Mikaels VK-blogg!

Det kommer nog inte att hända. Men om inte vanliga arbeten skapas snart kommer problemen vi har idag bli dramatiskt mycket större. Dom första som flyttar är ungdomen. Resultatet blir ingen återväxt av arbetskraft och familjer. Sedan följer de som har initiativ och möjlighet att finna ett nytt jobb. Arbetet dom tar i staden vid kusten i Lennart Holmlund land.

Kvar blir arbetspendlarna, socialt utslagna och gamlingarna. Visst är det en tråkig bild jag ritar? Men desto mer sann. Den sociala verkligheten gör att de interna striderna tar fart istället för att sammanhållningen skapar kampvilja för att leva i Vilhelmina.

Är det något jag saknar i Vilhelmina så är det kampviljan. Uppgivenhetens syre dras in i allt djupare andetag för att till slut förtära oss från insidan. Istället borde vi ställa oss upp och ta upp kampen för den plats vi vill bo på.

Vad är det som gjort att vi inte längre reagerar på att kommunens största arbetsplats läggs ner? Vad är det som gör att vi inte reagerar på att befolkningen minskar för varje år som går? Vad är det som gör att när vi passerar ännu ett tomt skyltfönster tänker: Vad var det jag sa, de skulle aldrig gå? Varför handlar vi på internet, bara för att det är 100kr billigare eller med tanken att den där jäveln ska då inte få mina pengar? Hur kan vi ändra på den synen?

Det absolut viktigaste gärningen vi tillsammans kan göra för vår kommun är att handla lokalt!

Vilhelmina utvecklas och vi med den. Men hur ska vi ändra på denna livslina? 

Julen närmar sig med stormsteg. I samma hastighet stiger min frustration över "situation Vilhelmina". Funderar man i samhället över hur ska vi kunna överleva i kommunen efter att sågen har dragit sista sucken?

Nä inte riktigt, följer man forumens diskutioner handlar det om ett gammalt hus. Och kommunens skuldsättningar, nu och i framtiden. Kristdemokraterna gör stort nummer av just skuldsättningen. Men lite undrar man ju eftersom dom har stora svårigheter att få till en egen budget, utan tillbringar sin tid med att debattera majoritetens. Och då vad man inte ska spara på och inte hur det finansieras. Min analys är låg trovärdighet.

Men det är ju också förkämparna till "bevarandet av Vojmån" som står bakom. Vän av ordningen kan ju undra vars tog jobben vägen som skulle komma? 

Själv börjar man ju på att vara luttrad efter snart 40 levnadsår. Inser snabbt gör man ju att den "snackverkstad" som kommer att ske mellan kommunen, arbetsförmedlingen och SCA inte kommer att leda någonstans.

SCA säger något i stil med "Vi från SCA lider givetvis med utvecklingen i Vilhelmina och våra arbetare var dom bästa i koncernen. Men det nuvarande marknadsläget och kravet från våra aktieägare på fortsatta utdelningar. Gör att våra händer är bakbundna. Vi kan inget göra".

Arbetsförmedlingen kommer att säga. Nja det ser ju inte så ljust ut på jobbfront Vilhelmina. Och det enda alternativet vi ser är att du och din familj flyttar till kusten eller söderut. Om du nu inte tror dig kunna överleva utan A-kassa?

Kommunen och dess innevånare kommer då ännu en gång att inse att loppet sedan länge har varit avgjort för Vilhelmina. Utflyttningen och allt sämre förutsättningar ekonomiskt driver oss närmare ättestupan för varje dag.

Varför ställer vi oss inte upp och prostesterar mot samhällutvecklingen i kommunen?

Snart jul igen och styvt året sedan jag skrev på denna blogg. Kanske tid att önska god jul och gott nytt år! Men det finns saker som grumlar glädjen av att det är december och en glädjens tid på året. SCA har tagit beslutet att lägga ner Vilhelmina sågen.

