Folkmobben kan vara hård. Efter andra världskriget, i de segrande länderna, kunde mobben raka av håret på kvinnor som förälskat sig i tyska soldater och låta dem springa gatlopp genom staden. I westernfilmerna rullade man folk i tjära och fjäder. Idag hänger vi ut dem på Facebook.

Över 6000 medlemmar har gått med i Facebook-gruppen ”Vi som tycker att Eriks tjej skulle gå av scenen”. Mer än 10 000 medlemmar har gått med i ”Eriks flickvän, Ninni, Gå av scenen!”. Detta är två av flera liknande Facebook-grupper där Idol-Eriks flickvän Ninni häcklas och utsätts för mängder av nedsättande kommentarer på grund av att hon under tv-sända finalen av Idol sprang upp på scenen för att få stå nära sin pojkvän Erik.

Kommentarerna på Facebook är hårda över att hon tog sig för att ställa sig mitt i kameraljuset.
      
”alltså det var jobbigt att se på det. man ville bara springa dit och skrika "GÅ AV SCENEN!" usch usch säger jag bara! Hon skämde ut sig för hela Sverige!”

”Hon såg ju ut som ett jävla fån när hon stod där o hängde haha”

Men samtidigt som de hårda orden formar en folkmobbsvägg som riktas mot Ninni finns det också några i Facebook-grupperna som reagerar mot den offentliga förföljelse som drabbar Eriks flickvän. Helene skriver ”Gjort är gjort. Hon var pinsam, men alla gör misstag? Jag är emot att hänga ut folk på nätet bara för att tracka ner på dem, och denna sida är ren mobbing!”

Att mobbninggrupper kan växa sig så starka på nätet så fort är mycket intressant och jag önskar att landets svensklärare skulle kunna se det här exemplen och ta upp dem i svenskundervisningen. Här finns många trådar att ta upp om språkets betydelse, om internet som kommunikationsform och om kollektiva mötesplatser som Facebook och vad betyder i våra liv och för kommunikationen mellan människor.
 

Efter Farmville kommer Petville. Företaget som har lockat över 70 miljoner Facebook-användare att bli bonde i Farmville släpper nu uppföljaren Petville. Snart är det kanske läge för att också släppa ett Umeåville på Facebook? Mer om det längre ner i detta inlägg.

Efter Farmville förväntas nu alltså Petville bli nästa succé på Facebook. Tanken är att Facebook-användarna sedan de nu lärt sig vara bönder i Farmville nu ska gå med i Petville och börja skapa små söta husdjur, ge dem mat, fin utstyrsel och en massa omvårdnad och digital kärlek. Det låter lite grann som Tamagotchi, om du kommer ihåg det, fast mer avancerat och upplagt på Facebook så att du kan vara social med andra genom ditt nya digitala husdjur.

Om Petville kommer att bli en lika stor succé som Farmville återstår att se. Men eftersom det är samma företag, Zynga, som ligger bakom de båda spelen så borde man ha erfarenhet för vad som slår. Och Petville växer för varje dag, ja, för varje timme och minut, ser jag när jag följer räkneverket på Facebook.

Sedan lanseringen i torsdags har Petville på fem dagar  fått över 42000 fans och 19000 användare har börjat spela. Det är självfallet inte så mycket jämfört med de 70 miljoner som Farmville har, men med tanke på att det bara gått några dagar så är det en klart godkänd start för Petville.

Umeåville och kulturhuvudstadsåret
Jag undrar om samma framgångsrika spelkoncept på Facebook skulle kunna föras över på en svensk kommun. År 2014 kommer Umeå att vara Europas kulturhuvudstad. Skulle det vara en hit eller bara pinsamt för Umeå om man inför kulturhuvudstadsåret släppte spelet Umeåville på Facebook? Eller Umeaville, blir det kanske då på äkta utrikiska. Liknande försök har ju faktiskt gjorts tidigare, men då utanför datorvärlden. Tror det hette Umeå-spelet på tidigt 1990-tal? Det var någon form av Monopol där de gator och företag som kunde köpas hade namn från det lokala näringslivet. Går det att göra i den analoga världen så måste vi fråga oss om det inte också går att göra i den digitala världen?

