Ibland funderar jag på vad soc är till för,man hör från alla håll&kanter att dom bara förstör.Tänkte först att nej,men dom är ju jättebra! Joo,det tror man ju förns man inser sanningen.När man märker att soc inte ens lyssnar&förstår.Så känner man sig så sviken,lurad&missförstådd. Man hade en sån bra tillit& relation med dom,tills man inser sanningen.

Vi råkade ut för det nu iveckan, soc kommer hem till oss,börjar prata.

Sedan börjar dom anklaga mamma att allt som gäller mig är hennes fel,att hon inte har tagit tag i saker osv. Det var så tragiskt,men roligt på ngt vis,jag satt mitt framför dom & sa,men hörredu! min mamma har gjort allt hon kunnat,allt hon orkat,hon har gjort ALLT!  men jag var bara så dum i huvudet & inte lyssnade på henne,ignorerade vad hon gjorde,vad hon sa.När man inser att ens mamma verkligen har kämpat,verkligen gjort allt,& någon annan säger nej så är det inte.Då blir man verkligen upprörd,förbannad,ja allt dåligt man kan bli.

Tänk att man har kämpat hur mycket som hellst för någon man verkligen tycker om,men man blir inte uppskattad,men blir inte tackad.Bara mer och mer skit får man,då är det klart man ger upp till slut.

Så mamma,jag vill bara säga tack för allt du gjort,tack för allt du sakt.För det har verkligen hjälpt mig,du har fått mig att stanna vid liv.Du ska inte låta någon få dig att känna dig dålig,för det är du verkligen inte,däremot tvärt om.

DU ÄR DET BÄSTA EN DOTTER KAN HA!

Älskar dig mamma,sjukt mycket.

Ni säger att jag ska tänka på mig själv. & inte oroa mig för mamma,men snälla?

det är klart man bryr sig om den man älskar mest av allt? 

hellst om ni sårar henne mer& mer för varje gång ni gör eller säger ngt.

fattar inte vad ni tänker med?

klart det sårar att se den man älskar mest ledsen..

Jag är så less.Allt känns bara fel,allt känns så jobbigt.

Vill bara ge upp&lägga mig ner.

Önskade att jag kände livsglädje,att jag kände glädje överhuvudtaget.

Jag trodde allt skulle bli bra,trodde att jag skulle må bra.

Men nu är jag tillbaka från toppen till botten.

Vet inte om jag orkar gå hela vägen igen,vet inte om jag orkar kämpa.

hoppet som sakta försvinner,snart borta och mörkret kanske vinner.

Rädda mig ur denna dimma,jag håller på att svimma.

Har ingen ork kvar.

Jag trodde att allt skulle bli bättre.

Men tydligen inte,nu ska jag flytta på behandlingshem& fixa mina rutiner.Visst,klart jag måste få bättre rutiner,men behöver fan inte vara på ett hem i flera månader för det.Skit skönt att vara borta från allt i någon vecka,men månader är för mycket.Fattar inte vad soc tänker med,jag kommer verkligen inte må bättre av det här? Jag gråter mig till sömns redan,hur kommer det då vara där borta?

Kommer sakna min familj,& mina vänner dagligen,varje minut varje sekund.

Jag önskar att jag kan hoppas på det bästa,men det går inte.

Jag orkar inte hoppas,jag orkar inte kämpa utan mina vänner&familj som stöd.

Mormor,jag ska hålla det jag har lovat! aldrig mer!<3

Jag har insett en sak,alla mina misstag sårar er,jag trodde bara det var mig själv jag straffade då jag höll på som jag gjorde,men tydligen inte.

Ångrar mig så mycket,förlåt(L) 

Idag vill jag börja med att skriva om mig,sedan skriva om andra&självmord.

Min depression:

Allting började i 6an,började skolka,röka&dricka ibland.& skära mig,jag kände mig så värdelös,så förvirrad&ensam,så ledsen.Mamma märkte att det var något som var fel,iallafall när det gällde skolan,så hon bad om hjälp från skolan håll,men dom tyckte att det inte behövdes,eftersom det inte var så allvarligt.Varken skolan eller mamma visste att jag skärde mig,förns min bror såg det,då fick mamma veta det.Men alkohol&rökningen visste hon ingenting om,& hur jag mådde visste ingen heller,knappt jag själv.Jag trodde att det var helt normalt,att det bara skulle vara så.

I 7an blev det bara värre&värre,skolkade mer,drack&rökte mer,men hade slutat skära mig,vilket var bra.Ingen visste än hur jag mådde,inte ens jag,mitt mående blev bara värre&värre,började få självmordstankar.

I 8an började allt gå utför ännu mer,skolan sket jag i,sov hela dagarna,orkade inte vara med kompisar&om jag var med ngn så vare bara för att det var fest,söp varje helg,mådde fortfarande dåligt,grät mig tills söms varje natt.

Nu går jag i 9an,i mitten av nian började skolan reagera,jag hade 75% frånvarande och Ig i 8 ämnen.Blev en massa möten,fick börja på bup,hann vara där en dag,sedan sa en tjej att det inte behövdes för mig,vilket det igentligen gjorde,mer än någonsin.Blev skickad till quranten för en skolutredning,där kom dom fram till att jag var grovt deprimerad&hade mycket svårigheter i skolan.Skickades tillbaka till bup.Fick börja prata med en kille där,han är jättetrevlig,& lätt att prata med.Pratar med honom fortfarande,fick medicin mot depressionm,har även fått en anpassad skolgång,vilket gör att jag har kortare skoldagar,&fokuserar på vissa ämnen,men som det ser ut nu så kommer jag att gå IV då jag börjar gymnasium.

Nu dom 3 senaste veckorna har jag mått bra,hyfstat iallafall,bättre än vad jag har gjort dom senaste åren.Det vill jag framförallt tacka mamma,skolan,soc&bup för,även andra nära&kära.

_________________________________________________________

Det andra jag vill prata är om självmord. Detta år har 5 ungdommar från umeå tagit livet av sig,& det är verkligen tragiskt.

För att stoppa självmord så gott som det går,visa för alla ni älskar&tycker om att ni verkligen finns där&bryr sig,Förälder som kompis,lärare som okänd. Spelar ingen roll,märker ni att det är ngt fel så agera. Innan det är försent.

 I mitt första inlägg tänker jag skriva om vad jag vill få ut av bloggen och varför.

Det jag vill få ut av bloggen är att få skriva av mig om saker jag inte kan prata öppet om,om saker som är tungt.& bara saker jag vill skriva om.Det jag vill är att bloggen ska påverka mig&andra på ett bra sätt.

Varför jag vill få ut detta av min blogg är för att jag mår psykiskt dåligt,& har gjort det sedan jag gick i 6an,Nu går jag i 9an.Jag tror att denna blogg kan hjälpa mig& andra,vilket kommer få mig att må bättre.

Jag vill gärna ha kommentarer& feedback om det jag skriver!Skulle verkligen uppskatta det.

menmen,nu ska jag sova!Skriver imorgon,kramar/F