Noterar att kvällens Facebook-uppdateringar från folk i Umeåtrakten översvämmas av kommentarer och bilder på norrsken. Jag plockar upp några ur flödet:

“Vilket norrsken!!”

“Nice view from my kitchen window now. Aurora Borealis (Norrsken) — in Umeå.”

“Magnificent aurora borealis over Umeå tonight! #thingsrunnerssee #northernlights”

”Iphonen kanske inte är rätt fotoutrustning, men det är ett fantastiskt norrsken i kväll!”

”Magiskt varje gång man får tillfälle att se det.”

När professor Niklas Myhr gästade Webbdagarna i Stockholm för någon vecka sedan talade han om "det sociala tramset" på internet. De där vardagligheterna som för oss samman, som bekräftar och signalerar att vi har en gemensam värld vi delar.

Norrsken är inget trams, det är ett fantastiskt naturfenomen, som faktiskt fick mig själv att stanna bilen ikväll på en parkeringsficka utefter E4:an, för att fascinerad gå ut i mörkret och uppleva det storslagna.

Men det storslagna finns också på Facebook, just i detta att så många vill berätta om sin upplevelse av norrskenet, visa sina bilder, och få kommentarer av andra som också sett färgspelet över kvällshimlen.

Trams av skriva om sådant på Facebook?  Ja, kanske det, men ett social trams som kittar oss samman, som NiklasMyhr uttrycker det. 
 

2013 är året då vi spenderar mindre tid på Facebook. Det svarar 38 procent av 18 – 29-åringar i en undersökning i USA. 26 procent av de som är mellan 30 – 49 svarar likadant.

En av tre funderar alltså på att inte vara på Facebook lika mycket. Det är tuffa siffror för Facebook som står inför en utmaning i att behålla intresset uppe för sitt nätverk.

Men det är också en utmaning för alla de organisationer som ser Facebook som en viktig kontaktyta med sina medlemmar. Vi såg vad som hände med Lunarstorm för några år sedan. Inom loppet av ett halvår tappade sajten förtroendet hos många av de unga som var med. Det var inget som Lunarstorm orkade stå emot utan man fick se sig slagen och så småningom lades sajten ner.

På Lunarstorm fanns fler organisationer för att möta ungdomarna. Svenska kyrkan var ett exempel och man fann här en plattform för att hålla kontakt med konfirmander och även äldre ungdomar.

Idag har Lunarstorm gått i graven och Svenska kyrkan till stor del vänt sitt intresse till Facebook, även här med grupper där konfirmander knyts samman eller grupper för att församlingar ska kunna nå sina medlemmar.

Det är klokt och viktigt för ideella organisationer att på detta sätt söka nya vägar för att nå ut med sitt budskap. Men det gäller att vara på tå och uppmärksamma vindar som byter riktning. När nu så många börjar tala om att de inte kommer att vara på Facebook lika mycket som tidigare måste organisationerna, om de vill fortsätta hålla kontakt, klara av att omgruppera sig.

Sociala medier är inget fast skrivet i sten. Det är en rörelse, stadd i förändring. För Svenska kyrkan, Rädda barnen, RFSU, Röda korset och andra som vill använda dessa plattformar för att skapa dialog innebär det att inte slå sig till ro utan ständigt vara beredd på att söka sig mot nya marker. Också på internet.  

Men hjälp, vad har påven gjort? Han har raderat alla sina inlägg på Twitter! Kontot @pontifex har fått över 1,6 miljoner följare på bara ett par tre månader sedan det startades i början av december 2012. Intresset för att följa påvens uppdateringar på Twitter har varit mycket stort, även om antalet uppdateringar inte varit så många.

Men nu står plötsligt alla dessa följare inför fullbordat faktum. Påven har inte bara stigit ner från sin påvestol, han har också klippt av banden på Twitter. (Eller om det är hans kommunikationsansvariga som gjort det, eftersom det är ganska troligt att påven haft god hjälp i att både öppna kontot och sedan ta bort alla inlägg.) 

Det här ger anledning till en fundering om myndigheters användning av sociala medier. Katolska kyrkan är ju förvisso inte en myndighet i Sverige, men raderandet av alla inlägg på kontot @pontifex  ger ändå upphov till eftertanke om hur svenska myndigheter bör hantera sina konton på sociala medier som bloggar, Twitter, Facebook, Instagram och andra liknande kanaler.

Först av allt ska understrykas att myndigheternas närvaro på sociala medier är viktig för ett öppet samtal och för en djupare demokrati. Men det krävs ändå eftertanke kring hur myndigheterna ska använda de sociala medierna.

Låt mig hämta ett exempel från bloggvärlden där Janna Valik, generaldirektör för Boverket, bloggar på www.generaldirektoren.se. Adressen skvallrar om att här är det inte bara privatpersonen Janna Valik som bloggar utan företrädaren för en myndighet som bloggar. Tydligt blir det också i bloggens huvud där det bredvid Janna Valiks namn anges ”Boverket – myndigheten för samhällsplanering, byggande och boende”. Under en samling regler för bloggen finns också att läsa hur myndigheten Valik arbetar på förhåller sig till det som läsare av bloggen skriver i kommentarsfälten: ”Boverket ansvarar inte för innehåll eller kvaliteten på det innehåll som publiceras i kommentarerna”.

Helt uppenbart kan alltså denna blogg ses som en offentlig kanal för myndigheten Boverket och den faller därför under lagverket för hur offentliga handlingar ska behandlas. Det vill säga, när generaldirektör Janna Valik skriver på bloggen så blir hennes inlägg offentliga handlingar.

Skulle Janna Valik nu, som påven, sluta på sin tjänst, så kan hon göra som påven gjort och radera det hon skrivit på bloggen. I ett blogginlägg skriver hon exempelvis att Boverket och Energimyndigheten ”tillsammans [ska] arbeta fram en strategi för energieffektiviserande renovering av byggnader”. Det är då inte ett privat tyckande som kan raderas utan ett påstående från en myndighet som måste följas upp.

På samma sätt kan vi resonera kring Twitterkontot @landshovding som Kristina Alsér, landshövding i Kronorbergs län, driver. I huvudet till twitterkontot finns en tydlig hänvisning till Länstyrelsen i Kronoberg och Kristina Alsér skriver också att hon är landshövding i länet. Detta innebär att även hennes uppdateringar, på samma sätt som Janna Valiks bloggande, måste ses som offentliga handlingar från länsstyrelsen.

Vilket också innebär att om Kristina Alsér slutar som landshövding kan hon inte bara radera sina gamla twitterinlägg. De kan gallras, om ett beslut tagits i i förväg på myndigheten om detta, men de kan inte bara raderas helt plötsligt som påven nu gjort.

Det här är inga nya frågor för kommunikatörer inom offentlig förvaltning i Sverige. Sedan flera år förs pågående samtal om hur myndigheterna  ska förvalta sina konton på sociala mediekanaler som Twitter, Facebook och Instagram.

Det finns till och med regelsamlingar utgivna, både på kommunal nivå och på nationell. Ett exempel är de riktlinjer för närvaro i sociala medier som SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, tagit fram. Ett annat är de riktlinjer som E-delegationen gett ut.

Viktiga dokument som ligger som en grund för en nödvändig diskussion om myndigheters närvaro på sociala medier.
 

Västerbotten ligger långt fram i Sverige i att använda Twitter, berättar Västerbottens Kuriren idag och rapporterar om en undersökning som hävdar att Västerbottningarna är bland de flitigaste twittrarna i Sverige. Och visst är det så att Twitter blivit en kanal som visar upp händelser i länet.

Här nedan ser du några exempel från det senaste dygnet på Twitter om hur stort som smått från Västerbotten sprids ut över Sverige och världen. Personliga familjenotiser, inbjudningar till utställningar och inlägg i aktuella debatter. Twitter rymmer allt.

Kul, men mycket mer kommer att hända. Den stora floden på sociala medier kommer nästa år, 2014, då Umeå är Europas kulturhuvudstad. Då kommer det mängder av besökare till länet som kommer att vilja berätta om all den kultur, den mat, de människor som de möter här.

Om Västerbotten är stort på Twitter idag så är det inget mot vad vi kan vänta oss om ett år. Då kommer sociala medier som Twitter, Facebook, Instagram, Youttube, Bambuser och allt vad de heter att formligen välla över av uppdateringar om det som händer här i norr.

Men hur var det då med senaste dygnet på Twitter från Västerbotten? Ja, Skellefteå vann över Solna AIK skriver Eurohockey: ”#Skellefteå beats #AIK in the only #Elitserien game of the night”

Polska Institutet tipsar om Konstfrämjandets inbjudan till konstnärer att vara med i en utställning  i samband med kulturhuvudstadsåre 2014 i Umeå: ”OpenCall for artists!SurvivalKit/Umeå invites artists from the whole world to apply for the SurvivalKit Festival 2014”

Via Västerbotten skriver om forskarna Jonny Holmström och Daniel Nylén på Informatik vid Umeå universitet som undersökt hur Bonnier jobbar med digitala läsplattor för tidskrifter. ”Umeå researchers working with Bonnier and Harvard on the future of digital magazines”

Vänsters partiledare Jonas Sjöstedt länkar till sin blogg där han skriver om debatten kring sjukvården i inlandet: ”Nu är det klart. Väljarna i Västerbottens län får folkomrösta om akutvården i inlandet. Här en liten bakgrund.”

Maria Jern vädjar till SJ att hålla tiden så att hon får träffa sin dotter: ”Så nu @sj_ab håller Ni tidtabellen på nattåg 91 fr Umeå så att äldsta <3 landar här om 14tim. #kvalitetstidmeddotter”

Signaturen Oskyldig länkar till ett blogginlägg om Melodifestivalen i Skellefteå: ”New Blog Post! What did I think of Melodifestivalen's 3rd Heat in Skellefteå? Check out my review here... http://bit.ly/Yu3ecp  #Melfest”

Och så fortsätter det. Men som sagt. Det här är bara förnamnet till vad som kommer att hända nästa år 2014.
 

Idag skriver jag på nätsajten Ajour om den gulfenade tonfisken och hur den kunde ha blivit en riktigt otrevlig affär för Coop i helgen. Men det verkar som om Coop klarade en annalkande storm genom att ha koll på sitt Facebook-konto och snabbt svara sina kritiker fast det var helg.

En utmaning för alla företag som ger sig ut på sociala medier.

Läs hela artikeln på Ajour.

Det strömmar in sms till min mobil. Pling, pling, pling hörs det från den när det fortsätter att komma in nya sms.
 
Jag har just bett drygt hundra ungdomar som är på läger på Gransnäs stiftsgård i Småland att sms:a mig om livet på Facebook. Det är mitt i en föreläsning som jag håller och eftersom alla ungdomarna har med sig sina mobiler tar jag chansen att be dem om en återkoppling på det vi pratar om via sina mobiler.

De hakar omedelbart på och in strömmar alla dessa sms om vad på Facebook som gör att de mår bra, och vad som gör att de mår dåligt. För en stund blir det nästan komiskt när jag håller upp min mobil i luften så att de själva kan höra hur det plingar till hela tiden. Några hukar sig igen över sina mobiler och plingandet fortsätter.

Ur mobilen läser jag för dem vad de just ha sms:at till mig. Först har jag bett dem skicka sms till mig om vad som får dem att må bra på Facebook.

”Får snälla kommentarer från kompisar”, skriver en. ”Positiv feedback och hålla kontakt med vänner”, skriver en annan. ”Inbjudan till events”, skriver en tredje.

Några betonar möjligheten att hålla kontakt ut över landets gränser. ”Facebook får en att känna sig trygg. Vi håller kontakt med omvärlden. Facebook kommer bli viktigt för mig som ska flytta till USA.”, skriver någon. En annan skriver: ”Komma i kontakt med familjemedlemmar från andra länder”.

De sms som strömmar in handlar nästan uteslutande om de stora möjligheter som Facebook ger för att skapa och hålla kontakt med vänner, familj och släkt. Det är en stark och enad kör som hörs genom min mobil.

Så ställer jag nästa fråga. Vad är det som kan få dig att må dåligt på Facebook? Återigen dyker ungdomarna ner över sina mobiler och nu tystnar det i lokalen. Det blir ett större allvar, det bränner till.

”Taskiga kommentarer där de står tex du är ful”, läser jag. ”Mobbning förekommer, ej likes”, skriver en annan och i ett annat sms läser jag ”Känsla av värdelöshet om man inte får bekräftelse”. Det är två sms som ger en inblick i hur någon kan bli ställd utanför gemenskapen. Det behöver inte vara med elaka ord eller hot. Det kan också vara genom tystnad, genom att aldrig få några likes, trots att alla andra får och ger varandra.

”När man känner avundsjuka på andra när man allt de gör”, berättar någon i ett sms som följs av ”Man får självmordstankar”.

Ungdomarna jag står inför är mycket engagerade . De går en utbildning i Svenska kyrkans regi och denna helg har de samlats för att fundera över begreppet kommunikation. Min del i det handlar om att inspirera till en diskussion om vad som händer med oss när vi är ständigt uppkopplade och hur en organisation som kyrkan kan förhålla sig till nya digitala kanaler.

Till min mobil har de skickat sina tankar om Facebook och jag lovar att radera vad de skrivit. Men har också fått godkännande om att citera några av dem anonymt här på bloggen.

Vår gemensamma övning ger många perspektiv, också för kyrkan. Jag frågar ungdomarna om de skulle kunna tänka sig att använda sina mobiler på ett liknande sätt under en gudstjänst. Om prästen skulle vilja ha en återkoppling på sin predikan direkt på plats. Om de kunde få formulera böner med ett sms. Det väcker diskussion. Några tycker det är en utmärkt idé och det verkar som att de genast vill åka hem till sina församlingar för att pröva. Men andra protesterar. Tvärtom, utbrister de. Någonstans behöver vi koppla bort från att alltid behöva vara uppkopplade. Kyrkans gudstjänst skulle kunna vara en sådan plats, menar de.

Två timmar tillsammans går fort. Snart är det lunch och vi bryter för att äta. När de reser sig för att gå står jag kvar och ser dem gena över gården mot matsalen. Var och en av dem bär de på sin berättelse och sitt liv med sina erfarenheter. I händerna håller de sina mobiler.

Tack alla ni unga som gav av er själva och gav mig inspiration!

Internet fortsätter att växa. Under 2012 fick Facebook 1 miljard användare. Twitter samlade 200 miljoner. 2,2 miljarder använder e-post. 1,3 miljarder smarta mobiltelefoner finns på marknaden. 634 miljoner webbsidor är registrerde. (Se fler siffror här).
 
Men det stora sker i det lilla. För när Facebook-gruppen Du vet att du är från Sörmjöle om ...   samlar 206 medlemmar så är det ett tecken på hur internet i det lilla sammanhanget förmår bygga relationer mellan generationer och människor som bor på olika håll men har något gemensamt.

I just denna Facebok-grupp är det gemensamma att man någon gång bott i den lilla byn Sörmjöle, strax söder om Umeå. I gruppen berättas om hur man pallade morötter, letade hockeypuckar i snön utan hockeyrinken, hur man badade i havet, fick klistermärken av sopgubben och åkt sparktåg på vintern.

Det finns mängder av likadana Facebook-grupper från hela Sverige. ”Du vet att du är från Vindeln om du ...” har 915 medlemmar, ”Du vet att du är från Lycksele ...” samlar 1 200 medlemmar och ”Du vet att du är från Vilhelmina om ...” har fått ihop sammanlagt 2 079 medlemmar.

Inläggen och statusuppdateringarna i dessa grupper blir till berättelser om hur livet en gång var, en slags modern hembygdshistoria växer fram på internet som man hoppas att våra historiska arkiv och folklivsmuseer på något sätt skulle kunna bevara.

Dessa små grupper har inte alls de enorma siffror som vi annars ser i statistiken kring internet med miljarder och miljoner användare. Men det är när statistiken bryts ner till dessa små grupper av människor som vi kan se hur viktigt internet har blivit i det lilla och i det stora när det handlar om att vara ett kitt som för oss samman i samhället.

Samtidigt vet vi också genom statistiken att en mängd människor står utanför internet av olika anledning. Rapporten Svenskarna och internet talar om att 1,2 miljoner i Sverige står utanför nätet. För dem är inte internet ett kitt och grupper med samhörighet i barndomsbyn når inte dem. Det är viktigt att komma ihåg.

