om den enorma mängd av inlägg som vällde in på forumet. För att kunna hantera alla frågor och funderingar, och för att hinna ge svar, ringde han och några medarbetare ihop ett trettiotal vuxna som var engagerade i ungdomsarbete över hela Sverige.

Jag fanns med i den gruppen och vi delade upp oss i tvåtimmars-pass dygnet runt. Själv satt jag vid datorn mestadels tidiga morgnar, mellan 04.00 – 06.00. Också vid denna udda tid strömmade inläggen in från unga som inte kunde sova, som ville skriva av sig. Här fanns sår som blottades och det som var tydligt var att unga här fick en möjlighet att prata med varandra om sina tankar och frågor inför det som hänt.

Sedan dessa har sociala medier vuxit till att bli en ständigt närvarande mötesplats vid större katastrofer. Idag handlar det inte bara om stora tragedier som Tsunamiolyckan. Också vid exempelvis efter en lokal bilolycka där någon förolyckas blir internet för de inblandade en plats att gå till för att tala om det som hänt.

Vid Umeå universitet pågår idag forskning kring vad dessa mötesplatser på nätet i samband med katastrofer innebär. För att stärka den forskningen rekryteras i dagarna en ny doktorand till sociologiska institutionen.

I annonsen står det: ”… projektet handlar om sociala medier som verktyg för att bearbeta trauman som drabbar ett samhälle (t.ex. tragedier kopplade till grova brott eller stora olyckor/katastrofer). Vi är då intresserade av hur en ny form av kollektiv bearbetning och hantering av händelserna blir möjlig genom verktyg som Facebook, Twitter, YouTube och liknande. Men också av hur tekniken kan begränsa dessa processer.”

Det finns också en andra del i forskningen som doktoranden kan arbeta med. Det är en del som vetter mot hur internet och sociala medier kan påverka villkoren för politisk aktivism. Där studeras hur nya former av gräsrotsengagemang möjliggörs genom digitala plattformar, men också vilka begränsningar tekniken kan innebära för politisk mobilisering.

Spännande att se vilka nya kunskaper som denna forskning kan ge om hur internet blivit en angelägen mötesplats för många.