Det är ett hårt slag mot kommunen och kommer att påverka ett hundra tal arbeten om man räknar med kringeffekten runt sågen och dom arbetstillfällen som skapas. Vi är en deprimerad kommun med en befolkning som knappt lyfter ögonbrynen åt motgångarna. När man pratar med människor som arbetar på sågen så är det uppgivenhet och ånger inför framtiden man möter. Knytnäven är sedan länge hårt knuten i fickan. Tiden är mogen att ta handen ur fickan och sträckan den i luften. Protesten måste höras till arbetsförmedlingen som tycker att det enda man kan göra idag om man är Vilhelminabo, flytta.

Protesten måste höras ner till vår huvudstad och beskedet måste vara; Ni kan inte bara plundra oss på våra naturtillgångar. Guldet vi skickar till kust och söderut, via timret och elkraften kan inte betalas tillbaks med småsmulor som man matar hungriga fåglar. Vi är människor som i generationer bott i vår vackra kommun. Vi kräver att så kunna göra generationer framöver. Inte på almosor från staten. Utan med värdighet på den natur och kultur vi har i denna bygd.

Som avslutning så ska jag dela med mig av vad en tysk ubåtskapten under första världskriget och pastor, koncentrationsläger fånge under andra världskriget, skrev som en reflextion över vad som hände i Tyskland under 1930-talet. Hans namn var Martin Niemöller och levde 1892-1984.

"Först kom Nazisterna och tog kommunisterna. Och jag sade inget för jag var inte kommunist. Sedan kom de och tog Judarna. Och jag sade inget för jag var inte Jude.

Sedan kom de och tog fackföreningsfolket. Och jag sade inget eftersom jag inte var med i facket. Sedan kom de och tog katolikerna. Och jag var protestant så jag sa inget. Sedan kom de och tog mig. Då fanns det ingen kvar som kunde säga något"

När jag läste denna dikt så slog de mig att om man byter ut lite ord här och var så kunde det lika gärna vara Vilhelmina. Denna dikten handlar om.

Livet spinner på i en lämplig takt. Det bli ju dessvärre inte mycket bloggande. Men det bli så när proriteringarna finns på andra platser. Det gågna året blev föreningarnas comeback i mitt liv. Som ordförande i Lo S-fackklubb och Street Supremes saknas det aldrig saker att göra. Planeringen inför intergrations dagen med Fackklubben rullar på och Street Supremes "Rock & Race day!". Politiken rullar också på och snart blir det nya möten med mina partikamrater och i Fullmäktige och KS. Det ska bli roligt och jag ser framemot detta året som kommer.

Jag har återigen tagit tag i min kondis och storlek. Nya nyårslöften som ska omsättas i praktisk utövning. Så ser ni mig travandes runt på samhället så beror det inte på att min bil gått sönder eller någon annan diagnosbar sjukdom. Sedan får jag med jämna mellanrum läsa om att jag skulle föra någon typ av kampanj mot Alliansen och politiskt alternativ. Senast så skrevs det att jag skulle föra någon typ av fyraårs valkampanj. Mycket märkligt påstående, eftersom jag sedan länge slutat blogga politiskt och sällan svarar på dom påhopp som skrivs till min person.

Min ambition är utveckling och ett bättre Vilhelmina. Medans det finns personer i Vilhelmina med bockfoten dinglandes under kappan som vill det motsatta. Men Gud ser allt och Sankte Per är den som öppnar pärleporten. Det duger alltså inte med att vara anonym. Det är ungefär som ett barn som stoppar huvudet i en plastpåse och tror att dom gömt sig.

Sist men inte minst så blev jag Norge nostalgisk igår kväll. Jag har tillbringat större delen av mitt arbetsliv till och från Norge. Jag tänkte på det hemska i Utöya och dom drabbade. Det finns ett band som heter D.D.E. Dom kommer från Namsos, Norge inte så långt från Gäddede. Det finns en gammal låt som dom skrivit som jag tycker passar bra in för att hedra dom omkomna i Norge.

Jag tycker att min kommun är den vackraste i världen. Visst har jag sett andra men ingen som denna. Vi har två fantastiska fjälldalgångar där resan ut i det vilda är en fröjd för ögon och själ. Att på våren ligga i en fjällsluttning, sluta ögonen och låta vårsolen och värmen smeka kroppen ända in till det innersta. Vilhelmina ligger mitt mellan två sjöar. Upp i bergssluttningen med kyrkstaden mitt i centrum.