Men för de som är med på nätet finns spännande innovationer att göra för tänkande entreprenörer. Vilka tjänster skulle kunna byggas utifrån denna vilja vi uppenbarligen har att knyta oss till små grupper som berör vår barndom och hembygd? Finns det en smart nyhetsbevakning som skulle kunna utvecklas av ett mediebolag, en nyhetsbevakning som ger oss nyheterna hemifrån? Eller skulle en second hand-rörelse kunna växa genom dessa grupper där man inte bara utbyter minnen utan även byter saker med varandra? Skulle en bilpool kunna vara möjligt att bygga upp utifrån dessa grupper, åtminstone bland de som bor kvar på orten?

Det finns onekligen intressanta möjligheter att utforska kring hur dessa små lokala internetgrupper skulle kunna bli betydelsefulla för ett län som exempelvis Västerbotten.
 

Jesus, president Obama, polisen och så naturligtvis du själv är några av de mest betydande personerna på Facebook, enligt nätsajten Mashable som rankat de mest inflytelserika på Facebook under 2012 sett över hela världen. I Västerbotten rör det sig om mobilspel, matlagning och idrott.

Att Jesus och Gud hamnar i topp är en överraskning för Mashable, ”det har vi verkligen missat”, utbrister sajten lite skamset. Nu är det naturligtvis inte Jesus själv som skaffat sig ett Facebook-konto utan en mängd av hans nutida apostlar och lärjungar som står bakom konton som JesusDaily och GodVine. Det som Mashable framför allt noterar är att dessa religiösa konton har en enorm aktivitet bland fansen som delar länkar vidare och gärna kommenterar och diskuterar med varandra. 

Här i Sverige har dock de religiösa kontona på Facebook inte slagit lika stort. Det är främst ute i den engelskspråkiga världen som Mashable noterat framgången för Gud på Facebook.
 
President Barack Obama finns också med på Mashables lista. 34 miljoner som gillar honom på Facebook och över 3 miljoner som inom loppet av 12 timmar gillade ett foto med presidenten som kramar sin hustru innebar till och med att Obama hamnade i Guiness rekordbok över stora genomslag på sociala medier.

Poliskåren kommer också, kanske lite oväntat, in på Mashables topp tio lista. Polisen har i många länder blivit mer synlig tack vare Facebook, hävdar sajten. Det handlar då dels om poliser som avslöjas med fiffel och dels om poliser som använder Facebook i förebyggande brottssyfte.

Men framför allt är den viktiga personen på Facebook du själv, skriver Mashable. Med omkring en miljard användare är det svårt att ifrågasätta, även om Mashable i en kommentar lyfter fram att Facebook trots allt inte behöver lyssna till alla sina användare utan enligt sina avtal kan göra vad man vill utan att fråga de som är på sajten. ”Facebook har ett frikort till att göra vad som helst som man vill i framtiden utan att på något sätt behöva fråga dig”, konstaterar Mashable syrligt.

Här är övriga på tio i topp listan, enligt Mashable.

Men i Västerbotten, då? Hur skulle en lista över de mest betydelsefulla se ut här? Låt mig ge tre förslag utan att alls hävda att det är den ultimata listan. Du får gärna kommentera och ge dina förslag. Men här är i alla fall tre betydande röster från de Västerbottniska utmarkerna av Facebook.

Lilla företaget Turborilla från Umeå har lyckats samla ihop över 109 000 gilla-markeringar för sitt  mobiltelefonspel Mad Skills Motocross och över 22 000 som gillar spelet Mad Skills BMX. Att Turborilla via Facebook dessutom lyckas samla 60 000 deltagare i en virtuell turnering över internet kring spelet Mad Skills Motocross är kanske svenskt rekord. Ett av de större internationella genomslagen på Facebook från Västerbotten är det i vart fall.

De brutala kockarna i Regular Ordinary Swedish Meal Time kan också nämnas på en lista över stora Facebook-konton från Västerbotten. Det är ett gäng studenter, de flesta med rötter i Umeå universitet, som med sina humoristiska matlagningsvideor fått över 151 000 gillare på Facebook. På Youtube är framgången ännu större med över 51 miljoner visningar av deras filmer. Större genomslag för matlagning från Västerbotten finns absolut inte. Framtiden är dock lite osäker. Under 2012 har gruppen varit mycket sparsam med nya uppdateringar då man haft en del annat att göra.

Sporten i Västerbotten får också en plats på Facebook över viktiga konton från norr. Hockeylagen Skellefteå AIK och Björklöven med sina 11 000 respektive 4 000 fans på Facebook, skidskytten Björn Ferry med över 5 000 Facebook-vänner, innebandylag som IKSU med 5 900 och IBK Dalen med 2 900, samt fotbollsklubbar som Umeå IK med 1 500 och Umeå FC med drygt 1 000 gillare svarar tillsammans med andra klubbar för att den västerbottniska idrotten är en av de starkare rösterna från länet på Facebook.

Men det finns också många fler med bas i Västerbotten som gör avtryck på Facebook. Några är artisten Lisa Miskovsky med över 21 000 gillare, samt politiker som Lennart Holmlund med 4 989 Facebook-vänner som slår kollegan Anders Ågrens 4 949 precis på målsnöret.

Men, som sagt. Fyll gärna på med dina egna favoriter. Listan är långt ifrån komplett.

UPPDATERAT nr 1:
Under 2012 tog Umeåföretaget Dohi Sweden över spelet Milmo för att ge det en nystart på marknaden. Det har gått riktigt bra och Milmo har idag över 60 000 fans på Facebook.
 

Vardagsrummet och tv-soffan förändras. Den andra skärmen har kommit in vid sidan av tv-apparaten och öppnat upp för dialog med andra tv-tittare runt om i landet. Är detta tecknet på att begreppet dumbruk för tv-apparaten nu kan rensas bort? Åtminstone när det gäller att dumburk innebär att du sitter ensam i tv-soffan och tomstirrar in i tv-skärmen utan att samtala md någon annan.

Nu kommer nämligen den nya tidens tv-tittande då vi blir aktiva genom att koppla upp oss över nätet för att prata med andra i hela landet om vad vi just nu tittar på.

Det är Lance Ulanoff, chefredaktör för Mashable.com, som i en prognos inför tekniktrender 2013 pekar på det som blir allt tydligare. Det ensamma tv-tittandet är inte längre lika ensamt. Samtidigt som vi ser på Solsidan och andra program kollar vi numera av med andra via Facebook och Twitter vad de tycker i sina tv-soffor.

Och framför allt tar vi chansen att själva tycka till.

Lance Ulanoff lutar sig mot statistik från USA som visar att över 80 procent av de som äger en smart telefon eller en surfplatta använder den samtidigt som de tittar på tv.

En söndag kväll är det enkelt att göra ett litet levande test. Söndag 9 december 2012 sänds sista avsnittet av Solsidan i TV4 och gensat fylls Facebook oh Twitter av kommentarer och samtal om Mickan, Ove och de andra karaktärerna. Ja, faktum är att långt in på natten och ända mot nästa dags morgon fortsätter dialogen över internet kring TV4-serien. 04:40 på måndag skriver Daniel ”Tragiskt att det är sista avsnittet av Solsidan”.

Så öppnar de nya digitala aparaterna upp för samtal och dialog och ger ny innebörd åt dumburken. Den kanske inte är så dum längre.

Nedan några exempel på twittrande undersödag kväll efter ett avsnitt av Solsidan.

Första advent idag och på Twitter och Facebook väller det ut uppdateringar om snö, ljus och bak. Samt någon som tvekar lite inför alla förväntningar på stöket.

Sociala medier har blivit en ventil för många för att till sina vänner och bekanta få lägga fram sina känslor inför de kommande helgerna. Någon, som i Twitterinlägget nedan, har ännu inte börjat pynta. En annan, också här nedan, är redan igång med baket och i spisvärmen väntar pepparkaksmuffins.

På internet hörs både suck och jubelrop från människor. Mellan gård och hus sänds tankar över nätet, ibland av gemenskap, ibland av ensamhet. 

Själv läser jag inläggen och uppdateringarna och funderar på vilket sätt alla dessa nya sociala digitala kanaler kan vara med och bygga broar mellan människor i en tid då snön faller, i en tid då längan efter gemenskap är dyrbar .

Det är advent och på internet tänder någon ett ljus. Det är advent och på internet söker någon efter ljus.

UPPDATERAT: Så skriver någon plötsligt: "Men gud! Klockan är ju nästa tio och jag är fortfarande i sängen. Ångest."

När Facebook kryper in mitt i mina samtal med mina vänner med reklam om vapen och våldsspel kan man ställa frågan om hur länge den populära sociala plattformen kommer att överleva.

Facebook har omkring en miljard användare över hela världen och i Sverige mer än fem miljoner. Det ger enorma möjligheter att nå människor med erbjudanden om nya produkter och tjänster. Men varför tror Facebook att jag ska lockas av en bild på en pistol och spela Criminal Empire, ”The Best Crime Game”, som det står i annonsen?

Bilden med vapnet och texten om det våldsamma spelet dyker idag plötsligt upp i mitt flöde i Facebook. Det är tidig morgon och Obama har just vunnit valet i USA. Många av mina vänner kommenterar detta val, andra skriver en suck över att väckarklockan ringer för tidigt medan en annan Facebook-vän skriver en liten tidig morgonkommentar om att vädret är kallt ute. Stort som smått kommer in från mina vänner på Facebook och jag får en liten del av deras värld som gör mig uppdaterad om hur de lever.

Men har jag verkligen beställt att mitt i detta flöde ska det komma in reklam om vålsamma vapenspel och lockelser om att jag kan tjäna massor av pengar på bara några minuter? Inte vad jag vet och medan jag funderar dyker det plötsligt upp en till annons. Denna gång med rubriken ”Warning: Graphic Violence”. Det är en annons om ett ytterligare spel där jag varnas för att det innehåller så våldsamma bilder att ingen under 17 år bör spela det.

Hemma på min fysiska brevlåda kan jag klistra en lapp med texten ”Ingen reklam, tack”, men på Facebook är det svårare. Än så länge har jag accepterat det eftersom reklamen legat ute i höger spalt och jag har kunnat undvika den genom att inte snegla åt det hållet.

Men nu, när dessa annonser kryper in mellan mina vänners kära hälsningar, in mellan våra personliga samtal, hur ska jag då göra?

Så kära Facebook. Är detta det nya sättet som ni vill tjäna pengar på mig? Genom att locka mig att spela våldsamma spel som man måste varna för med texten ”contains content unsuitable for teens under 17. Play at your own risk!”.

Fortsätter Facebook på detta sätt riskerar den så populära plattformen att tappa sina så många trogna vänner.
 

En miljon besök har kyrkoherde Krister Kappel, Järfälla församling, haft på sin blogg Kyrkoherdens tankar. Hur gör han för att nå ut? Vilka knep är det som lockar så många att vilja följa vad en kyrkoherde i Svenska kyrkan funderar på?

Melodikrysset är det något oväntade svaret. För vid sidan av blogginlägg om vem som ska utöva tillsyn av präster eller utläggningar om vad Paulus menade med uttrycket ""Var alltid glada, be ständigt" så publicerar kyrkoherden i direktsändning varje lördag sin egen lösning av det populära radioprogrammet Melodikrysset.

Ofta lägger han också till en liten krumelur som anknyter till hans tjänst inom kyrkan. Så kan exempelvis Krister Kappel skriva: "V 5, V 14 och L 3: Det var Olle Adolphson som gjorde musiken och Beppe Wolgers som skrev texten till; "Det gåtfulla folket". En mycket uppskattad visa, vid dopgudstjänster."

Tusentals radiolyssnare följer kyrkoherdens lösningsförslag varje lördag vilket alltså nu resulterat i över en miljon besök på hans blogg.

Ett kul och något oväntat grepp från kyrkoherden. Nu väntar vi bara på att någon rörmokare, en butiksföreståndare eller en tandläkare ska nappa på idén att hitta en nisch på internet och sociala medier som öppnar upp för nya möten och kanske för en hantverkare också ger nya kunder.

Sociala medier som bloggar, Twitter och Facebook kan på så sätt bli en möjlighet till att marknadsföra sig själv i en något annorlunda miljö.

En av mina vänner på Facebook ställer en allvarliga fråga i sin statusuppdatering och skriver: ”Är det så att Facebook håller på att tappa farten? Upplever en klart minskad aktivitet bland mina vänner inklusive mig själv.”

Nu tycker du kanske att det låter vansinnigt att ställa en sådan fråga? Nära 900 miljoner människor över hela världen har ett Facebook-konto, i Sverige är det omkring 4,5 miljoner, alltså varannan svensk. Kan man då ställa frågan om detta ledande enorma sociala nätverksskepp håller på att tappa fart?

Jo, det kan man och det finns fog för att svara Ja på frågan, för kanske är det så att Facebook håller på att tappa bort oss användare.

Förälskelsen som lagt sig
Den första pirrande känslan som kom över oss när vi upptäckte att vi kunde hitta gamla klasskompisar, kusiner och nuvarande arbetskamrater på Facebook har gått över. Det började så lovande med att vi fick titta in i varandras liv, men när nu månaderna och snart åren har gått så står det allt mer klart för oss att den där titten fick aldrig chans att växa till något djupare. Trots alla kontakter så fastnar statusuppdateringarna på ytan.

Samma gamla visa igen
Jo, det var spännande att få följa hon som alltid berättar om sina kvällspromenader med hunden, fast det varje kväll är samma vända hon tar. Eller han som alltid ger glimtar från sitt jobb, fast det aldrig verkar hända något nytt. Eller hon som vänder ut och in på hur barnen har det, fast allt verkar gå i repris. Eller han med bestyren i köket med matlagningen och ett glas rött i handen, men visst berättade han samma sak förra helgen?
Det som var så spännande nytt med inblickar i vännernas vardag har blivit upprepningarnas vals. Förutsägbart uppdaterar alla om sitt och bristen på variation gör att intresset dalar.

Reklamen som dödar
Några har skaffat sig annonsspärrar på Facebook men många av oss lever kvar med alla dessa annonser om vitare tänder, hur man förlorar fem kilo på en vecka, eller var det fyra, bingo på nätet och en vecka för 2 i Antalya. Det är inte roligt längre, suckar allt fler, och ser sig om efter platser där reklamen inte härjar fritt.

Mobilen som satte punkt
Punkt för Facebook, blev det med mobilen, hävdar många. Under 2011 och under 2012 har allt fler gått över till smarta telefoner. Och med smartphones uppstår nya vanor där vi på bussen, i bilkön eller i väntan hos tandläkaren kolla omvärlden genom mobilens lilla skärm. Och i den kollen ingår också Facebook, men nu kommer nästa suck. Facebook i mobilen roar inte på samma sätt som Facebook i datorn. Det är trögare uppkoppling och svårt att få samma överblick i den lilla skärmen. Mobilen kan på så sätt bli till en Facebook-dödare.

Annonsörerna som går vilse
Med Facebook i nya smartphones tappar annonsörenra bort sig. Här finns inte samma plats som i datorn att lägga in annonser och Facebook har inte kunnat presentera något gott alternativ. Och sviker annonsörerna i takt med att allt fler användare går mot mobilen då brakar Facebooks affärsmodell ihop.

Om nu min vän har rätt i sin fundering om att Facebook håller på att tappa fart hur går det då med Luleå-etableringen? Kommer det stora Facebook-bygget utanför Luleå att en dag stå tomt och de många glädjeropen att tystna? Och det som tedde sig så bergsäkert fast förvandlas till sand som rinner bort?

Svårt att säga, men ett är säkert. Facebook har en tuff kamp att utkämpa under den närmaste tiden om man inte ska tappa fart och plötsligen finna sig omsprungen av konkurrenter som kommer med andra lockande lösningar på vårt genuina behov av social kontakt.
 

De strömmar in tack på Facebook när en av de anställda i en livsmedelsaffär i Umeå går i pension efter 42 år i samma butik. Facebook har skapat ett nytt förhållande till kunderna. En bakväg in till kundens uppmärksamhet, bortanför de färgglada reklambladen och braskande annonserna.

