Sitter med en kopp kaffe och en baklava på en parkbänk i den minneslund där resterna av min mamma vilar och funderar, tänker tillbaka på den resa jag nu avslutar samt alla fragmentariska berättelser jag hört,om livet i koncentrationslägren. Försöker sortera berättelserna och få någon form av rätsida på mina egna känslor.

En dikt från mammas minnesskrift

Stor och långsam vind

från havets bibliotek.

Här får jag vila.

                      Tomas Tranströmmer, Den stora gåtan

För att göra en sammanfattning av mina resor i minnets fragment.

Förra sommaren var jag i Auschwitz och denna sommaren i Ravensbrück som var ett slavarbetsläger för kvinnor. Många av kvinnorna sydde kläder, till tyska soldater, av tyger vävda av hår från döda fångar från bla Auschwitz-Birkenau, andra jobbade i ammunitionsfabriker eller på bordeller. Auschwitz har blivit en symbol för ondskan och många reser dit. Många av de andra lägren som också har har omvandlats till museer är mindre kända och det är inte lika mycket besökare där.

Det som skiljde Ravensbrück från Auschwitz var att fanns berättelser från fd lägervakter och läger fångar, man fick se hur SS kommendanten bodde med barn och familj samt se hur de kvinnliga lägervakterna bodde och fick sin utbildning.

Det tragiska när man pratar om koncentrationslägren är att man hela tiden pratar om judarnas utsatthet, Det känns som om andra grupper av offer inte existerar trots att Simon Wiesenthal 1960 nämnde siffran 21 miljoner människor som dödsoffer för koncentrationslägren, varav den forskning som finns visar på att ca 11-14 miljoner gasades till döds. Det var intellektuella, kulturarbetare, romer, slaver, kommunister, liberaler socialdemokrater och motståndsmän(hen) från mer än 50  olika länder däribland från Skandinavien (danskar, finnar, norrmän samt nån svensk).

Många överlevande(alla krig) har lika många mardrömmar som fd soldater(alla krig) liksom alla som blivit våldtagna och misshandlade och vi som är närmast anhöriga vi är sk medberoende, dvs vi ärver en del av de sociala problemen våra nära o kära dras med, får bla svårt med nära och intima relationer.

När jag pratar om att jag är anhörig till person som suttit i koncentrationsläger får jag ofta frågan om jag är jude och jag börjar bli trött på den frågan, nästan så till den grad att det börjar likna hatbrott. Nej, Jag är inte jude. Det var inte bara judar som dog och det var inte bara judar som överlevde. Många förknippar och blandar ihop judendom, sionismen med staten Israel men det är tre olika saker. Judendom är en religion sionismen är en ideologi och Israel är ett land(nation), det finns ett samband mellan de tre men också skillnader. Det finns judar som inte är sionister och det finns ickejudar som är sionister. Det är definitionsmässigt stor skillnad på religion, ideologi, och land(nation).

Dagens flyktingar kommer med liknande berättelser och har liknande erfarenheter samt från olika kontexter och de är inte religionsbundna.

Hur kan jag förmedla till mina barn och kommande barnbarn det som hänt så det inte händer igen?

Många engagerar sig i olika föreningar och organisationer efter tycke och smak, idrott-, kultur-, etniska-, sociala-  eller religiösa föreningar. Det som är viktigt är att man känner sig sedd och får en känsla av sammanhang (kasam=hanterbarhet, begriplighet o meningsfullhet) då finns möjlighet att förebygga många av de problem som uppstår genom krig, våld i nära relationer eller psykisk ohälsa.

Jag har valt att engagera mig i organisationen Män för jämställdhet, www.mfj.se, som jobbar med våldsprevention ur maskulinitetsperspektiv. Män för jämställdhet är en del av FATTA-rörelsen genom FATTAMAN och vill motverka våldtäkter och skapa en samtyckeskultur. Jag ser tydliga kopplingar mellan krig, våld i nära relation, våldtäkter och matchokulturens destruktiva manlighetsnorm. Dessa maskulinitetsnormer måste bekämpas. Mfj är med och utvecklar metoder.

VÄRLDSFREDEN BÖRJAR I HEMMET