Och Umeås mål att nå 150 000 invånare kanske skulle kunna slås på Facebook långt tidigare? Fast det blir ju förstås digitala invånare då så man missar väl skatteintäkterna.

Här är i alla fall en gratis idé. I Umeaville skulle man kunna få bygga upp ett alternativt Umeå och ge staden olika karaktärer. Kanske ett goth-Umeå, ett punk-Umeå, ett eco-Umeå, ett barn-Umeå, ett tivoli-Umeå, ett rymd-Umeå, ett is-Umeå, ett regnbågs-Umeå, ett dans-Umeå eller ett opera-Umeå. Och på Facebooks vingar bli omtalat långt utanför kommunens fysiska gränser.

För de som följt marknadsföringen kring Umeåregionen och sett skyltarna med ”Umeå. Vill.” så verkar ju namnet på spelet Umeåville redan vara en framgång : )
 

Jag har en dröm inför Littfest, litteraturfestivalen i Umeå 9-10 april 2010. Jag drömmer om en internationell litteraturfestival i Umeå som inspirerar till rollspelstexter på nätet, skrivarprojekt på Twitter, gemensamma bloggromaner och sms-tävlingar i konsten att skriva poesi med 160 tecken. Jag drömmer om en Littfest som vid sidan av poetry jam också öppnar upp för msn jam. Och simuleringar i 3D av människors livsberättelser.

Jag drömmer om en litteraturfestival som kan visa hur nya författare föds tack vare deras skrivandet på internet.

Tradition möter nya tekniska plattformar
Tänk om Littfest i Umeå kan bli en mötesplats där det traditionella får möta nya tekniska plattformar och det medskapande som internet ger möjlighet till. 

Igår var jag på en skola i Umeå och pratade med en 16-årig kille som vill bli författare. Jag frågade om hans skrivande och han berättade att det är något särskilt med att skriva på papper. När han för pennan för hand över papperet formuleras orden på ett seriöst sätt, förklarade han.

Ett europeiskt nätverk av skrivare
Men han berättar också att han skriver på nätet. På ett rollspelsforum kopplar han upp sig mot andra skrivare från hela Europa. Han nämner en italienare, en man från Holland och en irländsk kvinna som är mycket äldre än vad han själv är.

Där på nätet i deras gemensamma forum utvecklar de tillsammans rollkaraktärer i en medeltida fantasyvärld. Han öppnar en sida på nätet, skriver snabbt in en adress och bara några klick senare följer jag en av de vindlande texterna som denne unge umeåbo skrivit, alla på engelska. Fram stiger en berättelse om en kusk som driver på sin vagn i rasande fart in på byvägen, allt medan kusken själv studsar upp och ner på sätet av den vådliga farten bakom de rusande hästarna.

I forumet går jag vidare till fler poster och ser hur andra hakar på med sina texter och på skärmen ser jag hur det växer fram ett europeiskt nätverk av unga och gamla som tillsammans skapar berättelser. Jag ser hur relationer skjuter ut från Umeå, ut över många andra länder. Människa till människa, dator till dator.

Nätet fylls av texter
Aldrig i mänsklighetens historia har människor skrivit så mycket som nu. Varje dag, varje timme, varje ögonblick fylls papper men kanske framför allt internet och sms-rymden av dikter, sångtexter, erotiska berättelser, kärleksförklaringar, essäer, noveller, utkast, uppkast och inkast.

Det mesta är fyllt av glädje, längtan och hopp om att mötas. Men där finns också vrede och hat. På olika sätt uttryck för mänskligt liv.