På Facebook är butiken vän med sina kunder på samma sätt som kunden har sina kusiner, syskon och gamla klasskompisar som vänner på nätsidan. Tilltalet blir ett annat. Butiken skriver i ett av sina inlägg:  ”Tjena! Vi tänkte bara hälsa att mackbaren nu funkar som den ska! Vi kan alltså återigen servera varma mackor.”

Eller ”Hallå där ute i sommarvärmen! Det ser ut som om värmen stannar över helgen.”samtidigt som man berättar att det finns nygrillat uppdukat.

Eller ”Ursäkta röran! Vi bygger om vår färskvarulinje i veckan. Kika gärna in och se hur grymt bra det kommer att bli.” Texten illustrareras med ett foto på matdiskar indragna lite huller om buller, fortfarande inslagna i transportplasten. Det är ett foto som aldrig skulle förekomma i reklamblad och annonser för butiken, då skulle man hellre ha färdiginstallerade glänsande kyldiskar på bild.

Men Facebook är annorlunda och ger handeln nya möjligheter att hitta fram till sina kunder. Och det inte bara på kort sikt utan även på lång sikt. För när hon som går i pension efter 42 år avtackas på butikens Facebook-sida kommer det in kommentarer från en mängd tidigare kunder. Någon hälsar från Örebro. En annan från Gävle. En tredje från Hörnefors. Och ett stort antal som inte skriver varifrån de kommer men verkar vara nuvarande kunder.

Med en blandning av tips om kampanjpriser på grillat, uppdateringar om butikens interiörer och inblickar i personalens liv bygger butiken en vänrelation med sina kunder över Facebook. Mer än 3 000 vänner har man lyckats få vilket gör att det är många som man på detta sätt kan hålla en god kontakt med.

Förmodligen ger det också utslag i dagskassan med nöjdare kunder som fortsätter att handla.
 

Det börjar röra på sig kring Facebooks datacenter i Luleå. Enligt planerna ska första delen invigas före jul 2012.

Nu söker man därför fyra tjänster för drift av datacenterhallen som ska vara med och säkra att de omkring 800 miljoner Facebook-användarnas uppdateringar löper smärtfritt.

Det har nämnts att upp mot 50 anställda ska finnas när allt är på plats.

Nu återstår att se hur väl kommunerna i Norrbotten och Västerbotten förmår locka fler stora internationella IT-företag att bygga sina datacenter i norra Sverige. Locktonerna handlar om säker elkraft som nästan aldrig går ner och ett kallt klimat som innebär stora besparingar i energikostnader. Facebook räknar med att datacentret utanför Luleå ska kunna spara omkring 70 procent av sina energikostnader jämfört med liknande byggen på varmare breddgrader.

Men kommer fler IT-företag att följa efter? I Umeå har Atea på gång sitt nationella datacenter vilket går igång under hösten 2012. Nu är det inte alls av samma storlek som Facebook i Luleå, men ändå värt att notera.

Fler kan kanske också komma med på tåget?

Vill du att fler ska gilla dina Facebook-uppdateringar? Då ska du tänka på tre saker.
Posta foton.
Skriv i jag-form.
Uppdatera på lördag och söndag.

Det hävdar social media-experten Dan Zarrella som undersökt över 1,3 miljoner statusuppdateringar på Facebook.

Zarrella hävdar också att inlägg som är antingen mycket positiva eller rejält negativa får fler kommentarer. Neutrala statusuppdateringar berör mindre.

Men nu är väl du inte en sådan som skriver på Facebook bara för att få så många kommentarer som många möjligt. Eller hur?

Här hittar du mer om Dan Zarrellas undersökning.

Facebook kan fungera som en mycket kraftfull mötesplats för ideella frivilliga organisationer. Ett exempel är den Facebook-grupp som samlar över  3 500 deltagare som vill vara med och diskutera en ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan.

Den nya kyrkohandboken kommer att användas för att ge råd och regler kring hur Svenska kyrkans gudstjänster ska utformas. Kyrkohandboken innehåller gudstjänstordningar med förslag till texter och musik samt de kyrkliga handlingarna dop, bikt, konfirmation, vigsel och begravning. Har du någon gång varit på dop, konfirmation, vigsel, begravning eller någon gudstjänst i Svenska kyrkans regi så finns grunden för dessa sammankomster i kyrkans handbok.

Nu ska Svenska kyrkan se över sin kyrkohandbok och i en nystartad Facebook-grupp finns alltså över 3 500 personer med för att diskutera utformningen. Här samlas präster, diakoner, församlingspedagoger, musiker och ett stort antal vanliga gudstjänstbesökare som vill samtala om hur kyrkans verksamhet ska se ut.

frågorna som tas upp är många och vitt spridda. Kan man fira en bluesmässa? Vilka uttryck för lovsång och bön ska rymmas i kyrkan? Hur ska vigselformuleringarna låta? Hur kan fler bli tilltalade av ett inkluderande språk i gudstjänsten?

Någon vill slå vakt om traditionerna och skriver ”Denna iver att ändra på alla ordningar stör mig outsägligt mycket. Det finns en välsignelse i rutiner och traditioner som Svenska kyrkan inte har råd att avstå ifrån!”

Medan någon annan efterlyser ny modern musik och undrar om kyrkohandboken ksan ta upp något om bluesen roll i gudstjänsten.

En tredje undrar om kyrkan verkligen ska hålla fast vid att ringa in till helg och helgsmål klockan 18 på löradgar när de flesta har fredagsmys och inleder sin helg redan på fredag.

Utmaningarna är många för en ny kyrkohandbok och att den nu diskuteras på Facebook i en sådan livlig debatt med ibland flera hundra kommentarer på ett inlägg är något som andra ideella och frivilliga organisationer kan bli gröna av avund inför.

Kul att se att Facebook på detta sätt kan vara en del av det demokratiska samtalet i föreningsSverige i det som som någon av deltagarna med förtjusning beskriver som ”ett böljande och vindlande köksbordssamtal”.

Mer sånt på Facebook!
 

Klickar du på annonserna i Facebooks högerkant? Har du alls sett att där finns annonser om allt från tappad sexlust till böcker om heliga Birgitta?

Flera större annonsörer har börjat tvivla på värdet av att lägga ner pengar på sådana annonser och hävdar att återkopplingen från annonserna inte motsvarar de avgifter som Facebook tar ut från annonsörerna.

Ett av de senaste exemplen är biltillverkaren General Motors, en av USA:s största annonsörer, som beslutat att dra tillbaka all köpt annonsering på Facebook, något som innebär ett tapp på 10 miljoner dollar för Facebook årligen.

Själv funderar jag över de annonser jag denna dag fredag 1 juni får upp på Facebook. Urvalet av annonser är inte slump utan grundar sig på de digitala spår jag själv och mina vänner lämnat på Facebook.

Utifrån att jag är man, vit, svensk, av en viss ålder, bosatt i Umeå och har diverse olika intressen vilka jag berättat om på Facebook genom att gilla saker, skriva om annat, dela länkar och ha ett antal vänner som i sin tur har lämnat sina digitala spår försöker Facebook ringa in vem jag är så att de ska kunna presentera annonser som ska trigga mitt klickfinger.

Lyckas de? Ja, låt oss studera vem jag är enligt Facebook, eller vad jag behöver denna fredag 1 juni, för att avgöra det.
Där i högerspalten på Facebook hittar jag annonser, särskilt utvalda för mig, om:

En retreat på Blåhammaren som Svenska kyrkan och Svenska turistföreningen bjuder in till.
Böcker om heliga Birgitta.
En annons till whiskeyälskare om att bli delägare i en whiskeyfabrik.
En ny specialutgåva av en rakhyvel i guld.
Ett erbjudande om att göra om min mobiltelefon till en kortterminal så jag kan ta betalt av kunder.
Ett tips om att gå med i ett idénätverk kring sociala medier.
Och så ett hjälpmedel mot tappad sexlust.

Tja, fem av dessa sju skulle jag kunna klicka på om jag var den som trodde på att klicka på Facebook-annonser. Vilka två jag inte behöver klicka på får du fundera vidare på.

Hur är det med dig? Har också du varit vidlyftig med dina digitala spår så att Facebook kan analysera vem du är ända in i ditt privata liv?

Frågan är viktig att ställa och rymmer många etiska avgöranden kring hur framtida annonsering ska se ut. Det är en fråga som vi var och en behöver fundera på, för att bara lämna över till Facebook och andra företag att utforma svaret är inte ett fullgott alternativ.

I slutändan handlar apparna och internet om vilket samhälle vi vill leva i.

Blodomloppet samlar 11 000 löpare i Umeå ikväll. För den som inte springer själv går det bra att följa några av deltagarna på Twitter. För även om andfåddheten sätter in finns det ändå de som orkar få iväg 140 tecken via mobilen till twitter.

Ett exempel är Folkbladets chefredaktör Daniel Nordström som skriver via mobilen på Twitter om sitt nästan-möte med Åsa Ågren Wikström, kommunchef i Vännäs: ”Hejade på @agrenwikstrom i spåret. När jag hämtade luft för att prata hade hon redan försvunnit. Hon såg stark ut.”

I Twitterspåren syns även Ågren Wikströms make Anders som en stund efter loppet skriver: ”tillbaka hemma efter att ha deltagit i Blodomloppet.Folkfest! Promenerade fem km medan @agrenwikstrom sprang tio km. Nu lite middag.”

Signaturen @kakfroken har också precis avverkat sin runda, lätt hostande verkar det som: ”Vet nu hur astma känns. Ca. Dammet bor i mina lungor.” medan @nataliestenvall suckande twittrar: ”Bra att när man väl bestämmer sig för att springa blodomloppet glömmer man nummerlappen, # körändå”

Den som har vänner på Facebook som deltar i Blodomloppet kan på liknande sätt följa både med bilder och texter hur trängseln och folklivet i spåret artar sig.

Och inte lär det bli mindre framöver verkar det som när @johntwts twittrar "Nästa års utmaning blir helt klart att live-twittra hela #Blodomloppet."

De sociala medierna är här för att stanna och tar plats i allt fler av våra vardagsbestyr, också nu i löpspåret.
 

En av mina Facebook-vänner fick 200 gratulationer på Facebook när han fyllde år i veckan. Överväldigad skriver han 22.41 på kvällen när värsta anstormningen av inlägg lagt sig: ”Helt galet, ca 200 inlägg... tack alla vänner för att ni bryr er. Hoppas jag kommit ihåg att kommentera er alla.”

Just precis, inte nog med att han fått gratulationer via sitt Facebook-konto, han har också själv svarat var och en med en kram tillbaka eller tack för hälsningen.

”Jag tycker att om man anstränger sig och skickar en hälsning bör man få något tillbaka”, förklarar han för mig, och förklarar samtidigt att han tycker att det är mycket enklare att skicka födelsedagshälsningar på Facebook än via SMS.

Drygt fyra miljoner svenskar är med på Facebook och en stor del av dessa har förmodligen varit med om något liknande. Kanske inte att bli gratulerad av 200 personer på sin födelsedag, det är långt över snittet, men någon hälsning till en avlägsen kusin eller syster har det säkert ändå blivit via Facebook när meddelandet kommit upp om att en Facebook-vän fyller år.

Dessa personliga hälsningar är viktiga att slå vakt om, också när webben och appar i allt högre grad förfinas och får fler och fler automatiska funktioner. Iinternetbanken gör det enkelt att få räkningar digitalt så att direkt kommer in på ditt konto. Vi har spamfilter i eposten som automatiskt kan sortera bort onödiga mejl utan att du behöver bry dig om det. Inom industrin får vi en växande mängd funktioner som ger automatiska larm eller påminnelser till operatören. På samma sätt kan bilens dator ge en signal till dig om något håller på att hända, utan att du själv behöver kontrollera det.

Mycket av denna automation är positiv och hjälper oss i yrkeslivet och vardagen. Men vi kan inte göra oss av med det personliga valet i alla lägen. Om dina födelsedagshälsningarna till dina Facebook-vänner skulle skickas iväg automatiskt utan att du behövde bry dig blev hälsningen en standardfras som du inte skulle lägga märke till. Det personliga ställningstagandet om jag ska skicka hälsningen eller inte är viktig.

Inför de möjligheter som internet och ny teknik ger måste vi alltid göra vägval. Vad i våra liv kan underlättas genom att föras över till datorernas automatiska funktioner? Vad måste vi istället hålla kvar som ett direkt val att ta ställning till? Det är viktiga frågor i utformningen av tjänster på nätet. Vad behöver du själv bestämma över för att vara människa fullt ut?

Idag ser jag för resten att två andra av mina Facebookvänner fyller år. En blir 30. Den andra 64. Jag skickar en glad hälsning till var och en av dem och önskar dem en glad födelsedag.
 

Resdagboken stänger. Att allt fler använder Facebook, Twitter och bloggar för att berätta om sina resor pekas ut som en huvudanledning till att sajten nu går i graven.

Enligt ett pressmeddelande från Resdagboken har ägarna Schibsted tagit beslutet ”efter flera år av dålig lönsamhet och en negativ trend vad gäller medlemsaktivitet”. Därför uppmanas nu alla medlemmar som vill att hämta hem texter och foton som man en gång laddat upp till sajten.

Hur många som verkligen kommer att göra detta innan 15 juni då Resdagboken går ner vet vi inte.

Men det vi vet är att det är ett mycket omfattande material som de 300 000 medlemmarna lagt upp. Genom åren har över 17 miljoner bilder och mer än två miljoner dagboksinlägg skrivits in.

Precis som när Lunarstorm för några år sedan stängdes väcker detta frågor om vad som händer med vårt samlade material av minnen och historia. En stor mängd av de dagböcker och bilder som lagts upp på Lunarstorm försvann när många inte brydde sig om att hämta hem. Tyvärr kommer förmodligen samma sak att ske nu med Resdagboken. Den samlade bilden av svenskarnas resor i andra länder som getts via Resdagboken kommer därmed att försvinna med stor sannolikhet eftersom det är troligt att inte alltför många bryr sig om att hämta hem sina dagböcker.

Ser vi framåt i tiden kan samma fråga väckas inför Facebook. Idag finns det inget som verkar hota Facebook, men också denna gigant kan en dag falla och läggas ner. Vad händer då med allt material? Kommer denna samlade vardags-dokumentation av närmare fyra miljoner svenskar att försvinna?

Lite sorgligt är det eftersom vi med dessa statusuppdateringar och dagböcker ges en fantastisk inblick i svenskarnas vardagsliv.

Rent alarmerande kan det bli för de organisationer och företag som idag lutar sig med all kraft mot Facebook. Om verksamheten alltför starkt byggs upp mot att Facebook alltid ska finns kan ett rejält bakslag ske om också giganten bland sajter en dag går omkull.
 

Stor förväntan hyser man i Norrbotten på Facebooks nya serverhallar i Luleå. Förhoppningarna är stora på att etableringen ska ge fler jobb och ännu mer dynamik till länet. Samtidigt väntar investerar över hela världen på den börsintroduktion som Facebook förväntas göra den 17 maj. Men när nu Facebook står inför en börsintroduktion kan det vara intressant att ägna en liten tanke till hur länge som Facebook själv kommer att överleva.

Köplusten av aktier inför börsintroduktionen verkar dock vara enorm även om de senaste siffrorna pekar på att Facebooks vinst minskar något. Enligt Svenska Dagbladet sjönk vinsten för det första kvartalet 2012 med 12 procent, jämfört med motsvarande period 2011. Samtidigt meddelas att utgifterna för köpet av Instagram blev dyrare än vad man först trodde.

Intresset är hett även om varningsflaggor också nu hissas. På bara några få år har Facebook gått från att inte ens existera till att bli ett av de mest omtalade investeringsobjekten denna vår. Det gör att flera läsare av Svenska Dagbladets artikel blir tveksamma till börsintroduktionen. ”Detta är nästa Framfab - initialt kommer spekulation att driva upp kursen något enormt. När sedan Facebook inte presterar de vinster som behövs kommer rekylen att bli enorm” och ”Raset för Teliaaktien kommer plötsligt att te sig som ett under av lönsamhet” är två av kommentarerna.

Men bäst tycker jag ändå att kommentaren från Järfälla församling i Stockholm är när det handlar om att vilja sätta perspektiv på Facebooks framgång. På församlingens Facebook-konto (jo, man finns ju där ändå) har man lagt ut en bild på den gamla kyrkogården i Järfälla och i en kommentar från församlingen skriver man ”Det går inte att lägga till 1100-talet på Facebooks tidslinje så nu kan vi inte ange när Järfällas första kyrka byggdes som milstolpe.”

