Ännu en dag med en massa tankar och funderingar.

jag är less att ha det så här,vill att nått ska bli bättre..men hur? 

Jag vill gå vidare, jag vill att allt ska bli bra igen.

Så varför kan jag inte glömma allt som hänt förr? varför går jag inte vidare?

Hur svårt kan det vara att bara glömma och se frammåt?

Det är klart att inget blir bättre om jag sitter fast i dåtid?

Jag vill ta så många steg frammåt, men varför vågar jag inte ta steget frammåt?

Har inte skrivit på länge, även fast jag har behövt det.

Känns som om jag har tappat bort mig själv och vet inte hur jag ska hitta tillbaka.har inte pratat med någon om detta,men tror jag har sjunkit till båtten igen och vet inte hur jag ska ta mig upp.. Har slutat prata på bup och pratar inte med någon annan heller.har nyss börjat hos skolpsykologen,men har inte tagit oss så långt. och jag har ingen vän jag känner att jag kan vända mig till . även fast råd och stöd är något jag behöver, att prata är det som behövs mest nu.. jag behöver en vägvisare då jag inte kan ta beslut själv, vart ska jag ta vägen? 

Jag vet inte hur jag ska göra för att må bra, jag vet inte hur jag ska ta mig till. det ända jag vet är att jag inte orkar längre, less  på att vara olycklig, less på att gråta mig till sömns då och då, less på sömnlösa nätter på grund av alla tankar. Jag är less på att se tillbaka på mitt liv som ett misslyckande… jag vill ta mig någonstans men  vet inte hur jag ska börja.

Jag vet lite vad som är fel,men samtidigt vågar jag inte erkänna det för mig själv. vågar inte släppa taget, vågar inte ta steget, rädd för vad som kan hända. jag tror att ett av dom stora problemen är också en del av mitt liv,en del av min själ. en av dom viktigaste delarna jag har, som jag inte kan leva utan, men måste förändra på något sätt, men hur?

Jag vet att jag har så mycket att jobba med men vet inte hur jag ska ta mig till, vet inte hur jag ska börja eller vart.

och jag vet inte heller allt vad som är fel. Jag vill lära känna mig själv, men hur? 

Jag vill jobba med mitt liv,med mig själv. men samtidigt känns det som att jag inte har kraft nog?

mamma, jag vet att du läser detta så småning om.förlåt att jag inte gör det jag en gång lovade, att berätta för dig hur jag mår.  men jag vet inte hur jag ska kunna säga det till dig, att jag ännu en gång tappat livslusten och kraften, att jag ännu en gång är vilsen och förstörd..

Ännu en natt full av tankar&grubbel,kan inte låta bli att tänka,hur mycket jag än försöker. Ska upp om 3 timmar så har bestämt mig för att vara vaken,sitta vid datorn och tänka på ngt annat än allt som bubblar om kring då jag blundar för att försöka sova. 

Hatar att inte veta vad som kommer hända och hur det blir framöver.Varför kan jag inte bara släppa taget och se hur det blir istället för att oroa mig dagligen inför framtiden? 

varför kan jag inte få känna mig nöjd och må bra någon gång? vågar inte ens glädjas av dom bra dagarna,för jag vet att det alltid kommer bli som vanligt sen.. varför kan inte allt bara bli bra och förbli det? Är less på att kämpa, är less på att gråta och må dåligt.Vill känna mig lycklig och må bra. Vill vara nöjd och glädjas av allt det bra. 

Men jag vet inte vad jag ska ta mig till? Jag har försökt allt, och jag vet inte vad mer som kan göras? less på att höra att det kommer bli bra, det kommer ordna sig.. jag har hört det länge nog nu? när händer det? När ska jag kunna skratta utan att veta att tårarna kommer sen?  

Jag är helt ärligt utmattad, så förfärligt less. 

finns så mycket mer att säga. men jag vet inte hur. 

Vill egentligen bara kalla mig svag, då jag gråter och vill allt annat än leva..Men jag kan bara kalla mig stark, då jag alltid fortsätter även fast dom flesta dagar bara är en plåga.  

vill bara kunna vara lycklig igen.. och jag kommer kämpa tills jag når dit.. vad det än krävs, och när det än händer.. 

 Jag önskar jag visste,vad och hur jag behöver göra,för att komma någon vart. 

Jag som trodde att allt skulle bli bättre, men tårarna faller oftare&lättare nu. 

Egentligen orkar jag inte mer,jag vill egentligen bara lägga ner. 

Känns som om jag har fastnat helt,kommer ingenstans, samma plats eller bara bakåt. 

Less på att kämpa när jag aldrig lyckas,less att vara stark,

när det ända jag känner är svaghet. 

Önskar allt kunde vara lätt. 

Önskar att jag hade någon att prata med,någon som brydde sig,någon som lyssnar,någon som inte dömmer mig,någon som verkligen tror och förstår,någon som verkligen kan stötta och hjälpa mig, för just nu, vill jag bara ge upp.Allt. 

Jag önskar att jag ens kunde berätta,för dig, för er,för någon.för ingen vet.. 

vill inte ens vara här,inte ens hemma,vill inte vara någonstans.jag vill helt enkelt inte finnas längre,och jag vet inte vad jag ska ta mig till. 

