Förra veckan fick jag ett samtal från en svensk kvinna bosatt i England. Hon hade hittat denna blogg när hon sökte info om koncentrationslägret Ravensbrück och sa sig återkomma till denna sida i sitt sökande. En av hennes nära anhöriga hade också varit fånge i Ravensbrück. Vi bestämde en ny tid att samtala och det samtalet blev ca 1½ timme långt.

Har försökt smälta minna intryck efter samtalet men det blir svårt att göra det. Samtalet väckte en del minnen till liv och fick mig att tänka mer än två varv kring vad jag minns och inte minns av de fragmentariska berättelser jag fick höra, av min mamma.

Det blev lärorikt att höra det inte bara var jag som reflekterat över ett ”andra generations överlevande syndrom”. Det var och är nyttigt och viktigt höra det finns de som påverkats i både tredje och fjärde generations efter ett ursprungstrauma.

Barn och barnbarn till överlevande förstår inte hur de påverkas av deraas anhörigas fragmnentariska berättelser. Många av de som överlevt vill glömma och tiga om sina upplevelser, vilket påverkar både barn och barnbarn en hel del som utvecklar problem med t.ex. intimitet, aggressivitet och relationer. Det  gör i sin tur att de riskerar att börja missbruka sexualitet, pornografi, våld eller droger.

Egentligen påverkar alla typer av trauman i generation efter generation. Våld(fysiskt, psykiskt, sexuellt, materiellt o latent)  återskapas och reproduceras, både bland offer och förövare. Oavsett kön, ålder eller etnicitet har vi samma behov av värme, omtanke och bekräftelse. När dessa behov inte uppfylls blir vi frustrerade och gör sånt vi egentligen inte vill. Den som utsätts för yttre tryck sluter sig och när man sluter sig då isolerar man sig känslomässigt och blir kontrollerande.

De som berättar och reflekterar har större chans att rehabilitera sig.