Kul att se de som har andra tidsperspektiv än de korta år som nu Facebook fångat in hela världen i.

Internet hotar våra första april-skämt. Jag upptäckte det igår när Västerbottens Kuriren toppar sin sajt med den uppseendeväckande nyheten om att Björklöven lägger ner sin elitseriesatsning och blir ett farmarlag till Skellefteå AIK.

Mitt blodtryck steg hastigt till maxnivå och mitt lövenhjärta slutade slå för en stund. Med alla turer kring Björklöven så kan man inte vara säker. Så jag klickade på nyheten och fram kom ”April April”! Det var ett aprilskämt från VK och jag drog en lättnadens suck.

Var det fler som blev lurade? Säkert, det var ett bra skämt eftersom det låg på kanten av vad en skrämmande verklighet kan innehålla.

Men jag är rädd för att skämtet avslöjades i förväg för många. För de som först mötte nyheten på Facebook innan de gick till VK:s sajt kan ha fått hela aprilskämtet avslöjat av sina vänner eftersom många skrev om det i sina statusuppdateringar. (Här är några av skämten du kunde hitta på internet igår.)

Internet brukar hyllas för att det gjort nyhetsflödet mer öppet och transparent. En milslång bilkö norr om Umeå på grund av snöstormen som drabbade Västerbottenskusten igår under 1 april blir en snabb statusuppdatering i mitt Facebookflöde av en kollega som sitter fast med hästvagnen mitt i snöyran. Hon tar en bild med sin mobil genom framrutan och jag skymtar bakdelen av en lastbil framför hennes bil. Genast är jag uppdaterad om läget på E4:an.

På samma sätt med jordbävningen i Skellefteå för något drygt år sedan. Det var på Facebook jag läste om det först. Liksom bomben i Londons tunnelbana en sommardag. De första bilderna kom till mig från de som var på plats och med sina mobiler skickade ut lite halvt suddiga meddelanden om att något förfärligt hänt. För att inte tala om den arabiska våren som under fjolåret fyllde våra sociala medier med uppror och motstånd mot orättvisa regimer.

Allt detta är gott och något som gör vårt samhälle mer öppet. Men på första april? Då slår den nya öppenheten tillbaka när aprilskämten genast avslöjas i meddelanden på Facebook, twitter och i sms. Första april blir aldrig mer vad det en gång var.
 

Facebook darrar, men de sociala kanalerna på internet kommer att bestå, för människan kan inte leva ensam.

Enligt en ny undersökning överväger upp till en tredjedel av Facebook-användarna att gå ur Facebook. Framför allt säger man sig ha ledsnat på att andra uppdaterar i tid och otid om sådant man inte känner sig intresserad av.

Att Facebook skulle tappa taget är ingen omöjlighet. Här lokalt i Västerbotten fick vi se hur oerhört populära Apberget fick vika ner sig och nationellt har flera större sajter tvingats ge upp, till och med den enormt stora Lunarstorm.

Facebook har idag omkring 4,5 mijoner användarkonton i Sverige och cirka 800 miljoner över hela världen. Men trots det kan man inte vara säker på att alltid ha användarnas förtroende. Irritationen just nu gäller exempelvis inte bara vad folk skriver i sina statusuppdateringar utan även den tidslinje som Facebook i dagarna tvingar in sina användare i. En tidslinje som gör det möjligt att följa alla inlägg och aktiviteter som en användare genom åren gjort på Facebook.

Facebooks eget Hjälpcenter svämmas över av inlägg från hela världen där människor ber Facebook om att slippa tidslinjen. Men det verkar inte hjälpa. För trots alla ”I want my old FB” och ”I hate timeline” så måste nu alla användare av Facebook in i den nya presentationen av sin profil.

Kanske blir dessa irritationer på Facebook vägen till sajtens fall. Men även om Facebook får kasta in handduken så kommer de sociala kontakterna på nätet att bestå. Internet byger idag på kommunikation mellan människor och de samtalen kommer att fortsätta, vad än verktygen och plattformarna kommer att heta i framtiden.

Människor vill ha kontakt och bli berörda, det gäller både i det fysiak livet och det digitala. Och när dessa två liv idag smälter samman så gäller det än mer - vi vill ha kontakt.

Har hört att många undrar varför man ska vara på Twitter. Här är en anledning. Då kan du få vara med om att följa Jonas Gardells fyndiga inlägg flera gånger om dagen.

Nu senast när han åkte med Mark Levengood till Istanbul på semester och hela tiden twittrar om sin paniska skräck för att resa: "Varje steg på väg mot flygplatsen är ett steg mot min vilja. Vad är det för fel på att ligga i fosterställning under sängen? Bara undrar."

Eller vid hemkomsten: "Hemma från Turkiet. Inget mer konstigt utländskt krubb! Nu ska jag äta kebab!"

Men mycket annat rinner också ur det gardellska twitterkontot, som här där han kommenterar frågan om nytt statsskick i Sverige:

Här hittar du alla övriga inlägg av Jonas Gardell på Twitter.

Fast Håkan Juholt kan du inte följa på Twitter. Han har visserligen ett konto men har aldrig twittrat och frågan är väl om han i dagsläget kommer att börja nu. Honom får du följa på Facebook istället. Där är hans senaste inlägg (när detta skrivs) en länk som han delat med sig med rubriken "Håkan Juholt lämnar".

520 personer har klickat "Gillar" på detta inlägg.

För övrigt finns Jonas Gardell på Facebook också.

Ooops! Att komma nära sina kunder på internet kan vara svettigt tufft! Det har Swedbank fått uppleva med sin kundtjänst på Facebook.

Facebook har blivit ett måste för många företag som vill komma närmare sina kunder och få en direkt dialog om produkter och tjänster. Swedbank har liksom andra lockats av möjligheten att få möta sina kunder och kanske blivande kunder på så sätt. 

Men närheten till kunderna och den nya öppenheten innebär också att företaget kan blir mer utsatt för påhopp och kritik. Det har Swedbank fått erfara.

För mitt bland de mer lugna och stillsamma frågorna om vilka maxbelopp man får ta ut i bankautomater, vilken ränta man får på sparkonton och hur bankens mobilapp kan utvecklas så dundrar det in bredsidor av tuff och hård kritik.

Här är tre från den senaste veckan:

”Ni gamblar med våra pengar och skor er själva... sen lägger ni ner bankkontoren och har bara rådgivning!!??”

”Swedbank - sämsta banken i Sverige. Ni ändrar villkoren på tjänster och kan inte hantera konsekvenserna. Ni borde lägga ner i er djävla verksamhet och ni som jobbar borde söka ett nytt jobb istället för att jobba på den här skitbanken.”

”det har blivit otroligt dålig sevic på swedbank, allt ska man göra själv över internet o sen ska NI ha betalt för det VI gör”

Att ge sig ut på nätet för att öppet möta sina kunder kan bli till en kalldusch för företag som i sin kundstock har många kritiska röster. Nödvändigheten av att ha en strategi och genomtänkt plan för detta är därför viktig.

När förlovningen mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling offentliggjordes för några år sedan valde kungahuset att lägga ut en film om detta där kung Carl Gustaf, drottning Silvia och de två nyförlovade samlats runt ett bord för att berätta för svenska folket om förlovningen. Men filmen på Youtube blev inte de frmagång man förväntat sig. Kommentarspalten som var öppen för alla att skriva i fylldes omedelbart med en strid ström av påhopp, kritiska tillmälen och förödmjukelser.

Det hela slutade med att kungahusets ansvariga valde att ta bort alla kommentarer och möjligheter till öppen dialog. Idag verkar inte kungahusets kanal finnas kvar på Youtube utan man har istället valt att lägga upp sina filmer på den  egna webben. Däremot finns förlovningsfilmen kvar på Youtube via ExpressenTV.

När nu Swedbank på Facebook möter kritik är det förvisso inte lika förödande som det var för kungahuset, men kritiken som kommer in mot bankens verksamhet är ändå mycket kraftig och det krävs en väl genomtänkt strategi för att våga låta kritiken ligga kvar och artigt och saklig bemöta den.

Ett stort plus dock till Swedbank för man har hittills klarat denna balansgång bra. Återståra tt se om man framöver kommer att orka hålla ut om de kritiska stormen fortsätter och kanske till och med ökar.
 

Hon finns på twitter. Hon har en egen blogg. Landshövding Chris Heister prövar gärna nya vägar för att öppna upp för samtal i de digitala kanalerna kring hur Västerbotten som län kan utvecklas.

Det var i september 2011 som Chris Heister började twittra och skrev sina första inlägg på bloggen och hon har varit mycket flitig sedan dess med rapporter som öppnar upp vardagen bakom rubrikerna.

Den som följer inläggen får en direkt inblick i vardagen för en landshövding. På bloggen En Landshövding ger Chris Heister till exempel en direktrapport från Vargbäcken där hon provskjuter första salvan i en kommande gruvbrytning. För att dokumentera händelsen tar hon också fram sin mobiltelefon och tar en bild av rökmolnet från sprängningen.
 
På Twitter ger hon också direktrapporter om hur hon möter klimatrådet i Västerbotten, om ett sammanträde med ProcessIT där företagen Oryx och Algoryx presenterar sin verksamhet, om invigningen av Höstljus i Umeå och om en workshop med 70 ledande kvinnor i Västerbotten som möts för att tala om länets framtid. Dessemellan sticker hon också in en mer personliga kommentarer från sin egen vardag om besök i tvättstugan och glädjen över att få dela en helg med barnbarnet.

Vi ser allt fler chefer och ledare som liksom landshövding Chris Heister ger sig ut i de sociala medierna för att öppna upp och hitta en transparens för den egna verksamheten. På ministernivå sticker exempelvis Carl Bildt ut med flitiga inlägg på Twitter och sin blogg Alla dessa dagar och IT-minister Anna-Karin Hatt med sina twitterinlägg och flitiga Facebookande.

Bland landshövdingarna finns också fler förutom Chris Heister som börjat twittra och blogga. Kristina Alsér i Kronoberg är ett sådant exempel.

Britt Bohlin i Jämtland har också helt nyligen hoppat på Twitter, men har enligt uppgift samtidigt avslutat sitt facebook-konto sedan hon hamnat i blåsväder i medierna sedan det blev känt att hon var med i regeringskritiska facebook-grupper. Därför har hon nu lämnat Facebook, meddelar hon till Sveriges Radio.

Att finnas med i de sociala medierna kan alltså ställa till det och kontona bör därför hanteras med klokhet, är väl läxan, inte minst om man sitter i positioner som landshövdingar gör.

Men trots att det finns knepigheter så verkar det som att allt fler makthavare vill ut på de sociala näten. När Utrikesdepartementets presstjänst under konferensen Internetdagarna 21 – 22 november berättade om Utrikesdepartementets nya resa ut i sociala medier så betonade man vikten av att högste chefen också tror på de nya kanalerna och gärna vill prova dem. För dem är Carl Bildt en naturlig pådrivare och Utrikesdepartementet finns idag på nätet med omvärldsbloggar, twitterflöden, bildarkiv på Flickr, interaktiva kartor och nyutvecklad app till mobiltelefoner.

Nästa steg för Utrikesdepartementet är att starta snabba enkla livesändningar via Bambuser, meddelade man under konferensen, pådrivna av just Carl Bildt som vill kunna föra fram sina tankar också i den kanalen.

Alla dessa nye medier för med sig flera förändringar. Förhoppningsvis blir myndigheterna på detta sätt mer öppna och transparenta. Förhoppningsvis kan fler komma i direkt kontakt med landshövding, minister och tjänstemän. Förhoppningsvis kan medborgare få en större inblick.

Förhoppningsvis kan därmed denna ny teknik med nya digitala kanaler därigenom bidra till ett mer demokratiskt och öppet samhälle.

Västerbottens-Kuriren och Västerbottens Folkblad har i veckan flyttat ihop i samma redaktionslokaler. Även om det nu sker ett ökat samarbete kring redigering, foto, sport och vissa mindre nyheter hävdar tidningsledningarna att de fortfarande kommer att konkurrera med varandra.

Men en ny form av konkurrens håller också på torna upp sig. När chefredaktör Daniel Nordström får frågan hur det nu blir med konkurrensen mellan tidningarna svarar han:
– Konkurrens kommer vi fortfarande att ha, men den finns inte i det här huset utan utanför.

Den nya konkurrens som tidningarna gemensamt tvingas möta växer starkt och är en stor utmaning. Den kommer starkt med de nya digitala medierna och de nya vanor som vi läsare får genom smarta mobiler, bärbara datorer och surfplattor. Här är några exempel på utmaningar för den gamla papperstidningen.

I skolorna får alla elever var sin dator. Det innebär att tidigare övningar som Tidningen i skolan, när dagstidningar tryckta på papper bars in i klassrummet för att studeras, inte längre blir lika angeläget eftersom eleverna kan studera nyhetsflödet via sina datorer. Förenklat för lärare som inte behöver beställa tidningarna.

När viktiga beslut tas i länets kommunfullmäktigesamlingar skyndar sig många politiker att blogga direkt från mötet om vad man avhandlat. För papperstidningen är det svårt att vara först med det nya.

Idrottsklubbarna bygger ut sin egen nyhetsbevakning där exempelvis fotbollsklubben Umeå FC jobbar mycket med egna videointervjuer och Umeå IK låter sina spelare blogga inför och efter matcherna.

I katastrofsituationer eller större olyckor skickas meddelanden snabbt runt på sociala medier om vad som hänt. När exempelvis en jordbävning ruskade om Skellefteå för något år sedan var det på Facebook som många först fick läsa om nyheten genom tips från vänner.

Allt fler köper smarta mobiltelefoner som ger ökade möjligheter att följa flera olika nyhetskällor.

En surfplatta eller bärbar dator på frukostbordet gör att morgontidningen inte blir lika nödvändig för att få veta vad som har hänt.

Gratis stadsnät, som i Skellefteå, gör det möjligt för alla att surfa gratis. I Umeå finns liknande öppna nät på bussar, caféer, Umeå universitet och andra platser. Det innebär att det blir lättare att koppla upp sig och därmed enklare att kolla nyheterna via bärbara datorer och telefoner.

Möjligheten till interaktivitet ökar med nya medier vilket lockar fler. Det är både intressant att ta del av andras åsikter och att få skriva sina egna. Omöjligt i papperstidningen.

Igår skrev jag på denna blogg om en enkel tjänst som gör det möjligt att själv ställa samman nyheter till en egen nättidning.

Allt fler röster höjs för att papperstidningen är ett hot mot miljön och skogen. Här i norr har vi träd i massor, förvisso, men det finns kritiker som hävdar att det är bättre att skicka nyheterna digitalt eftersom man då inte behöver avverka skog och transportera timmer för att producera papperet.

Den digitala tekniken kommer hela tiden med nya funktioner och tjänster som utmanar papperstidningen men också den tidigare journalistrollen. Det är i detta som den nya konkurrensen ligger och som Västerbottens-Kuriren och Västerbottens Folkblad måste förhålla sig till.

Att inte ge sig in i den digitala utvecklingen innebär att VK och VF skulle hamna på historiens hyllor, ungefär som gamla tiders budkavlar numera bara återfinns på museer. Ingen har någon anledning att skicka omkring sådana idag för att berätta vad som hänt. Inte heller går man till kyrkan för att få lyssna på kungörelser och nyheter, det finns ju på Facebook, i ett sms eller en surfplatta nära dig.

Att klarsynt se var den nya konkurrens finns är ett friskhetestecken från VK och VF. Att följa deras utveckling från att vara tidningshus till att bli mediehus i en ny digital tidsålder blir mycket intressant.  
 

Jag har tagit steget in i framtiden och blivit tidningsman. Utan trycksvärta, utan tryckeri och utan anställd pesonal bestämmer jag själv vilka nyheter som ska visas i min tidning. Med nya funktioner på internet kan jag anlita en digital redaktör som med smarta algoritmer automatiskt varje dag sammanställer nyheter till mig i en en nättidning som jag kallar Västerbottens-Mikael, eftersom den lyfter fram nyheter från Västerbotten.