Jag vill kämpa,men jag orkar inte. 

jag vill tro, men har inget hopp. 

jag vill lyckas med ser inget ljus. 

Inom mig är allt över, men jag fortsätter. 

Helt död,men ändå levande.

 Vilken dag.. 

konstigt nog har jag bara varit glad på skolan

och då jag var med min pojkvän. 

Tankar och en massa dåligheter har bara kommit upp då jag varit själv. 

tror att det börjar bli sämre med mitt mående nu,

förut kunde jag vara själv utan att må dåligt,men nu kan jag inte ens det i 10 min..

Ångest,panik,saknad,en massa känslor bara.

klumpen i min mage.. 

vet inte vad jag ska ta mig till.

skönt att det är helg imorgon,så jag kan fara hem och kramas med mamma,låssaspappa&lillebror.. och även kanske pojkvännen om han följer med.

och nu kommer tårarna också..

vet inte alls varför,vet inte vad det är. 

jag orkar inte blogga längre..

kanske skriver en annan dag.

http://www.youtube.com/watch?v=SWHlw0_SbYI

When you’re out on you’re own

And you need some time to decide
Whether you're strong enough 
Whether you should give up or try
When you stand on you're own
Here's hoping you'll find, 
It's a good day, it's a good day to be alive

When it seems impossible
And you think that you might be lost
When you're feet start to run
And the shackles come off
Look around for the things you need
And you'll find them inside
It's a good day, it's a good day to be alive
It's a good day, it's a good day, it's a good day

I'm not living without hope
you can't tell me that i'm wrong, 
try to teach how to come back to my senses, cause I won't
I'm not living without hope
You can't tell me that I'm wrong
Trading places with the person that I thought I was before
You can't tell me that i'm wrong, just as long as I survive
Cause it's a good day to be alive

When you're out on you're own
And you need some time to decide
Whether you're strong enough 
Whether you should give up or try
When you stand on you're own
Here's hoping you'll find, 
It's a good day, it's a good day to be alive

I'm not living without hope
you can't tell me that i'm wrong, 
try to teach how to come back to my senses, cause I won't
I'm not living without hope
You can't tell me that I'm wrong
Trading places with the person that I thought I was before
You can't tell me that i'm wrong, just as long as I survive
Cause it's a good day to be alive

It's a good day to be alive
It's a good day to be alive
It's a good day to be alive

 Länge sen jag skrev,som vanligt,men känner att det behövs igen. 

ibland känns det som om jag var på toppen men lika fort ligger jag ner igen.

Jag vågar aldrig ta ut vinsten att jag har lyckas med något,

för lika fort misslyckas jag igen.

Ibland vill jag att det ska vara så här,bara för att det är iallafall bättre än förr.

 jag vågar inte släppa taget och glädjas,för stunden,för lyckan.

För lika fort är allt som bortblåst igen. 

När ska det sluta vara så upp&ner?

När vågar jag verkligen lita på att lyckan stannar? 

När vågar jag lita på att lyckan är äkta? 

Less på att vänta, men vill aldrig sluta kämpa. 

Ibland är allt så oklart,som en dimma.

Men när jag väl tänker efter och ser över allt,

så förstår jag,förstår varför allt är som det är.

Förstår varför jag är så trött, förstår varför jag misslyckas i skolan, 

förstår allt. 

Men det verkar inte finnas något att göra åt. 

Eller jo,det finns. 

Men vågar jag? 

Vad behöver jag?

Just det jag inte vet, och vågar inte ens chansa. 

Jag går på spänn,oroar mig,är rädd,

varenda dag,jag vill inte falla tillbaka.

Men jag är så rädd, att jag ska tappa taget om allt,

Och snubbla,så jag faller ner igen. 

Liggandes under allt..

Har inte skrivit här på länge,men kanske är dags att skriva lite..

Livet rullar på, och dagarna rinner förbi, tiden går så snabbt nu förtiden,skönt men ändå jobbigt,man hinner inte riktigt ta vara på allting bra i livet..

Nu går jag ju iallafall på Iv,det går väl ganska bra, jobbar på med fyra ämnen, so,matte,svenska&engelska. På senaste månaden har jag börjat må skit igen, Tappat all lust och ork att leva,men som vanligt kämpar jag på iallafall, för som sakt, nånstans en bit bort finns allting bra,som jag en dag förhoppningsvis kommer stöta på.

Det som är bra med mig är att jag aldrig slutar hoppas, eller jo då allting känns som värst, men då det börjar lugna sig igen känner jag alltid hoppet inom mig. När man är deprimerad så är hoppet väldigt viktigt,för har man inget hopp så har man redan gett upp,& ger man upp finns det ingen chans heller att det blir bra igen.. för lycka är inget som kommer serverat som frukost på morgonen, det är något man måste kämpa för.. Så tänk på det alla där ute,hopp är det viktigaste som finns.

kanske även borde berätta att jag har fått en diagnos Add.. kommer få medicin,men det är lång väntetid.

tyvärr måste jag gå nu,kände för att skriva mer, men jag kommer tillbaka inom kort!

Kramar till er alla.  Och tänk på att behålla ert hopp, hur tungt ni än har det!

blir så tårögd då jag läser det här, jag älskar dig så mycket& du visar verkligen din kärlek på rätt sätt, tack för att du finns!

syskonkärlek<3