Littfest har Facebook-vänner
Samtidigt ser jag hur Umeås internationella litteraturfestival, Littfest, börjar utformas. Och jag  ser att arrangörerna verkar förstå att nätet verkligen kan knyta samman människor i ett medskapande. På Facebook har Littfest redan 177 vänner (när detta skrivs) och det efter bara några dagar. Än är det flera månader kvar till Littfest så antalet vänner kommer säkert att bli långt fler.

Att Littfest finns med en egen sida på Facebook är ett spännande grepp. Och följs det upp med fler initiativ kring kreativt skrivande över nätet via sociala medier så kommer Umeå att kunna bli omtalat som staden där tradition kan förenas med nyskapande former.

Själv längtar jag efter att Littfest kan inspirera människor att skriva texter på rollspelsforum, förenas i skrivprojekt på Twitter, gemensamma bloggromaner och sms-tävlingar i konsten att skriva poesi med 160 tecken.

Och vid sidan av poetry jam också öppna upp för msn jam. Och så var det där med 3D-simuleringar av människors livsberättelser.
 

Facebook har blivit rena rama släktkalaset. Glöm talet om att internet isolerar människor. Idag blir det allt tydligare att folks närvaro på internet ökar sammanhållning och gemenskap, inte minst med den egna släkten.

Den stora arenan för denna folkrörelse av släktens återkomst är Facebook. Där ser vi idag tydligt hur kusiner återförenas, syskonbarn hittas igen och farbror och moster kommer in i ens liv igen.

Många människor har i Sverige under de senaste decennierna levt utan kontakt med släktingarna utanför den närmaste familjen. Man har haft dålig koll på vad kusinerna gör, om tremänningen fått barn eller om morbror byggt färdig verandan. Men i takt med att allt fler ur släkten addas som vänner på Facebook ökar surret mellan släktleden. Och det är Facebook som är den stora orsaken till denna släktens återkomst i svenska hem.

 
Kusiner, syskonbarn och tremänningar ur min släkt träffades i somras. De flesta av dem finns också på Facebook och många håller kontakt via nätet.

Jag prövade lägga ut en fråga till mina vänner på Facebook om de noterat samma sak. Svaren strömmade in och många ville berätta om hur de hittat igen kusinerna i Karlstad eller syskonbarnet som snart ska få barn.

En av mina vänner skrev följande till mig och jag fick lov att föra historien vidare. Berättelsen är något redigerad för att göra den anonym.

”Min bror gick igenom en väldigt jobbig skilsmässa där det blev svårt för mig att hålla kontakten med hans barn som bodde med sina mamma. Eftersom vi nästan samtidigt flyttade blev kontakten i det närmaste obefintlig med mina brorsbarn. Hörde bara vad som hände dem via min mamma/deras farmor och min bror/deras pappa, även det MYCKET sporadiskt.
De senaste 2 åren har vi hittat varandra via Facebook och det ledde till att jag även återigen fick kontakt med mina brorsbarns mamma och såpass lång tid hade gått sedan den jobbiga tiden så det gick att gå vidare(fast jag inte var inblandad annat än att hon var gift med min bror:) .
Detta resulterade faktiskt i att jag med min familj faktiskt var och hälsade på dem i somras och såg dem alla för första gången på 15!!!!!!!!!!!!!! år...De är nästan alla vuxna idag...och jag har sett dem som små senast. fantastisk känsla. Nu pratas vi nästan dagligen via Facebook och har återknutit släktskapet på ett helt fantastiskt sätt.”

Samma kvinna skriver till mig: ”Man har lite hum om vad som händer i deras liv samt att man kan se bilder av stora händelse som dop och bröllop mm eller bara hur släkten växer. FB är ett ovärderligt redskap när man som jag lever "i förskingringen" :D”

I början av 2000-talet talades mycket om att datorerna isolerade oss, att vi blev sociala enstöringar där vi satt och knapprade på våra tangentbord. Men idag ser vi en helt annan utveckling när Facebook blivit till den stora arenan för att knyta samman kusiner med kusiner, syskonbarn med mostrar och snart även barnbarn med sin far- och morföräldrar.