Västerbottens-Mikael kan beskrivas som en Twitter-tidning med inslag av Facebook-uppdateringar. De nyheter som publiceras baseras på de länkar som folk lägger ut i Twitter-inlägg och Facebook-uppdateringar som jag angett att redaktören hos gratistjänsten paper.li ska följa (den digitala automatiska redaktören alltså, det är ju ingen människa av kött och blod).

Algoritmerna hos den digitala redaktören sammanställer därmed en nättidning gjord av folk jag följer på internet och lägger ut hela rasket till den som vill att prenumerera på.

Jag har valt nyckelord som har med Västerbotten att göra. Skriver någon om Umeå i ett Twitterinlägg och anger en länk till något Umeå-relaterat kan algoritmen hämta upp och visa vad man länkat till och visa det i min tidning. Eller om någon länkar till något som har med Västerbotten att göra eller Björklöven eller Vännäs eller vad jag nu angett som relevant för just min tidning, Västerbottens-Mikael.

Just idag lyfter algoritmerna fram mitt eget blogginlägg jag gjort om hockeybacken som avslöjade på Twitter att han värvats av Björklöven. Jag får tips om en forskningsartikel skriven av doktoranden Jim Barrett vid Umeå universitet och en länk från cidertillverkaren Andreas Sundgren i Brännland om mogningsprocessen hos druvor. Får även veta att MorningdewMedia i Holmsund lagt till en ny funktion i sitt digitala spel Luminati, att en blomsterhandel i Umeå söker en butikschef och att Brandförsvaret i staden letar efter en brandingenjör.

Allt är nyheter som baseras på länkar som folk lagt upp på Twitter främst och det ger mig en bild av livet i Västerbotten.
 
För att dessa nya nättidningar som skapas via gratistjänsten paper.li ska fungera bra krävs att man är noga med urvalet av nyckelord som algoritmen ska söka på. Om inte riskerar nyheterna att bli spretiga och oöverskådliga.

Men företeelsen är klart intressant som ett test av framtidens nyhetsförmedling där vi går mot medier som i allt högre grad låter var och en göra sina inställningar. Vi är redan där på många sätt. När den stora livsmedelskedjan som du är kund hos skickar ut adresserade reklamblad till dig så baseras innehållet ofta på dina egna köpvanor. Har du med ditt kort handlat mycket blöjor så kommer du att få extra reklam om blöjor, och kanske även barnvälling, eftersom livsmedelskedjans digitala redaktör listat ut att du förmodligen är småbarnsförälder.

På liknande sätt kommer vi i framtiden förmodligen att kunna prenumerera på nyheter. Då väljer vi att prenumerera på ämnesområden och nyckelord istället för en hel tv-kanal eller en lokaltidning.

För lokaltidningen innebär detta att man måste bryta upp sin koppling till enbart papperstidning och istället börja utnyttja alla mediekanaler som står till buds. I framtiden prenumerar jag alltså inte på tidningen Västerbottens-Kuriren eller Västerbottens Folkblad. Jag prenumerar istället på sport och kultur från Västerbotten. Sedan får VK och VF göra sitt yttersta för att paketera dessa nyheter i lämpliga distributionskanaler.

Jag får det som e-tidning, till min mobil, via mail, som Facebook-uppdateringar, i mitt Twitterflöde och kanske till och med på en liten skärm på baksidan av bussätet framför mig eftersom det vid skärmen sitter en mottagare som via signalen från mobil förstår att det är jag som satt mig där och därmed genast på skärmen börjar visa de nyheter jag angett att jag vill ta del av.

Men det här ligger några år framåt i tiden. På vägen dit kommer vi att experimentera och testa oss fram. Västerbottens-Mikael är ett test bland flera som behöver göras, som behöver revideras, utvärderas, för att sedan bilda avstamp för nästa steg mot framtidens nyhetsförmedling.   

Uppdaterat: Det finns så klart även fler tjänster än paper.li, ett sådant är Summify, som fungerar ungefär på samma sätt. Ingen av dessa kommer kanske att överleva i lång aloppet, men de är intressanta att studera som steg på vägen mot framtidens nyhetsförmedling.

Uppdatering 2: jag kompletter med ett tips från @cyniker på Twitter som nämner Acrylic vilket är en liknande nyhetstjänst.

Ryktet har gått en tid att Björklöven värvar ny spelare. Nu läcker det ut via Twitter att det är kanadensaren Russ Moyer, senast spelande i danska ligan, som inom kort kommer till Umeå.

Det är inte bara Wikileaks som läcker information, det gör också vi alla vanliga dödliga på internet. Nu senast är det Björklövens nya hockeyspelare Russ Moyer som inte kan hålla sig från att twittra om sin ankomst till Umeå.

För ett par dagar sedan skriver han på Twitter ”Can you follow me, need to ask you a few things about bjorkloven” och i natt kom ytterligare ett inlägg där han inte kan låta bli att berätta på Twitter att det nu är klart med resan till Umeå och Björklöven.

Kanske får Russ Moyer lite bannor för sina Twitterinlägg när han kommer, eftersom Björklöven själva ännu inte gått ut med någon information om värvningen, men det vi ser är att Facebook, Twitter och sociala medier på internet har skapat ett nytt landskap för information i vårt samhälle.

Det som sägs, skrivs, fotas och läggs upp på nätet finns där ofta åtkomligt för andra och kan snappas upp utan att man tänkte på den offentlighet som exempelvis ett Twitter-konto kan ge åt ens tankar och inlägg.

För många yrkesgrupper är detta viktigt att ta till sig. Läkare måste vara försiktiga med sina Facebook-uppdateringar och Twitter-inlägg så att de inte råkar avslöja vilka patienter de mött. Det räcker för en läkare på en lokal hälsocentral att råka skriva om gumman just över 80 som fått armen i kläm. Den som råkar känna till henne skulle då kunna lista ut vem hon är.

Eller läraren som hasplar ur sig i en statusuppdatering om den där eleven med Slipknot-tröja som hon är så innerligt trött på. Eller prästen som råkar skriva lite väl mycket om ett själavårdssamtal med ett skilsmässopar eller kuratorn som utan att tänka sig för skriver någon om en klient till vännerna på Facebook, och vips skickas det vidare till andra.

Eller för den delen den nyvärvade hockeybacken som i glädje råkar berätta några timmar för tidigt att han nu får börja spela med laget i Umeå.

För många yrkeskategorier är frågorna om öppenhet på internet viktiga att tänka igenom och bygga en policy kring. Flera gör det också. Sveriges kommuner och landsting har gett ut råd till sina medlemmar för att hjälpa dem hantera sociala medier på ett bra sätt. Svenska kyrkan har också antagit en policy för hur de anställda ska uppföra sig på internet.

Sådan riktlinjer är viktiga och nödvändiga att sätta upp. Inte för att lägga munkavle på de anställda, men för att i många fall ge ett skydd för de människor man har att göra med i sin verksamhet.

För övrigt ska det bli intressant att följa Russ Moyer och se om han kan bidra till ett starkare Björklöven denna vinter.

Vi måste bevara de digitala fotspåren, de är berättelsen om våra liv. Den nya tidens digitala dagboksanteckningar på Facebook och bloggar riskerar att försvinna för våra barn. Behovet av en teknik för att bevara vardagsnotiserna blir allt större och vi behöver vara minst lika rädda för att våra digitala fotspår försinner som vi är rädda för att de ska kunna spåras.

En vän till mig skriver på Facebook om hur hon läser sin mammas anteckningar i en almanacka från 1952. Det var kallt och regnigt, mycket snö redan i november och december likaså.

Anteckningarna är snart 60 år gamla, men finns fortfarande kvar som ett minne från förra seklet, ett minne som knyter samman mammans liv med dottern som idag plockar fram den gamla kalender och följer sin mammas skrivstil.

När mina barn en dag, om så där 60 år, då är det 2071, vill titta tillbaka på mitt liv, vad finns det då kvar för kalender att öppna och följa för dem? Mina anteckningar om hur jag går omkring i min trädgård, vandrar i fjällen, staplar veden och tränar på löpbandet skriver jag i Facebook, på Twitter och i min blogg. Med mobilen skickar jag sms och bilder på hur jag stannar upp vid en fjällbäck och tar en paus med lite vatten, direkt ur bäcken i kåsan.

Var ska mina barn år 2071 hitta dessa anteckningar från min vardag?

Vi lever på många sätt i en besvärlig tid när tekniken rusar fram. Ett är den nya ständiga landvinningarna som gör att nya funktioner och applikationer ersätter de gamla (och gamla är i detta fall enbart tio år).

Våra digitaal fotspår är inte att lita på. VHS-filmer till videon fungerar inte längre. Datordisketter är det ingen som använder. CDn har slutat snurra. Det vi lagrar och bevarar riskerar att försvinna när ”gammal” teknik ersätts av ny.

När mina barn en dag vänder sig om för att få veta mer om vad pappa gjorde i detta sekels början, så kommer de att förgäves få leta efter de Facebook-uppdateringar jag så noggrannt har gjort till mina vänner eftersom Facebook då med största sannolikhet inte kommer att finnas. Hur de än söker kommer de inte att hitta de sms jag i kärlek skickat till deras mamma. Och går de till mina byrålådor kommer de inte att finna disketter som fungerar.

Mina digitala fotspår riskerar att gå förlorade. Behovet av att hitta teknik som räddar mina tankar och känslor, mitt liv och innehållet i det jag skriver och skickar, är mycket stort. Den teknik vi behöver idag är en teknik som räddar och bevarar de digitala fotspår vi lägger upp på webbsidor och i applikationer.

Nu går det lätt att hålla på hur Umeå kommun syns i sociala medier. Kommunen har nämligen på ett mycket överskådligt sätt lagt upp de kanaler på Facebook, Youtube, Twitter, Flickr och bloggar som man använder sig.
En ansenlig mängd blir det och mycket intressant är det när kommuner på detta sätt öppnar upp för nya kanaler som kan stärka möten och kommunikation mellan medborgare.

Facebook visar sig vara mycket använt av olika avdelningar och enheter på kommunen. Umeå kommun har självfallet en huvudsida på Facebook men också mindre enheter som Bokbussen finns med med egen Facebook-sida där man till exempel berättar om vilka turer man gör och även lägger upp bilder från de platser man stannar till vid: ”Just nu står Bokbussen vid Rovågerns fiskebrygga och kommer snart bege oss vidare mot Hökaren och senare Sillviken!”

Viva återvinning visar vad man gör på Nolia-mässan och olika skolor laddar med egna sidor inför den kommande terminen.

På Youtube finns filmer från Credotalen inför kulturhuvudstadsåret 2014 liksom några enkla försök från biblioteket med författarintervjuer och -uppläsningar.

Med övriga kanaler som Twitter, Flickr, Bambuser och bloggar kan detta växa till att bli ett av de mer viktiga sätten att informera sig om vad som händer i kommunen och bidra till samtal och debatt om kommunala frågor.

För skolorna kan det vara klart intressant att låta eleverna studera dessa nya kanaler och analysera vilka som nås av dem och som deltar, samt vilken bild av kommunen de ger. En viktig del av medieundervisningen, helt enkelt.

För övrigt är det intressant att se att trots att Facebook är den största kanalen så har Umeå kommun fler följare på sitt Twitter-konto än på Facebook.
 

Mark Zuckerberg, grundare av Facebook, vill att Facebook ska kunna användas som ett verktyg i skolan för barns utbildning och lärande. Men då måste den amerikanska lag som inte tillåter barn under 13 år att skaffa Facebook-konto skrivas om, menar han, och det är en fight som han säger sig vara villig att ta.

Det var vid ett tal helt nyligen om innovationer i skolan som Mark Zuckerberg berättade att Facebook vill bli en lärplattform och undervisningsresurs för skolan.

”Min filosofi är att utbildning måste starta vid en mycket mycket låg ålder”, sade han enligt Los Angeles Times, och eftersom han ser en framtid där Facebook ska finnas med i barns lärande måste åldersgränsen tas bort, men, enligt Zuckerberg, på ett säkert sätt för barnen.

”Vi skulle i så fall sätta upp en mängd försäkringsåtgärder för att se till att de [de yngre barnen] är säkra”, menade Mark Zuckerberg. Hur sedan Facebooks lätplattform och undervisningsresurser skulle se ut berättade Zuckerberg inte i detalj, men uppenbarligen har Facebook-grundaren stora planer för att lyfta sajten in i skolan.

Det här är självfallet hett stoff för skolor runt om i världen. Redan idag finns det många lärare som på mer eller mindre informellt vis knyter vänskapsband till sina elever via Facebook och det finns också pedagoger som har förslag på hur man i ett direkt pedagogiskt sammanhang kan använda Facebook. Här är ett exempel.

Men Facebook som lätplattform medför att skolan litar till en plattform och resurser som man inte kan bestämma över själv. I dagsläget äger Facebook den information du lägger upp sajten. Det innebär att Facebook kommer att kunna handskas fritt med skolans material och skolans kommunikation. Och det är bara en invändning.

Helt klart är att debatten om skolan och Facebook kommer att kunna bli riktigt het under den närmaste tiden om Faceook fortsätter ta initiativ för att tillåta små barn komma in på sajten.

Men Facebook för barn sätter också press på föräldrarna. Redan förs det diskussioner bland föräldrar om hur man ska göra när barnen kommer och tjatar om att få skaffa ett konto. Bland föräldrar på nätforumet Familjeliv menar många att man då vill ha full insyn i vilka vänner barnen skaffar sig på Facebook och vad de skriver. Dessutom vill föräldrarna ha barnets lösenord till Facebook-kontot för att ha full tillgång till sidorna.

Så låter det på föräldrarforumet Familjeliv när ett antal föräldrar diskuterar hur de ska göra när deras barn under 13 år vill skaffa Facebook-konto.

Idag är det 13-årsgräns på Facebook, men enligt flera undersökningar så skaffar sig ändå många yngre barn ett Facebook-konto. Enligt EUKidsOnline har vart femte barn i England ett konto medan America's Consumer Reports hävdar att 7,5 miljoner av Facebooks användare i hela världen är under 13.

På Familjeliv skriver en förälder: ”... han får sitt efterlängtade konto på två  villkor.
1. Jag använder min mailadress som kontoanvändare och jag ska ha tillgång till lösenordet. Försöker han ändra lösen hamnar det i min inkorg.
2. Inga vuxna på vänlistan, utom vi föräldrar.”

En annan skriver: ”Så jag bestämde mej för att ta ett snack med honom istället, och han vill ha kvar det om jag hade hans lösen så jag kunde ha koll på allt. Det accepterade han direkt. Jag sa också, att jag kommer att plocka bort såna som jag inte anser att han ska vara vänner med, och att han bara får lägga till kompisar som han känner irl. Han fick inte heller lägga ut några foton.”

Låt barnen vara på Facebook, tycker en tredje förälder. Det är tryggt och man kan ha ”totalkoll2 på vilka som är barnets vänner hävdar denna förälder som skaffat konto åt både nioåringen och åttaåringen. ”Jag vill mycket hellre att de hänger på Facebook än på andra sociala sajter, även de som är barnanpassade”, skriver förälderna.

När nu Mark Zuckerberg och Facebook själva börjar agera för att åldersgränsen på 13 år ska tas bort är det upplagt för intensiva diskussioner inte bara hemma vid köksborden utan även även på föräldramöten och i personalrummen på våra skolor.

Fortsättning på denna fråga följer, var så säker.
 

Alldeles färsk statistik för Facebook i Sverige visar att snart har varannan svensk ett Facebook-konto. Enligt en sammanställning som statistikbitaren Simon Sundén har gjort har 45 procent av svenskarna ett konto på Facebook (maj 2011). Och den grupp som växer mest är kvinnor över 50 år.

Siffrorna ska tas med viss försiktighet eftersom undersökningen inte tar hänsyn till att en person kan skaffa flera konton och därmed dra upp andelen konton för hela befolkningen. Men trenden är mycket tydlig. Facebook fortsätter också under 2011 att växa och antalet konton uppgår enligt Simon Sundén till 4 234 540 i maj 2011, och det är inte minst kvinnor över 50 som nu kliver på tåget.

För företag som annonserar via Facebook är dessa  siffror av stor betydelse eftersom kvinnor över 50 är en köpstark och intressant målgrupp för många företag.

