min bästa vän.

Det är så svårt att få ord att förklara en känsla.

Inga ord kan få en att känna den känslan du förklarar,men dom kan få en att förstå.

Då jag känner att livet är meningslöst& inte orkar mer,då jag bara vill stanna upp& aldrig fortsätta mer,då tårarna bränner innanför ögonlocken,då klumpen i halsen& kniven i magen känns som mest, kan ingen känna det jag känner.. för ingen är som jag, alla känner olika,alla är olika känsliga. Man kan bara förstå hur det känns.

Så säg aldrig till någon,"jag vet hur det känns". Känns bara meningslöst att höra.

Du kanske vet hur det kan kännas,men inte "hur det verkligen känns".

Tyvärr är jag en sån,som aldrig förklarar en känsla.

Jag har så svårt att sätta ord på hur jag känner.

Men jag ska försöka förklara för er.

Dom dagar jag mår dåligt,märks det ofta.

hellst inom familjen,är väldigt kaxig,otrevlig & allmänt sur då jag mår dåligt, helst mot min mamma,även om det är personen jag älskar mest i hela världen.

Men dom dagar det inte märks,har jag oftast en "täckmantel" som jag kallar det..Jag är väldigt busig,sprallig&helt enkelt överdrivet flummig.. Nu kanske det låter som att varje gång jag är så,så är jag deprimerad,men så är det inte.. Kan även vara busig osv då jag mår bra..

Menmen,nu började jag skriva om annat.Det jag skulle skriva om var hur jag känner dom dagarna,& det jag oftast tänker..

Då jag är ledsen& deprimerad känner jag ofta mig värdelös&misslyckad..annorlunda&oälskad.

Även ibland overklig,som om jag inte fanns,som om ingen såg eller hörde mig.

Känner oftast att jag inte orkar mer,att det skulle vara så lätt att inte behöva finnas längre,att inte behöva kämpa dag in&dag ut för att orka hålla huvudet högt.

Ibland då jag känner detta blir jag så osäker, helst när jag åker bil..Tror att jag ska tappa kontrollen& slänga mig ur bilen i hög fart.. så har fått tvångstankar,jag låser alltid bildörren!..Om jag känner mig väldigtväldigt osäker håller jag i den jag sitter brevid. Men som tur är har jag en spärr,vilket stoppar mig att inte skada mig eller ta livet av mig.Men man vet aldrig hur länge den stoppar mig,hur länge den orkar hålla i mot..Det jobbigaste jag vet är att vara osäker på mig själv,för jag vill verkligen inte misslyckas,jag vill verkligen inte sluta kämpa.

Jag vill leva med min familj&mina vänner,jag vill växa upp& se vad livet har att erbjuda,det är så mycket vi ungdommar inte hunnit se än,det är så mycket vi inte vet. Jag vill växa upp,lära mig& verkligen leva livet.

Så jag går här,efter livets väg,hand i hand med livet.Kommer aldrig släppa taget,inte förns livet inte har något mer att visa&lära ut, inte förns livet har slut på erbjudanden..

Hand i hand,livet ut.

Livet är din bästa vän.