800 000 seniorer har ännu inte börjat använda Facebook. När de allt mer börjar göra det kommer vi också få se hur barnbarn börjar möta sin far- och morföräldrar över nätet och Facebook.

Människor behöver sammanhållning och få känna var ens rötter kommer från. Att Facebook kan vara ett verktyg för detta ska vi vara glada för. 


 

Med frågan ”Hör föräldrar verkligen hemma på Facebook?” granskar Västerbottens Kurirens Ung-redaktionen (7/11) fenomenet att föräldrar och barn numera kan mötas på Facebook. Vilket kan innebära att föräldrarna läser tonåringarnas inlägg om baksmällor, sexragg, skolkningar och annat som de kanske helst vill hålla mamma och pappa utanför.

Ung-journalisterna Rebecka Höög och Sofia Wikström tar på sig att renodla argumenten.

 ”Föräldrar har brutit sig in i vårt privatliv”, utropar Rebecka Höög, medlem i Västerbottens Kuriren Ung-redaktionen.

”Jag älskar att föräldrar finns tillgängliga på Facebook”, menar däremot Sofia Wikström från Ung-redaktionen.

Rebecka och Sofia är inte ensamma om att ha åsikter om att föräldrar finns på Facebook. Storstadspojken skriver i sin blogg: ”Min mamma har skaffat facebook, det känns inte bra. Det är inte hennes arena - vad har hon egentligen där att göra, ska hon bli vän med mig och mina syskon eller? Nu tänker jag en extra sekund innan jag uppdaterar min status. Jag känner mig inkräktad och under lupp.”

Storstadspojkens inlägg har gett massor av kommentarer tillbaka och precis som Rebecka Höög och Sofia Wikström kan man resonera både för och emot. Så här resonerar Storstadspojkens läsare.
 
Blir illamående av föräldrar på Facebook
Ida är en av ungdomarna som håller med Storstadspojken. ”Tro mig, jag vet precis hur det är. Helt plötsligt blir facebooklivet så oerhört begränsat. Man tvingas att tänka. Usch. Blir illamående bara jag tänker på det.”, skriver Ida.

Confused är liksom Ida upprörd över att hitta sin mamma på Facebook. ”Jag förstår skräcken! Min mamma skaffade facebook för ett par månader sen. När jag fin syn på hennes “friend request” satt jag bara och stirrade på skärmen i skräck i ett par minuter. Visste inte vad jag skulle ta mig till. Glömde bort att andas. Vad har jag gjort för att bli straffad på det viset?”

Sara är också irriterad över att det hon skriver kan bli läst av pappan. ”Min pappa har skaffat Facebook och nu måste man precis som du säger tänka efter en gång till innan man uppgraderar sin status. Så himla värdelös. Varför ska han ha Facebook!”, suckar Sara.

Klart man vill ha privatliv
Bilder är också känsligt. En viktig del av Facebook är att kunna lägga upp bilder och dela med sig av det som hänt under helgen eller på någon fest. Signaturen Amanda tycker det är jobbigt att föräldrarna kan se bilder från senaste helgen. ”Det är klart att man vill ha lite privatliv när man är ung, man vill ju inte att föräldrarna ska se foton från när man festat”, skriver hon.

Vickan, 19 år, menar däremot att hennes föräldrar ”inte bryr sig vad som står på min status och hur mina kort från helgen är”. Man måste våga vara öppen för sina föräldrar, menar hon.

Emmy, 21 år, har inte heller några problem med att föräldrarna ser alla foton. ”Mamma är en frekvent besökare av mina album och kommenterar alla festbilder med lite halvbittra kommenterar om att hon också vill va 21 igen ;)”.

Spionerar på barnen
När föräldrar vill veta mer om vad barnen har för sig tycker somliga att föräldrarna spionerar. Andra menar däremot att det är bra att föräldrarna håller koll på barnen så att de inte riskerar att gå på nitar.