‐ Det [är] viktigt att komma ihåg att 80 procent av besluten fattas av kvinnor, oavsett om det gäller köp av bil, försäkring eller andra typer av produkter och tjänster och man kan helt enkelt inte ignorera en sådan stor konsumtionsgrupp, menar Susanne Willfors, ansvarig för förlagsjätten Allers affärsutveckling och strategi, i en intervju som gjordes redan 2008 i IDG-bilagan IT Tjej.

När nu denna grupp tre år senare i form av kvinnor över 50 tydligt samlas på Facebook kan racet ta sin början för företagen att hitta fram till dem med sina annonser på Facebooks sidor.

(Tack till Martin Garlöv för tipset!)

Aftonbladet och Expressen raderar läsarnas bloggar. Vad händer om Facebook, Bilddagboken och Flickr i framtiden gör samma sak?

Aftonbladet och Expressen stänger sina bloggportaler. Mängder av dagböcker raderas därmed och en skatt av människors tankar, känslor och åsikter går förlorad. 

– Drift och utveckling av en bloggplattform kräver stora teknikresurser, och det är inte vår kärnverksamhet, säger Aftonbladets sajtchef Sigge Ennart, i samband med nedläggningen.

Det här är baksidan av flytten från det fysiska till det virtuella livet, från pappersböcker till e-böcker, från fysiska fotoalbum i hemmet till att spara bilderna på digitala tjänster som Facebook och Bilddagboken. För när dessa tjänster en dag stänger ner så går minnet förlorat till delar av våra liv.

I en tid när våra digitala fotspår blir allt fler blir det också viktigare att spara dem som de berättelser de är om vår vardag och våra liv.

Allt fler av oss lägger upp våra liv på internet. Det är där som vi sparar våra dagböcker, dikterna vi skriver,  vår musik, våra bilder och fotoalbum, minnena från alla resor, studentskivor och barnens dop.

Men minneskamrarna på internet är inte statiska. Gamla tjänster läggs ner, nya uppstår. Mycket av den tid som folk lagt ner på Aftonbladets och Expressens bloggar har idag flyttats över till Facebook. Men också andra digitala plattformar konkurrerar om vår tid, som exempelvis Bilddagboken och Flickr för våra foton eller Poeter.se för vår vardagspoesi.

Att vi kan använda dessa tjänster på nätet är underbart. Det innebär att vi kan dela med oss av våra vardagstankar och våra liv på ett sätt som stärker relationer. Men användndet av digitala tjänster som minnesrum har också en baksida. För när de läggs ner försvinner dessa minnen av vår vardag eftersom få av oss orkar flytta över innehållet till andra sajter.

När Lunarstorm stängde ner märktes det tydligt. Även om användarna fick god tid på sig att hämta hem alla dagboksanteckningar, dikter och kommentarer om vardagen så är det svårt att se att något större antal verkligen gjorde det.

Om några år kan det vara Facebooks tur. Genom uppköp av bolaget, ekonomisk osäkerhet eller andra prioriteringar kan Facebook, trots att det är världens största nätverk och community, en dag stå inför beslutet att läggas ner.

Om allt material som användarna lagt upp då bara försvinner eller sprids för cybervinden förlorar vi en nyckel till förståelsen av våra liv som de levs just idag.

Då har vi inte kvar möjligheten att i detalj gå tillbaka och förstå hur upproren i norra Afrika löpte som en eld över Facebooks sidor. Då kommer vi inte att kunna följa hur politiker i Sverige använde Facebook i sina kampanjer. Då kommer vi att kunna förstå hur människor skrev en sista hälsning i loggen hos människor som gått bort. Då kommer alla foton i fotoalbumen att raderas bort, foton som till allra största delen bara finns på Faceook, eftersom de inte sparas i hemmadatorn eller på fotopapper.

Inför det senaste hotet om att bloggarna på Aftonbladet stängs skriver signaturen Eva i en kommentar på Aftonbladet: ”Jag ahde själv en blogg här för länge sedan, då jag slutade stängde jag ner den och förlorade allt! Det kändes inte viktigt just då, men nu ångrar jag mig :(”.

Kanske blir vi många fler som en dag får ångra att det inte fanns några bra backup-system för våra vardagsminnen och digitala fotspår.
 

Många lärare, elevassistenter, fritidsledare, präster, församlingspedagoger och andra ungdomsledare använder Facebook för att hålla kontakt med ungdomar och stötta dem när de brottas med svåra livsfrågor. De privata och förtroliga samtal som då förs sparas i Facebooks databaser vilket kan innebära en risk för att dessa förtroenden ska komma i orätta händer. Kan vi lita på Facebook som en del av elevvården och omsorgen om ungdomar?

Gårdagens uppgifter i Dagens Nyheter om att Facebook slarvat med ett säkerhetslås och därmed gjort det möjligt för annonsörer att komma åt användarnas personliga profiler väcker frågan om hur bra Facebook egentligen är för att hantera kontakter inom skola och omsorg. För det som sägs på Facebook är inte så hemligt som många kanske utgår från.

Fler och fler lärare, pedagoger, fritidsledare och anställda i ideella folkrörelser har börjat använda Facebook som en mötesplats för att stötta unga som har problem. Lärare kan lägga till elever som sina vänner för att sedan skicka privata meddelanden eller hålla en privat chatt via Facebook med eleven. På samma sätt kan elevassistenter eller fritidsledare bygga nätverk med ungdomar via Facebook, och präster och församlingspedagoger blir vänner med konfirmander på Facebook och för privata samtal med dessa.

Det är skrivna samtal som kan vara mycket personliga kring mobbning, utsatthet, ensamhet, sexuell läggning och annat som den unge skriver om i förtroende men absolut inte vill ska bli känt för fler.  

Det som sägs mellan dessa vuxna och ungdomarna i ett privat meddelande på Facebook eller i Facebooks chatt kan synas vara något som enbart de två kan ta del av. För ingen annan kan enkelt smygläsa sådana meddelanden eller följa en sådan konversation.

Men det är viktigt att komma ihåg att också det som skrivs i förtroende hamnar i Facebooks databaser och det är inte känt hur länge dessa ibland livsavgörande meddelanden sparas av FacebookNär nu nyheten når oss om att ett säkerhetslås gått upp hos Facebook måste lärarna, pedagogerna, prästerna, fritidsledarna och andra som använder Facebook för att stötta unga fundera över hur de ska göra.

Ska man köra på och utgå från att det förmodligen aldrig kommer att sippra ut något från de privata samtal man för? Eller måste man hitta andra vägar för att stötta unga som har behov av stöd?

BRIS har valt sin egen väg utanför Facebook och har byggt upp en egen databas och egen hantering av de samtal man för med barn över internet. BRIS erbjuder idag både kontakt via hjälptelefon och via nätet, men eftersom man äger all data själv inom organisationen så löper man förmodligen mindre risk att de privata samtalen ska komma på avvägar än den som kopplar upp sig via Facebook för att vara ett stöd i vardagen.

Det här är ingen lätt fråga. Facebook har blivit ett fantastiskt redskap för vuxna ledare som vill erbjuda stöd åt unga. Och att som BRIS bygga upp en egen infrastruktur och driva egna servrar med databaser är knappast något som enskilda skolor eller kyrkor eller lokalavdelningar av skilda slag klarar. 

Men det är heller inte bra att stoppa huvudet i sanden och hoppas på det bästa. Att vara beroende av Facebooks säkerhetsrutiner kan vara vanskligt eftersom man inte har någon insyn i dem eller kan påverka dem i större grad.

Det är viktigt att skolorna och organisationerna tar tag i dessa frågor och för en aktiv diskussion om hur man i framtiden ska stötta unga på ett säkert sätt också över internet.
 

Cyberkriminalitet blir ett allt större hot, menar Interpolchefen Ronald K Noble, vars identitet på Facebook stulits och använts av kriminella. Något brottsligt verkar inte ha hänt men händelsen pekar på hur viktigt det är att jobba med säkerhetsfrågor på nätet.

Säkerhetsföretaget Panda Security har för någon vecka sedan uppmärksammat problemet med stulna konton och varnar för att att vara alltför godtrogen. De flesta har mött denna form av bedrägerier genom att man uppmanats att klicka på länkar som någon vän har skickat. Men Panda varnar för att vännens konto kan ha blivit hackat och används av andra.

Det här kan uppmärksammas av skolorna i deras undervisning. Allt fler skolor delar ut datorer till sina elever och det är då viktigt att också ge baskunskapr kring säkerhetsfrågor och källkritik. Många unga är redan mycket duktiga på detta och känner till faror med virus och nätbedrägerier. Men skolan bör ändå ge möjlighet till ökade undervisning kring dessa frågor för att förbereda eleverna på fula fiskförsök 

När Facebook läggs ner, om fem eller tio år, då försvinner alla våra bilder.
Vadå, Facebook läggas ner, vem har sagt det?

Nja, ingen har ju sagt det och just idag kanske det känns som om Facebook alltid kommer att finnas, men i ett längre internetperspektiv måste vi nog ändå räkna med att Facebook inte kommer att överleva.

När internet fortsätter att utvecklas kommer vi att få nya funktioner, nya tjänster och ny teknik. Några uppstickare kommer att hantera dessa bättre än Facebook och troligt är att några av dem kommer att kunna ta sig förbi och passera Facebook. Går då tillräckligt många av medlemmarna över till de nya sajterna så kommer Facebook att förpassas till internethistoriens arkiv.

Vi har redan flera exempel här i Sverige där vi fått se hur Lunarstorm, Playahead och andra stadiga sajter lämnat in. Och när de har stängt så har allt material som medlemmarna lagt upp på sina sidor också försvunnit.

Om detta händer, vad kommer då att ske med alla bilder som medlemmarna på Facebook lagt upp? Beredskapen för detta är liten bland Facebooks medlemmar. Idag räknar de flesta med att Facebook ska finnas också i framtiden. Ivar, 15 år, säger i en intervju i Dagens Nyheter:

”– Det jag ser fram emot när jag blir äldre är att ha alla bilder från när jag var ung samlade på ett ställe. Man kommer att kunna gå igenom sin livstid – det kommer att vara så tufft. Jag har redan bilder på när jag hade långt hår, säger Ivar som hade midjelångt hår tills han var 14 år.”

Men risken är stor att Ivars bilder kommer att försvinna den dagen Facebook läggs ner. Om inget görs åt detta kommer det att bli ett stort bekymmer inte bara för Ivar utan även för vår gemensamma historia i och med att bilderna av vårt vardagsliv försvinner.
 

Facebook, bloggar, sms, msn, Twitter och andra sociala medier har förändrat livet för många av oss. Med ens når vi ut till gamla skolkompisar, till kusiner och grannar på ett helt nytt sätt. Vad det betyder för oss är viktigt att följa och granska.

PR-konsulten Paul Ronge har i sin senaste bok ”Sociala medier” intervjuat ett trettiotal kändisar inom sociala medier i Sverige för att ta tempen just på denna förändring som sker i och med att vi blir allt mer sociala på nätet.. Politiker som Fredrick Federley, Gudrun Schyman och Leif Pagrotsky ger sin bild av politik och internet. Journalister som Jan Helin, Thomas Mattsson och Sofia Mirjamsdotter ger sin syn, PR-gurus som Niclas Strandh och Jerry Silfwer bidrar och här syns också storheter från bloggvärlden som Isabella Löwengrip, känd som Blondinbella, och Alex Schulman.

Men några av de bästa intervjuerna som Paul Ronge gör är med de personer som annars är okända. I dessa intervjuer får vi perspektiv på hur sociala medier förändrar ner i människors vardag, på ett genomgripande sätt. När sjuksköterskestudenten Jennie Ivarsson berättar om sitt sökande efter livets mening och människans värde, när trebarns-pappan Martin Wååk berättar om hur han efter sonens död i en tågolycka använde bloggen som ett rum där han fick skriva av sig, bearbeta sorgen och möta andra föräldrar som varit med om samma tragiska skeende. Då griper det plötsligt till i intervjuerna. Då djupnar samtalen och jag märker hur jag vill ha mer av detta. Hur jag vill förstå vad bloggandet, vad sociala medier och internet gör med människors vardag, med den längtan och det sökande efter att vara hela människor som vi alla delar i olika grad.

När jag sedan bläddrar fram i boken och åter hamnar i en intervju med någon mediekändis så blir det inte riktigt lika spännande. Intervjuerna med riksdagspolitiker och chefredaktörer av stora tidningsdrakar kräver kanske mer än de korta nedslag som görs i boken.

Sociala medier som Twitter, Facebook och bloggar har vuxit fram som en nya viktig arena under de senaste åren. Bara här på nätdelen av Västerbottens Kuriren ser vi hur bloggarna blivit viktiga röster i det lokala och regionala samtalet. Lokala politiker och kommunalråd är sedan några år mycket aktiva och når ut lite mer ofiltrerat än när de enbart hörs genom journalisternas intervjuer. Men VK-bloggarna har också gett mer okända vardagsmänniskor i Västerbotten en plattform varifrån de kan berätta om sina liv och föra ut sina åsikter om stort och smått.

När jag skriver detta är de mest läst bloggarna skrivna av en 22-årig ung punkare från Umeå som idag också jobbar som nöjesreporter, tätt följd av 14-årige skoleleven som skriver under titeln ”Lilla bloggen”.  Lite längre ner i listan finns medieläraren från Storuman, raggarpappan från Umeå och 23-åriga frisören som skriver om mode och sitt vardagsliv.

Sociala medier, här i form av VK-bloggarna, har gett dessa människor en helt annan plats i Västerbotten och tidningen VK har fått en helt ny möjlighet att låta deras vardag återspeglas för läsarna.

Detta är en av de stora förändringarna i medielandskapet under senare år och jag skulle vilja förstå mer om vad det betyder. I några av intervjuerna i Paul Ronges bok får jag det och det är just när han möter människor som annars står vid sidan av det offentliga medieflödet som jag tycker mig känna detta.

I nästa bok skulle jag gärna vilja att Paul Ronge lyfter fram andra grupper och sammanhang att hämta sina intervjuade från. Det skulle vara mycket intressant att få ta del av mötet mellan en av de mest efterfrågade PR-konsultenr ai Sverige, som Paul Ronge är, och människor som använder sociala medier som en naturlig del i sitt vardagsliv.

Några av de som jag gärna ser att Paul Ronge eller någon annan tar sig an framöver kan vara dessa:

• Hur använder utomnordiska och utomeuropeiska invandrare sociala medier? Hur påverkas Sverige och Sverigebilden utomlands av deras Facebookande och bloggande?
• Hur förändras elevernas roll inom skola och utbildning när elevdatorer distribueras ut i landets skolor och ger utrymme för sociala medier i klassrummet?
• Hur förändrar sociala medier det andliga sökandet i Sverige när präster och annat kyrkfolk söker sig ut på nätet?
• Vad betyder sociala medier för idrottsklubbarna när supportrar får en arena att uttrycka sig på genom fanpages?
• Vad säger bibliotekarien om framtidens litteratur och läsande när böcker får konkurrens av, och kompletteras med, sociala medier?
• Hur förändras vardagslivet för barn med utvecklingsstörning av olika grad i och med att de kan skapa nya kontakter via internet?

Många spännande och intressanta intervjuer återstår att göra och jag ser gärna fram mot att Paul Ronge, med sitt kunnande om PR och mediers betydelse, gärna tar sig an detta.

Paul Ronges bok ”Sociala medier” är utgiven på Optimal förlag.
 

Jag noterar att nätgemenskaperna Lunarstorm, Playahead och Skunk alla går i graven under 2010. En stor del digitala minnen med stort kulturhistoriskt värde går därmed förlorat eftersom få laddar hem sina inlägg och det inte finns någonstans att bevara dem samlat. Sorgligt för framtida forskning när man vill förstå hur folk tänkte och hur digitala relationer uppstod under 2000-talet.

Just nu växer Facebook som aldrig förr men också denna ätgemenskap kan en dag komma att gå i graven. Och då tappar vi återigen mängder av digitala fotspår.

Ibland talat vi om att allt som vi lägger upp på nätet alltid ligger kvar där, men i dessa fall stämmer inte detta riktigt, vilket på et tsätt är tråkigt.

I den by jag bor i har byagemenskapen stärkts genom Facebook.

Jag märker det främst bland småbarnsföräldrarna. Det gick upp för mig när vi härom veckan hade cykelfest i byn. En cykelfest går ut på att man enligt ett uppgjort schema cyklar mellan husen i området och äter förrätt på ett ställe, varmrätt på ett annat och kanske själv bjuder på efterrätt hemma hos sig.

