Livet spinner på i en lämplig takt. Det bli ju dessvärre inte mycket bloggande. Men det bli så när proriteringarna finns på andra platser. Det gågna året blev föreningarnas comeback i mitt liv. Som ordförande i Lo S-fackklubb och Street Supremes saknas det aldrig saker att göra. Planeringen inför intergrations dagen med Fackklubben rullar på och Street Supremes "Rock & Race day!". Politiken rullar också på och snart blir det nya möten med mina partikamrater och i Fullmäktige och KS. Det ska bli roligt och jag ser framemot detta året som kommer.

Jag har återigen tagit tag i min kondis och storlek. Nya nyårslöften som ska omsättas i praktisk utövning. Så ser ni mig travandes runt på samhället så beror det inte på att min bil gått sönder eller någon annan diagnosbar sjukdom. Sedan får jag med jämna mellanrum läsa om att jag skulle föra någon typ av kampanj mot Alliansen och politiskt alternativ. Senast så skrevs det att jag skulle föra någon typ av fyraårs valkampanj. Mycket märkligt påstående, eftersom jag sedan länge slutat blogga politiskt och sällan svarar på dom påhopp som skrivs till min person.

Min ambition är utveckling och ett bättre Vilhelmina. Medans det finns personer i Vilhelmina med bockfoten dinglandes under kappan som vill det motsatta. Men Gud ser allt och Sankte Per är den som öppnar pärleporten. Det duger alltså inte med att vara anonym. Det är ungefär som ett barn som stoppar huvudet i en plastpåse och tror att dom gömt sig.

Sist men inte minst så blev jag Norge nostalgisk igår kväll. Jag har tillbringat större delen av mitt arbetsliv till och från Norge. Jag tänkte på det hemska i Utöya och dom drabbade. Det finns ett band som heter D.D.E. Dom kommer från Namsos, Norge inte så långt från Gäddede. Det finns en gammal låt som dom skrivit som jag tycker passar bra in för att hedra dom omkomna i Norge.