Vi bor i en vacker kommun med oändliga möjligheter. Spadarna står där på rad. Det är bara att ta tag i arbetet att skapa liv och rörelse. För människor och företag. Det är inte någon annans ansvar. Ansvaret äger varje medborgare i denna kommun. Väljer vi att destruktivt bryta ner vårt samhälle med oengagemang och att sprida en dålig stämning i Vilhelmina. På bloggar i media och mun till mun. Så får vi det ödet vi förtjänar. Arbetslöshet och utanförskap. Utflyttning och ökat socialt förfall. En kommun där man slutar att bry sig om varandra annat än när man klagar på vad och hur alla andra gör saker och ting.

Livet spinner på som aldrig förr. Arbetet i Kiruna och "fritiden" i Vilhelmina gör att jag har något att göra varje dag. Men min personlighet trivs i detta ordnade kaos.

Sedan sist så har Bilsport publicerat reportaget från Vilhelmina. Otroligt skoj för vår lilla kommun att det som skrevs blev så positivt. Dom reaktioner jag möter ute på Plassen är bara positiva och glada. Publiceringen gjorde också att inspirationen hos mig fick sig en rejäl kick. Och planeringen inför den 3/3 -12 har ökat markant. Igår hade jag möte med ABF för att lägga det kulturella på plats och idag blev det möte med Folkets Hus för att få det ekonomiska att fungera. Verkligen roliga möten med positiva människor med samma tro som jag nämnligen att Street Supremes fest på Folkets Hus bara kan bli en sak nämnligen SUCCE!!!!!!

I den politiska världen så har min första motion gått iväg för beredning hos KUN. Den heter "Demokrati fördjupning bland våra ungdomar". Och handlar om att vi borde skapa tema dagar för våra ungdomar i skolorna för att väcka intresset och att dom ska få en inblick i hur viktigt det är att engagera sig i vår gemensamma demokrati. Inspirationen fick jag under den mardröm som utspelade sig i Norge i sommar. Det blir spännande att höra vad svaret blir. Jag hoppas givetvis och tror på att alla partier i Vilhelmina ska ställa sig positiva till denna motion.

På Fredag åker jag till Umeå för att hälsa på min syster och umgås lite. Det är några månader sedan så det är hög tid. Efter helgen så är det till att styra kosan mot staden i norr och underjorden. Denna gång kommer en gammal kamrat att följa med och vi får se om han är något ämne för staden i djupet.

Nu har jag uppdaterat er vad som händer i mitt liv igen. Hoppas att ni alla får ett bra slut på detta året och en god början på nästa.

 I veckan har jag varit förkyld på jobbet. Inte speciellt skoj eftersom man blir utsatt för tryck ändringar under jord precis som dykare. Att spräcka sina trumhinnor är inte speciellt ovanligt om man är täppt gruvarbetare. 

Jag åkte ner mot 1513 meter igår och som jag passerade 1403 meter så kände jag att mina öron och huvud började pulsera. Nere vid 1513 meter så trodde jag att huvudet skulle explodera. Som tur var klarade jag trumhinnorna. Det är tur att det känns bättre idag. Annars kanske man fått ta sig en liten paus i arbetet. Men när man är i Kiruna så känns det som att man vill arbeta.

Nu har jag gjort två dagar och endast fem återstår innan resan mot Vilhelmina tar sin början. Nästa vecka så är det Politiker cafe på Folkets hus och sedan så ska jag åka ut till stugan och elda lite. Måste ta och ordna med besiktning på S60:in. Blir spännande och se om den får förtroende ett år till. 

Nä nu blir det slafen och drömmen om största mandarin skutet. God natt gott folk!