Vid alla tre matstopp när vi satte oss kring grytor och fat nämndes Facebook. Det fanns med som en naturlighet i byns vardag, något de flesta kunde relatera till. ”Jag såg på Facebook att hon hade...”, var något som sas flera gånger vid middagsborden när vi talade om någon av de andra byborna. 

Facebook har blivit ett sätt att följa husreparationen hos grannen, om barnen blivit friska, eller hur det går med träningsrundan. Vardagsnyheter som förr avhandlades utanför affären eller vid fotbollsplanen skickas nu som statusmeddelanden över internet. På så sätt blir Facebook en kanal i vardagen som gör att man känner sig mer trygg i byn och därmed blir det angeläget att finnas kvar med sitt konto. Facebook har gjort att byn blivit mer öppen för många. Man kommer närmare varandra.

Men det är inte bara byn som påverkas av Facebook. Också släkten och närheten till kusinerna har påverkats av Facebook. Någonstans på 1970-talet blev släktträffarna allt färre och midsommar började firas med vänner istället för med mostrar och kusiner. I nära 30 år var kusinerna försvunna men nu har de återkommit. Med Facebook kopplar kusiner återigen upp sig med varandra och numera har allt fler genom Facebook bra koll på om kusiner byter jobb, bostad eller får nya barn.

Så på samma sätt som Facebook stärker byn så stärker också Facebook släkterna.
Så länge som Facebook kan ge sådana mervärden kommer många att vilja stanna kvar och fylla på med egna statusuppdateringar och läsa andras.

Men trots dessa vinster i vardagen så hörs en del protester mot Facebook. Igår måndag var det till och med ”Lämna Facebook-dagen”, en kampanj för de som tröttnat på att uppdatera sin status eller läsa om andras liv på Facebook.

Vad handlar protesterna mot Facebook om? Trots att man kan få ökad byagemenskap och närmare till släkten finns det tecken på att några börjar känna olust inför att Facebook samlar in en ofantlig mängd information om deras liv. För visst vill man dela med sig av sitt liv till grannar och kusiner, men man är mer tveksam till att Facebook ska kunna utnyttja informationen på något sätt och tjäna pengar på den utan att man kan styra det.

Andra talar om att lämna Facebook för att det inte längre är kul att uppdatera sin status. Det har blivit mest tristess och rutin.

Men även om sådana protester börjar dyka upp så är det en blygsam minoritet som står för dem. Så här dagen efter ”Lämna Facebook-dagen” ser jag inte någon tydlig trend i avhoppen när jag kollar antalet vänner på mitt eget konto och hos några andra. Och på den internationella lämna Facebook-sidan, We´re Quitting Facebook, är det nu på morgonen enbart 33 810 som meddelat att de stänger sitt Facebook-konto. Vilket är ett mycket litet antal av de 400 miljoner som har kvar sitt användarkonto.

Så Facebook får vi nog leva med ett tag till i vår vardag och vår by, innan det ersätts av något annat.
 

Den digitala skivspelaren på nätet, Spotify, släpper nu en ny version av sitt program som gör det möjligt att koppla sitt eget musiklyssnande till sina vänner på Facebook. Och ta del av den musik som de lyssnar på.

Med Spotify och Facebook blir det möjligt att dela musikkultur med sina vänner och kliva in i deras skivsamling och musikval. 

För marknadsföring av ny musik kommer det här att bli mycket viktigt. Det skivbolag eller den artist som kan få många att sprida deras nya låtar vidare till vänner får här en marknadsföringskanal som kan slå mycket sort. Och dessutom alldeles gratis.

Kolla videon hur tekniken fungerar.

Man blir lyckligare av att ha varma sociala relationer, säger forskarna. Men blir man lyckligare av att finnas på Facebook, där man ska ta hand om sociala relationer?

Mer än var tredje svensk har idag ett konto på Facebook. Men blir man lyckligare av att finnas på nätet? Det är svårt att säga, menar lyckoforskarna Filip Fors och Jesper Östman från Umeå universitet som medverkade på en föreläsning i Umeå igår och bland allt tal om lycka och tillfredställese i livet deltog åhörarna livligt med sina tankar om Facebook och lycka.

Forskarna menar att lycka ofta är kopplat till att man har varma sociala relationer och eftersom Facebook bygger på att man ska ta hand om sina relationer så ligger det nära till hands att tänka att den som använder Facebook är lyckligare.

Men dubbelheten gentemot Facebook visade sig vara stor bland åhörarna. Flera  menade att det på Facebook finns risk för statusstress, att man hela tiden måste berätta om hur bra man har det. Andra tog upp att det finns risk för negativa känslor om man börjar jämföra sig med andra och kanske tycker man att andra verkar mycket mer populära med många fler vänner.

Läs mer om lyckan och Facebook

Facebook och sociala nätverk håller på att stöpa om vårt samhälle. Senaste veckan har vi sett det i Bjästa-fallet och hur hatkampanjer kan blossa upp och göra skada.

Men Facebook fungerar också som en möjlighet att bygga goda relationer. När jag mötte kulturnämndens ordförande i Umeå, Tomas Wennström, fick jag en inblick i hur han använder Facebook för att bygga relationer inom kulturlivet i Umeå. Han menar till och med att utan Facebook skulle han inte kunna fungera lika bra som ansvarig politiker för kultursatsningar i kommunen.

Genom Facebook får han kontakt inte minst med det mer subkulturella undergrupperna i staden, de som man kanske skulle kunna kalla undervegetationen. Han säger att han visst att de fanns men innan Facebook hade han inte samma tillgång till dem.

Klart intressant perspektiv på hur en kommuns kulturliv kan växa.

Du kan läsa mer om Tomas Wennströms tankar här.

Folkmobben kan vara hård. Efter andra världskriget, i de segrande länderna, kunde mobben raka av håret på kvinnor som förälskat sig i tyska soldater och låta dem springa gatlopp genom staden. I westernfilmerna rullade man folk i tjära och fjäder. Idag hänger vi ut dem på Facebook.

Över 6000 medlemmar har gått med i Facebook-gruppen ”Vi som tycker att Eriks tjej skulle gå av scenen”. Mer än 10 000 medlemmar har gått med i ”Eriks flickvän, Ninni, Gå av scenen!”. Detta är två av flera liknande Facebook-grupper där Idol-Eriks flickvän Ninni häcklas och utsätts för mängder av nedsättande kommentarer på grund av att hon under tv-sända finalen av Idol sprang upp på scenen för att få stå nära sin pojkvän Erik.

Kommentarerna på Facebook är hårda över att hon tog sig för att ställa sig mitt i kameraljuset.
      
”alltså det var jobbigt att se på det. man ville bara springa dit och skrika "GÅ AV SCENEN!" usch usch säger jag bara! Hon skämde ut sig för hela Sverige!”

”Hon såg ju ut som ett jävla fån när hon stod där o hängde haha”

Men samtidigt som de hårda orden formar en folkmobbsvägg som riktas mot Ninni finns det också några i Facebook-grupperna som reagerar mot den offentliga förföljelse som drabbar Eriks flickvän. Helene skriver ”Gjort är gjort. Hon var pinsam, men alla gör misstag? Jag är emot att hänga ut folk på nätet bara för att tracka ner på dem, och denna sida är ren mobbing!”

Att mobbninggrupper kan växa sig så starka på nätet så fort är mycket intressant och jag önskar att landets svensklärare skulle kunna se det här exemplen och ta upp dem i svenskundervisningen. Här finns många trådar att ta upp om språkets betydelse, om internet som kommunikationsform och om kollektiva mötesplatser som Facebook och vad betyder i våra liv och för kommunikationen mellan människor.
 

Efter Farmville kommer Petville. Företaget som har lockat över 70 miljoner Facebook-användare att bli bonde i Farmville släpper nu uppföljaren Petville. Snart är det kanske läge för att också släppa ett Umeåville på Facebook? Mer om det längre ner i detta inlägg.

Efter Farmville förväntas nu alltså Petville bli nästa succé på Facebook. Tanken är att Facebook-användarna sedan de nu lärt sig vara bönder i Farmville nu ska gå med i Petville och börja skapa små söta husdjur, ge dem mat, fin utstyrsel och en massa omvårdnad och digital kärlek. Det låter lite grann som Tamagotchi, om du kommer ihåg det, fast mer avancerat och upplagt på Facebook så att du kan vara social med andra genom ditt nya digitala husdjur.

Om Petville kommer att bli en lika stor succé som Farmville återstår att se. Men eftersom det är samma företag, Zynga, som ligger bakom de båda spelen så borde man ha erfarenhet för vad som slår. Och Petville växer för varje dag, ja, för varje timme och minut, ser jag när jag följer räkneverket på Facebook.

Sedan lanseringen i torsdags har Petville på fem dagar  fått över 42000 fans och 19000 användare har börjat spela. Det är självfallet inte så mycket jämfört med de 70 miljoner som Farmville har, men med tanke på att det bara gått några dagar så är det en klart godkänd start för Petville.

Umeåville och kulturhuvudstadsåret
Jag undrar om samma framgångsrika spelkoncept på Facebook skulle kunna föras över på en svensk kommun. År 2014 kommer Umeå att vara Europas kulturhuvudstad. Skulle det vara en hit eller bara pinsamt för Umeå om man inför kulturhuvudstadsåret släppte spelet Umeåville på Facebook? Eller Umeaville, blir det kanske då på äkta utrikiska. Liknande försök har ju faktiskt gjorts tidigare, men då utanför datorvärlden. Tror det hette Umeå-spelet på tidigt 1990-tal? Det var någon form av Monopol där de gator och företag som kunde köpas hade namn från det lokala näringslivet. Går det att göra i den analoga världen så måste vi fråga oss om det inte också går att göra i den digitala världen?

Och Umeås mål att nå 150 000 invånare kanske skulle kunna slås på Facebook långt tidigare? Fast det blir ju förstås digitala invånare då så man missar väl skatteintäkterna.

Här är i alla fall en gratis idé. I Umeaville skulle man kunna få bygga upp ett alternativt Umeå och ge staden olika karaktärer. Kanske ett goth-Umeå, ett punk-Umeå, ett eco-Umeå, ett barn-Umeå, ett tivoli-Umeå, ett rymd-Umeå, ett is-Umeå, ett regnbågs-Umeå, ett dans-Umeå eller ett opera-Umeå. Och på Facebooks vingar bli omtalat långt utanför kommunens fysiska gränser.

För de som följt marknadsföringen kring Umeåregionen och sett skyltarna med ”Umeå. Vill.” så verkar ju namnet på spelet Umeåville redan vara en framgång : )
 

Jag har en dröm inför Littfest, litteraturfestivalen i Umeå 9-10 april 2010. Jag drömmer om en internationell litteraturfestival i Umeå som inspirerar till rollspelstexter på nätet, skrivarprojekt på Twitter, gemensamma bloggromaner och sms-tävlingar i konsten att skriva poesi med 160 tecken. Jag drömmer om en Littfest som vid sidan av poetry jam också öppnar upp för msn jam. Och simuleringar i 3D av människors livsberättelser.

Jag drömmer om en litteraturfestival som kan visa hur nya författare föds tack vare deras skrivandet på internet.

Tradition möter nya tekniska plattformar
Tänk om Littfest i Umeå kan bli en mötesplats där det traditionella får möta nya tekniska plattformar och det medskapande som internet ger möjlighet till. 

Igår var jag på en skola i Umeå och pratade med en 16-årig kille som vill bli författare. Jag frågade om hans skrivande och han berättade att det är något särskilt med att skriva på papper. När han för pennan för hand över papperet formuleras orden på ett seriöst sätt, förklarade han.

Ett europeiskt nätverk av skrivare
Men han berättar också att han skriver på nätet. På ett rollspelsforum kopplar han upp sig mot andra skrivare från hela Europa. Han nämner en italienare, en man från Holland och en irländsk kvinna som är mycket äldre än vad han själv är.

Där på nätet i deras gemensamma forum utvecklar de tillsammans rollkaraktärer i en medeltida fantasyvärld. Han öppnar en sida på nätet, skriver snabbt in en adress och bara några klick senare följer jag en av de vindlande texterna som denne unge umeåbo skrivit, alla på engelska. Fram stiger en berättelse om en kusk som driver på sin vagn i rasande fart in på byvägen, allt medan kusken själv studsar upp och ner på sätet av den vådliga farten bakom de rusande hästarna.

I forumet går jag vidare till fler poster och ser hur andra hakar på med sina texter och på skärmen ser jag hur det växer fram ett europeiskt nätverk av unga och gamla som tillsammans skapar berättelser. Jag ser hur relationer skjuter ut från Umeå, ut över många andra länder. Människa till människa, dator till dator.

Nätet fylls av texter
Aldrig i mänsklighetens historia har människor skrivit så mycket som nu. Varje dag, varje timme, varje ögonblick fylls papper men kanske framför allt internet och sms-rymden av dikter, sångtexter, erotiska berättelser, kärleksförklaringar, essäer, noveller, utkast, uppkast och inkast.

Det mesta är fyllt av glädje, längtan och hopp om att mötas. Men där finns också vrede och hat. På olika sätt uttryck för mänskligt liv.

Littfest har Facebook-vänner
Samtidigt ser jag hur Umeås internationella litteraturfestival, Littfest, börjar utformas. Och jag  ser att arrangörerna verkar förstå att nätet verkligen kan knyta samman människor i ett medskapande. På Facebook har Littfest redan 177 vänner (när detta skrivs) och det efter bara några dagar. Än är det flera månader kvar till Littfest så antalet vänner kommer säkert att bli långt fler.

Att Littfest finns med en egen sida på Facebook är ett spännande grepp. Och följs det upp med fler initiativ kring kreativt skrivande över nätet via sociala medier så kommer Umeå att kunna bli omtalat som staden där tradition kan förenas med nyskapande former.

Själv längtar jag efter att Littfest kan inspirera människor att skriva texter på rollspelsforum, förenas i skrivprojekt på Twitter, gemensamma bloggromaner och sms-tävlingar i konsten att skriva poesi med 160 tecken.

Och vid sidan av poetry jam också öppna upp för msn jam. Och så var det där med 3D-simuleringar av människors livsberättelser.
 

Facebook har blivit rena rama släktkalaset. Glöm talet om att internet isolerar människor. Idag blir det allt tydligare att folks närvaro på internet ökar sammanhållning och gemenskap, inte minst med den egna släkten.

Den stora arenan för denna folkrörelse av släktens återkomst är Facebook. Där ser vi idag tydligt hur kusiner återförenas, syskonbarn hittas igen och farbror och moster kommer in i ens liv igen.

Många människor har i Sverige under de senaste decennierna levt utan kontakt med släktingarna utanför den närmaste familjen. Man har haft dålig koll på vad kusinerna gör, om tremänningen fått barn eller om morbror byggt färdig verandan. Men i takt med att allt fler ur släkten addas som vänner på Facebook ökar surret mellan släktleden. Och det är Facebook som är den stora orsaken till denna släktens återkomst i svenska hem.

 
Kusiner, syskonbarn och tremänningar ur min släkt träffades i somras. De flesta av dem finns också på Facebook och många håller kontakt via nätet.

Jag prövade lägga ut en fråga till mina vänner på Facebook om de noterat samma sak. Svaren strömmade in och många ville berätta om hur de hittat igen kusinerna i Karlstad eller syskonbarnet som snart ska få barn.

En av mina vänner skrev följande till mig och jag fick lov att föra historien vidare. Berättelsen är något redigerad för att göra den anonym.

”Min bror gick igenom en väldigt jobbig skilsmässa där det blev svårt för mig att hålla kontakten med hans barn som bodde med sina mamma. Eftersom vi nästan samtidigt flyttade blev kontakten i det närmaste obefintlig med mina brorsbarn. Hörde bara vad som hände dem via min mamma/deras farmor och min bror/deras pappa, även det MYCKET sporadiskt.
De senaste 2 åren har vi hittat varandra via Facebook och det ledde till att jag även återigen fick kontakt med mina brorsbarns mamma och såpass lång tid hade gått sedan den jobbiga tiden så det gick att gå vidare(fast jag inte var inblandad annat än att hon var gift med min bror:) .
Detta resulterade faktiskt i att jag med min familj faktiskt var och hälsade på dem i somras och såg dem alla för första gången på 15!!!!!!!!!!!!!! år...De är nästan alla vuxna idag...och jag har sett dem som små senast. fantastisk känsla. Nu pratas vi nästan dagligen via Facebook och har återknutit släktskapet på ett helt fantastiskt sätt.”