AnnaKarin är mamma och hon ger sig in i debatten på Storstadspojkens blogg. Hon menar att det inte är något nytt att föräldrar vill veta mer om vad barnen har för sig: ”… de som tror att föräldrar bara spionerat nu när det finns Facebook. Glöm det , det har dom gjort förut. HAhahaha dom har lagt upp alias mm på bla Lunarstorm för att kolla vad ni gjort. Så det är inget nytt.”

Henrik håller med om att det finns föräldrar som tjuvkikar på vad barnen gör. ”Jag vet hur många som helst, asså föräldrar som ha alias och är vän med sina barn och på det sättet vet i stort sätt allt ungarna gör”, skriver Henrik. Han menar att det är bra för då kan föräldrarna se om deras barn lägger ut nakenbilder på sig själva.

Inte adda föräldrarna som vänner
För eller emot att föräldrar finns på Facebook? Åsikterna går som synes isär men en sak är många överens om. Man menar att lösningen är väldigt enkel. Det är ju bara för barnen att inte lägga till sina föräldrar som vänner på Facebook.
 

Förfesta med Facebook? Japp, det blir nästa digitala trend. Det håller nämligen på att hända något med förberedelserna inför våra fester. För det är väl inte bara jag som sett att folk googlar och kollar på Facebook vad det är för folk som kommer till festen man ska gå på?

Jag läser också om det i Sydsvenskan där det står att ”Facebook förändrar festen”. Det är medieanalytikern Anders Mildner som påpekar att Facebook numera används för att folk ska kunna hålla reda på sina gamla vänner och ex-partners. Mildner menar att Facebook på så sätt blir ytterligare en informationskälla om våra gamla bekanta på samma sätt som de traditionella fysiska klassträffarna redan är.

Mildner understryker att sådant som vi tidigare fick reda på genom klassåterträffarna nu berättas för oss via Facebook. Där får vi veta hur folk ser ut idag, var de bor, vilken familj de har och vad de gör.

Jag tror att Facebook och Google också kommer att förändra hur vi förbereder oss inför festerna vi går på. Samtidigt som vi väljer blus, skjorta, scarf och fluga surfar vi också in på nätet för att kolla upp folket vi kommer att träffa. ”Jaså, Lisa ska med? Ska bara kolla vad hon har för sig nu för tiden.”

Så när jag kommer till festen har jag redan öppningsrepliken färdig till Lisa: ”Såg att du fått ett nytt jobb!”
Festen är räddad : )

Samma kväll som SVT sänder dramadokumentären Fallet – Hagamannen sätter jag mig vid datorn för att se vilka spår Hagamannen lämnar på nätet, drygt tre år efter att han åkte fast. Men nästan ingen skriver något om Hagamannen. Här är det lugnt, mycket lugnt. Kanske börjar Hagamannens brott nu glida undan och istället övergå till det diffusa kollektiva folkminnet av grymma händelser som hänt förr i tiden.

Annat är det på gatorna här i Umeå. Jag vet att om jag som man går ut ikväll i mörkret och råkar gå bakom en ensam kvinna kommer hon att vara mycket väl medveten om varje steg jag tar och eftersom vi är i Umeå påminns hon säkert i tankarna om vad Hagamannen gjorde. För ute på gatan lever tyvärr rädslan kvar bland många kvinnor i Umeå. Däremot verkar det som att vi inte längre behöver bearbeta minnet av Hagamannen när vi rör oss på internet. Inte ens SVT:s dramadokumentär rör upp någon större aktivitet.

Jag testar aktiviteten kring Hagamannen genom att stanna till på Facebook, Twitter, Flashback, och Wikipedia. Dessa sajter är på olika sätt intressanta och aktiva delar av det som vi idag kallar för sociala medier, där människor möts för att kommunicera med varandra, för att byta tankar och åsikter. Jag stannar också till på Bloggportalen där jag kan söka bland 69 987 svenska bloggar.