Tja, så är helgen snart ett minne blott. Med den nya veckan så blir det också en ny resa till Kiruna och arbetslägret. Vilket stundom känns helt värdelöst men ibland skoj. Under min tid i gruvan har jag lärt känna nya människor och för min del så är det ett av få arbeten där jag har haft arbetskamrater att umgås med dagarna i ända. Det är tur att vi är ett bra gäng som följts åt under dessa år. Men för en utomstående som inte hänger med i den "interna" ironin som utvecklats kan säkert bli väldigt förundrad över vissa samtal som dom får höra.

Ett lysande exempel är när jag och "Tommen" möttes vid kaffe automaten och en livlig diskution uppstår om att vi inte gillar varandra. Stint spänner vi blicken i varandra och lovar att till kvällen så ska vi mötas vid lekparken kl 20.00 och göra upp. Bredvid står en mycket fundersam LKAB:are och funderar vilka figurer han precis stött på. Men sammanhållningen är god och skratten många.

I helgen har jag varit till stugan och eldat. Lagt på kedjorna på traktorn och kopplat snöskopan. Bärt in ved med hjälp av en god kamrat och lagt på vinterdäcken på bilen. kort och gott. Hej då sommar och välkommen vinter. Nu när mörkret är som djupast så börjar man längta efter snön som lyser upp och skapar trivsel. Snart är tomten här med nya klappar och efter det en ny vår och sommar. Livet går vidare och jag med det.

God afton!

Jag har sedan länge lessnat och gått vidare. Frågan jag ställde mig själv var; Vad vill jag och framförallt vad förväntar sig dom människor som röstat på mig och det parti som jag representerar? Personligen vill jag tro att man vill ha politiker som fokuserar på  nutidens möjligheter och framtidens utmaningar för kommunen och dess innvånare.

Efter många år i en tuff transportbranch så är man rimligt hårdhudad. Jag är inte intresserad av att bygga scener åt energi tjuvar. Var det upp till mig skulle mattan för länge sedan ryckts undan för dom som enbart klarar av att stå i media och skrika över personliga oförrätter. Men inte lägger energi på den politik som deras väljare valt dom till att presentera som motvikt till vår. Alliansen väljer att bojkotta det viktiga KFM när budgeten ska diskuteras och vad jag förstått så finns det inte ens ett budget alternativ från deras sida. Jag har snart suttit i KFM och som ersättare i Ks under ett års tid. Och jag kan meddela er kära väljare om att det finns inte några andra förslag eller ideer heller.

Något man dock är duktig på är att överklaga beslut. Sist jag hörde var siffran 18st. Det som är intressant i mina ögon och som torde vara lika intressant i väljarnas är; Vad är alternativen? Vem har inte hört barnens trotsiga ton när man frågar varför gjorde du så, "DÄRFÖR ATT". Min reflektion blir då, borde man inte ställa högre krav på vuxna människor.

Idag så är det andra dagen jag är hemma i Vilhelmina. Löven är på väg att falla från björken ute på gården och vardagssysslorna hänger som en hök över vänster axel. I veckan blir det lite politik och annat skoj. Umgås med vänner och åka ut till byn för att kolla läget.

Vågar man hoppas på att vädret ska få vara bra i några dagar? I varjefall tills arbetet drar igång igen. Kanske lite sol och dom sista timmarna värme från solen innan mörkret och kylan sätter sina klor i oss.

Jag ringde på en Cadillac cab från 1962 i veckan. Blev så otroligt sugen av dom fina bilderna. Men en alltför ärlig (Vilket jag är väldigt tacksam för) man förklarade att rutan måste bytas, inredningen, kanske lite sliten, instrument panelen ser för djävlig ut, nån har dragit en massa kablar i motorrummet som inte heller är renoveret, värmepaketet läcker, växellådan växlar konstigt mellan två:an och tre:an, men det kanske ska vara så? Alla lister sitter inte på bilen. Nä jag har inte lackat bilen det gjorde en snubbe i Finland och jag har inte en aning om hur den ser ut under den nya lacken........  Priset var 193.000kr. Inte tusan tänker jag köpa ett repobjekt för den slanten. Då ska det se jäkligt bra ut.

Nä nu ska jag sätta på lite kaffe. Kompisen kommer och här ska diskuteras framtid, hopp och kärlek!

Vi hörs!!