Samma kvinna skriver till mig: ”Man har lite hum om vad som händer i deras liv samt att man kan se bilder av stora händelse som dop och bröllop mm eller bara hur släkten växer. FB är ett ovärderligt redskap när man som jag lever "i förskingringen" :D”

I början av 2000-talet talades mycket om att datorerna isolerade oss, att vi blev sociala enstöringar där vi satt och knapprade på våra tangentbord. Men idag ser vi en helt annan utveckling när Facebook blivit till den stora arenan för att knyta samman kusiner med kusiner, syskonbarn med mostrar och snart även barnbarn med sin far- och morföräldrar.

800 000 seniorer har ännu inte börjat använda Facebook. När de allt mer börjar göra det kommer vi också få se hur barnbarn börjar möta sin far- och morföräldrar över nätet och Facebook.

Människor behöver sammanhållning och få känna var ens rötter kommer från. Att Facebook kan vara ett verktyg för detta ska vi vara glada för. 


 

Med frågan ”Hör föräldrar verkligen hemma på Facebook?” granskar Västerbottens Kurirens Ung-redaktionen (7/11) fenomenet att föräldrar och barn numera kan mötas på Facebook. Vilket kan innebära att föräldrarna läser tonåringarnas inlägg om baksmällor, sexragg, skolkningar och annat som de kanske helst vill hålla mamma och pappa utanför.

Ung-journalisterna Rebecka Höög och Sofia Wikström tar på sig att renodla argumenten.

 ”Föräldrar har brutit sig in i vårt privatliv”, utropar Rebecka Höög, medlem i Västerbottens Kuriren Ung-redaktionen.

”Jag älskar att föräldrar finns tillgängliga på Facebook”, menar däremot Sofia Wikström från Ung-redaktionen.

Rebecka och Sofia är inte ensamma om att ha åsikter om att föräldrar finns på Facebook. Storstadspojken skriver i sin blogg: ”Min mamma har skaffat facebook, det känns inte bra. Det är inte hennes arena - vad har hon egentligen där att göra, ska hon bli vän med mig och mina syskon eller? Nu tänker jag en extra sekund innan jag uppdaterar min status. Jag känner mig inkräktad och under lupp.”

Storstadspojkens inlägg har gett massor av kommentarer tillbaka och precis som Rebecka Höög och Sofia Wikström kan man resonera både för och emot. Så här resonerar Storstadspojkens läsare.
 
Blir illamående av föräldrar på Facebook
Ida är en av ungdomarna som håller med Storstadspojken. ”Tro mig, jag vet precis hur det är. Helt plötsligt blir facebooklivet så oerhört begränsat. Man tvingas att tänka. Usch. Blir illamående bara jag tänker på det.”, skriver Ida.

Confused är liksom Ida upprörd över att hitta sin mamma på Facebook. ”Jag förstår skräcken! Min mamma skaffade facebook för ett par månader sen. När jag fin syn på hennes “friend request” satt jag bara och stirrade på skärmen i skräck i ett par minuter. Visste inte vad jag skulle ta mig till. Glömde bort att andas. Vad har jag gjort för att bli straffad på det viset?”

Sara är också irriterad över att det hon skriver kan bli läst av pappan. ”Min pappa har skaffat Facebook och nu måste man precis som du säger tänka efter en gång till innan man uppgraderar sin status. Så himla värdelös. Varför ska han ha Facebook!”, suckar Sara.

Klart man vill ha privatliv
Bilder är också känsligt. En viktig del av Facebook är att kunna lägga upp bilder och dela med sig av det som hänt under helgen eller på någon fest. Signaturen Amanda tycker det är jobbigt att föräldrarna kan se bilder från senaste helgen. ”Det är klart att man vill ha lite privatliv när man är ung, man vill ju inte att föräldrarna ska se foton från när man festat”, skriver hon.

Vickan, 19 år, menar däremot att hennes föräldrar ”inte bryr sig vad som står på min status och hur mina kort från helgen är”. Man måste våga vara öppen för sina föräldrar, menar hon.

Emmy, 21 år, har inte heller några problem med att föräldrarna ser alla foton. ”Mamma är en frekvent besökare av mina album och kommenterar alla festbilder med lite halvbittra kommenterar om att hon också vill va 21 igen ;)”.

Spionerar på barnen
När föräldrar vill veta mer om vad barnen har för sig tycker somliga att föräldrarna spionerar. Andra menar däremot att det är bra att föräldrarna håller koll på barnen så att de inte riskerar att gå på nitar.

AnnaKarin är mamma och hon ger sig in i debatten på Storstadspojkens blogg. Hon menar att det inte är något nytt att föräldrar vill veta mer om vad barnen har för sig: ”… de som tror att föräldrar bara spionerat nu när det finns Facebook. Glöm det , det har dom gjort förut. HAhahaha dom har lagt upp alias mm på bla Lunarstorm för att kolla vad ni gjort. Så det är inget nytt.”

Henrik håller med om att det finns föräldrar som tjuvkikar på vad barnen gör. ”Jag vet hur många som helst, asså föräldrar som ha alias och är vän med sina barn och på det sättet vet i stort sätt allt ungarna gör”, skriver Henrik. Han menar att det är bra för då kan föräldrarna se om deras barn lägger ut nakenbilder på sig själva.

Inte adda föräldrarna som vänner
För eller emot att föräldrar finns på Facebook? Åsikterna går som synes isär men en sak är många överens om. Man menar att lösningen är väldigt enkel. Det är ju bara för barnen att inte lägga till sina föräldrar som vänner på Facebook.
 

Förfesta med Facebook? Japp, det blir nästa digitala trend. Det håller nämligen på att hända något med förberedelserna inför våra fester. För det är väl inte bara jag som sett att folk googlar och kollar på Facebook vad det är för folk som kommer till festen man ska gå på?

Jag läser också om det i Sydsvenskan där det står att ”Facebook förändrar festen”. Det är medieanalytikern Anders Mildner som påpekar att Facebook numera används för att folk ska kunna hålla reda på sina gamla vänner och ex-partners. Mildner menar att Facebook på så sätt blir ytterligare en informationskälla om våra gamla bekanta på samma sätt som de traditionella fysiska klassträffarna redan är.

Mildner understryker att sådant som vi tidigare fick reda på genom klassåterträffarna nu berättas för oss via Facebook. Där får vi veta hur folk ser ut idag, var de bor, vilken familj de har och vad de gör.

Jag tror att Facebook och Google också kommer att förändra hur vi förbereder oss inför festerna vi går på. Samtidigt som vi väljer blus, skjorta, scarf och fluga surfar vi också in på nätet för att kolla upp folket vi kommer att träffa. ”Jaså, Lisa ska med? Ska bara kolla vad hon har för sig nu för tiden.”

Så när jag kommer till festen har jag redan öppningsrepliken färdig till Lisa: ”Såg att du fått ett nytt jobb!”
Festen är räddad : )

Samma kväll som SVT sänder dramadokumentären Fallet – Hagamannen sätter jag mig vid datorn för att se vilka spår Hagamannen lämnar på nätet, drygt tre år efter att han åkte fast. Men nästan ingen skriver något om Hagamannen. Här är det lugnt, mycket lugnt. Kanske börjar Hagamannens brott nu glida undan och istället övergå till det diffusa kollektiva folkminnet av grymma händelser som hänt förr i tiden.

Annat är det på gatorna här i Umeå. Jag vet att om jag som man går ut ikväll i mörkret och råkar gå bakom en ensam kvinna kommer hon att vara mycket väl medveten om varje steg jag tar och eftersom vi är i Umeå påminns hon säkert i tankarna om vad Hagamannen gjorde. För ute på gatan lever tyvärr rädslan kvar bland många kvinnor i Umeå. Däremot verkar det som att vi inte längre behöver bearbeta minnet av Hagamannen när vi rör oss på internet. Inte ens SVT:s dramadokumentär rör upp någon större aktivitet.

Jag testar aktiviteten kring Hagamannen genom att stanna till på Facebook, Twitter, Flashback, och Wikipedia. Dessa sajter är på olika sätt intressanta och aktiva delar av det som vi idag kallar för sociala medier, där människor möts för att kommunicera med varandra, för att byta tankar och åsikter. Jag stannar också till på Bloggportalen där jag kan söka bland 69 987 svenska bloggar.

Facebook har omkring 2,7 miljoner svenska medlemmar och en söndagskväll som denna är det ganska hög aktivitet i de olika grupperna. Får genast en träff och hittar gruppen ”Hagamannen i Sveriges Television”. Gruppen är bara några dagar gammal, första inlägget skrevs 8 oktober och gruppen verkar ha skapats inför filmen i TV.

Nära 200 medlemmar finns med i gruppen och det är ganska bra eftersom gruppen enbart funnits några dagar. Men som på många andra Facebook-grupper är inte medlemmarna så värst aktiva med att skriva inlägg på gruppens sida. När jag är inne finns det enbart elva inlägg i diskussionen. Det är framför allt medlemmar som skriver och berättar att de ser fram mot att följa dramadokumentären. En skriver: ”Ser fram emot att följa serien. Bodde i Umeå då och var med om skräcken hos många.”
En annan fyller på: ”Det ger oss en inblick i vad som händer ute i verkligheten runt omkring oss. Ger oss något att tänka på..”

Twitter har i Sverige ännu inte alls nått lika många användare som Facebook. Det finns inga officiella uppgifter om antalet men uppskattningar säger att det rör sig om ca 40 000 aktiva användare.

På Twitter är det lugnt om Hagamannen. Under söndagen, innan dramat sänds i tv, skrivs det bara en handfull inlägg om honom. Under programmet, och direkt efteråt, blir det lite mer trafik även om det fortfarande ekar ganska tomt. Inläggen handlar inte heller om Hagamannen utan mer om hur tv-produktionen är gjord. De flesta menar att den är usel. ”Filmatiseringen om Hagamannen kan ha varit det sämsta jag sett”, skriver någon. En annan fyller i med: ”värdelöst program om hagamannen!!”.
I övrigt går dramadokumentären förbi Twitter-användarna utan att väcka något större intresse.

Flashback är känt för att ha många medlemmar som gärna skriver om brottsfall och kriminalitet. En sökning på sidan visar också att Hagamannen är ett ofta återkommande debattämne, men de flesta inläggen är gamla och från tidigare år. Nu i samband med att dramadokumentären visas kommer bara några enstaka inlägg in.

Wikipedia blir mitt fjärde stopp. Detta uppslagsverk på internet skrivs av användarna själva. Vem som helst kan gå in och lägga till nya uppgifter i olika ämnen. På Wikipedia finns hagamannen med som uppslagsord. Det berättas kort om hans biografi och så lämnas en ganska detaljrik redogörelse för de brott som mannen misstänkts för och sedan fällts för. Det är sammanlagt ett trettiotal personer som från mars 2005 till oktober 2009 deltagit med olika ändringar i texten om Hagamannen. Men ingen ändring har gjorts efter december 2008 så också här är det lugnt, trots att filmen går på tv.

Så stannar jag vid mitt sista stopp som är Bloggportalen. Här kan man söka på en stor mängd svenska bloggar och vad de skriver om. Men söker jag bland de 69 987 bloggarna på ordet Hagamannen får jag på söndagskvällen efter filmen bara 38 träffar för hela oktober och det är inte särskilt mycket, med tanke på att filmen är så aktuell och omskriven i media.

Kanske är det så att nu drygt tre år efter anhållandet börjar Hagamannens brott att glida undan och övergå till det diffusa kollektiva folkminnet av grymma händelser som ryms förr i tiden. Hos de som drabbades och bland deras anhöriga lever självfallet minnet av Hagamannens brott högst påtagligt, för resten av livet. Men för alla övriga, som följde det hela på avstånd, verkar intresset nu ha tunnats ut. Åtminstone på internet.

Jag har på nära håll sett hur livsavgörande viktigt IT kan vara. En man jag arbetat med i många år har en grav cp-skada. Hade det varit för hundra år sedan hade han förmodligen tvingats leva helt isolerad hemma hos sin familj eller intagen på ett vårdhem. Men eftersom han lever idag i ett digitalt Sverige ligger hela samhället öppet för honom och han kan delta i debatter och nätsamtal lika intensivt som vem som helst.

Facebook är tillgängligt för honom. Bloggar, MSN, Twitter likaså. Och ingen som läser det han skriver kan se att han är gravt cp-skadad.

Armarna far iväg
Den grava cp-skadan gör att han är spänd i hela kroppen och att armarna ibland far iväg i helt okontrollerade rörelser. Han klarar sig inte utan sin rullstol, en permobil, och han måste alltid ha med sig en assistent som hjälper honom. Hans tal är också påverkat eftersom han har svårt för att styra musklerna i tunga och läppar.

Från början hade jag, framför allt över telefon, mycket svårt att förstå honom när han pratade. Därför fick han då och då ropa på sin assistent som kom till luren och förklarade. Men efterhand lärde jag mig att tolka hans sluddriga uttal och till slut kunde jag hänga med helt och hållet i allt vad han berättade.

Skriver med en pinne
Via mejlen har det aldrig varit några problem att förstå honom. Visserligen kan han inte skriva med sina fingrarna på ett tangentbord men med en pinne som sitter fast i en ställning på huvudet kan han knacka ner bokstav för bokstav. IT och internet har för honom öppnat en dörr in till samhället och han deltar idag i samtalen på ett stort antal hemsidor på samma villkor som alla andra. Fast när vi andra skriver med fingrarna använder han sin pinne. 

Jag tänker på honom när jag granskar motionsfloden till årets riksdag. Jag ser att de båda kända Västerbottenspolitikerna Lena Sandlin-Hedman (s) och Lars Lilja (s) lämnat in en gemensam motion om IT, demokrati och funktionshinder. De skriver att ”Sverige bör ta initiativ till en nationell samling för tillgänglig informationsteknik för funktionshindrade”. Och de pekar på att personer med funktionsnedsättning riskerar att hamna utanför ett aktivt deltagande i den demokratiska processen. 

Margareta Cederfelts (m) väcker i en annan riksdagsmotion frågan om samhällsservice via IT för personer med funktionsnedsättning. Cederfelt påpekar vikten av att de som har en funktionsnedsättning erbjuds IT-stöd för att kunna ta del av samhällets tjänster.  

Det ska bli mycket intressant att följa dessa motioner när de senare i vinter tas upp till behandling i riksdagen. Det är viktigt att de som har en funktionsnedsättning får möjlighet att ta del av samhällets tjänster via nätet. Det är dessutom viktigt att cp-skadade och andra med funktionsnedsättning även kan få tillgång till sociala medier som Facebook, Twitter, MSN och chattsidor på nätet. På sådana sidor förs en stor del av samhällsdebatt och socialt liv idag och då måste också personer med funktionsnedsättning ges möjlighet att finnas med där.
 

Vill man undvika missförstånd när man sms:ar, chattar eller skickar mejl bör man vara så tydlig som möjligt, framgår det i en avhandling av forskaren Therese Örnberg Berglund vid Umeå universitet som skrivit om hur vi kommunicerar via nya medier och internet-kanaler.

Hon pekar bland annat på att många ofta använder flera kanaler samtidigt. Mobilen är igång med sina sms, MSN som chatt-kanal är öppen, nya inlägg väntar på Facebook och mejl kommer till inkorgen.

Och när det kommer ett nytt mejl, ett sms eller nytt inlägg måste man vara där och kolla, tycker man.  Och avbryter det man för tillfället just höll på med.

Jag kan inte säga annat än att det här är viktig forskning. Ny teknik och sociala medier som Facebook, MSN, sms, Twitter och andra kanaler påverkar vår vardag och på något sätt försöker vi hitta strategier för att hinna med och navigera i det ökande informationsflödet. Vilka lösningar vi hittar och hur vi hanterar att ständigt vara igång, 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan, tittar alltså forskarna på just nu.

Det är bra. Ser med intresse fram mot vad Therese Örnberg Berglund kommer fram till. Hon lägger fram sin avhandling på lördag 17 oktober.