Facebook har omkring 2,7 miljoner svenska medlemmar och en söndagskväll som denna är det ganska hög aktivitet i de olika grupperna. Får genast en träff och hittar gruppen ”Hagamannen i Sveriges Television”. Gruppen är bara några dagar gammal, första inlägget skrevs 8 oktober och gruppen verkar ha skapats inför filmen i TV.

Nära 200 medlemmar finns med i gruppen och det är ganska bra eftersom gruppen enbart funnits några dagar. Men som på många andra Facebook-grupper är inte medlemmarna så värst aktiva med att skriva inlägg på gruppens sida. När jag är inne finns det enbart elva inlägg i diskussionen. Det är framför allt medlemmar som skriver och berättar att de ser fram mot att följa dramadokumentären. En skriver: ”Ser fram emot att följa serien. Bodde i Umeå då och var med om skräcken hos många.”
En annan fyller på: ”Det ger oss en inblick i vad som händer ute i verkligheten runt omkring oss. Ger oss något att tänka på..”

Twitter har i Sverige ännu inte alls nått lika många användare som Facebook. Det finns inga officiella uppgifter om antalet men uppskattningar säger att det rör sig om ca 40 000 aktiva användare.

På Twitter är det lugnt om Hagamannen. Under söndagen, innan dramat sänds i tv, skrivs det bara en handfull inlägg om honom. Under programmet, och direkt efteråt, blir det lite mer trafik även om det fortfarande ekar ganska tomt. Inläggen handlar inte heller om Hagamannen utan mer om hur tv-produktionen är gjord. De flesta menar att den är usel. ”Filmatiseringen om Hagamannen kan ha varit det sämsta jag sett”, skriver någon. En annan fyller i med: ”värdelöst program om hagamannen!!”.
I övrigt går dramadokumentären förbi Twitter-användarna utan att väcka något större intresse.

Flashback är känt för att ha många medlemmar som gärna skriver om brottsfall och kriminalitet. En sökning på sidan visar också att Hagamannen är ett ofta återkommande debattämne, men de flesta inläggen är gamla och från tidigare år. Nu i samband med att dramadokumentären visas kommer bara några enstaka inlägg in.

Wikipedia blir mitt fjärde stopp. Detta uppslagsverk på internet skrivs av användarna själva. Vem som helst kan gå in och lägga till nya uppgifter i olika ämnen. På Wikipedia finns hagamannen med som uppslagsord. Det berättas kort om hans biografi och så lämnas en ganska detaljrik redogörelse för de brott som mannen misstänkts för och sedan fällts för. Det är sammanlagt ett trettiotal personer som från mars 2005 till oktober 2009 deltagit med olika ändringar i texten om Hagamannen. Men ingen ändring har gjorts efter december 2008 så också här är det lugnt, trots att filmen går på tv.

Så stannar jag vid mitt sista stopp som är Bloggportalen. Här kan man söka på en stor mängd svenska bloggar och vad de skriver om. Men söker jag bland de 69 987 bloggarna på ordet Hagamannen får jag på söndagskvällen efter filmen bara 38 träffar för hela oktober och det är inte särskilt mycket, med tanke på att filmen är så aktuell och omskriven i media.

Kanske är det så att nu drygt tre år efter anhållandet börjar Hagamannens brott att glida undan och övergå till det diffusa kollektiva folkminnet av grymma händelser som ryms förr i tiden. Hos de som drabbades och bland deras anhöriga lever självfallet minnet av Hagamannens brott högst påtagligt, för resten av livet. Men för alla övriga, som följde det hela på avstånd, verkar intresset nu ha tunnats ut. Åtminstone på internet.

Jag har på nära håll sett hur livsavgörande viktigt IT kan vara. En man jag arbetat med i många år har en grav cp-skada. Hade det varit för hundra år sedan hade han förmodligen tvingats leva helt isolerad hemma hos sin familj eller intagen på ett vårdhem. Men eftersom han lever idag i ett digitalt Sverige ligger hela samhället öppet för honom och han kan delta i debatter och nätsamtal lika intensivt som vem som helst.

Facebook är tillgängligt för honom. Bloggar, MSN, Twitter likaså. Och ingen som läser det han skriver kan se att han är gravt cp-skadad.

Armarna far iväg
Den grava cp-skadan gör att han är spänd i hela kroppen och att armarna ibland far iväg i helt okontrollerade rörelser. Han klarar sig inte utan sin rullstol, en permobil, och han måste alltid ha med sig en assistent som hjälper honom. Hans tal är också påverkat eftersom han har svårt för att styra musklerna i tunga och läppar.

Från början hade jag, framför allt över telefon, mycket svårt att förstå honom när han pratade. Därför fick han då och då ropa på sin assistent som kom till luren och förklarade. Men efterhand lärde jag mig att tolka hans sluddriga uttal och till slut kunde jag hänga med helt och hållet i allt vad han berättade.

Skriver med en pinne
Via mejlen har det aldrig varit några problem att förstå honom. Visserligen kan han inte skriva med sina fingrarna på ett tangentbord men med en pinne som sitter fast i en ställning på huvudet kan han knacka ner bokstav för bokstav. IT och internet har för honom öppnat en dörr in till samhället och han deltar idag i samtalen på ett stort antal hemsidor på samma villkor som alla andra. Fast när vi andra skriver med fingrarna använder han sin pinne. 

Jag tänker på honom när jag granskar motionsfloden till årets riksdag. Jag ser att de båda kända Västerbottenspolitikerna Lena Sandlin-Hedman (s) och Lars Lilja (s) lämnat in en gemensam motion om IT, demokrati och funktionshinder. De skriver att ”Sverige bör ta initiativ till en nationell samling för tillgänglig informationsteknik för funktionshindrade”. Och de pekar på att personer med funktionsnedsättning riskerar att hamna utanför ett aktivt deltagande i den demokratiska processen. 

Margareta Cederfelts (m) väcker i en annan riksdagsmotion frågan om samhällsservice via IT för personer med funktionsnedsättning. Cederfelt påpekar vikten av att de som har en funktionsnedsättning erbjuds IT-stöd för att kunna ta del av samhällets tjänster.  

Det ska bli mycket intressant att följa dessa motioner när de senare i vinter tas upp till behandling i riksdagen. Det är viktigt att de som har en funktionsnedsättning får möjlighet att ta del av samhällets tjänster via nätet. Det är dessutom viktigt att cp-skadade och andra med funktionsnedsättning även kan få tillgång till sociala medier som Facebook, Twitter, MSN och chattsidor på nätet. På sådana sidor förs en stor del av samhällsdebatt och socialt liv idag och då måste också personer med funktionsnedsättning ges möjlighet att finnas med där.
 

Vill man undvika missförstånd när man sms:ar, chattar eller skickar mejl bör man vara så tydlig som möjligt, framgår det i en avhandling av forskaren Therese Örnberg Berglund vid Umeå universitet som skrivit om hur vi kommunicerar via nya medier och internet-kanaler.

Hon pekar bland annat på att många ofta använder flera kanaler samtidigt. Mobilen är igång med sina sms, MSN som chatt-kanal är öppen, nya inlägg väntar på Facebook och mejl kommer till inkorgen.

Och när det kommer ett nytt mejl, ett sms eller nytt inlägg måste man vara där och kolla, tycker man.  Och avbryter det man för tillfället just höll på med.

Jag kan inte säga annat än att det här är viktig forskning. Ny teknik och sociala medier som Facebook, MSN, sms, Twitter och andra kanaler påverkar vår vardag och på något sätt försöker vi hitta strategier för att hinna med och navigera i det ökande informationsflödet. Vilka lösningar vi hittar och hur vi hanterar att ständigt vara igång, 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan, tittar alltså forskarna på just nu.

Det är bra. Ser med intresse fram mot vad Therese Örnberg Berglund kommer fram till. Hon lägger fram sin avhandling på lördag 17 oktober.