Jag heter Nina, är en kvinna på 29 år och bor i Umeå. Är född med mitt funktionshinder, min grunddiagnos är Celebral Pares och tillhör de 10%en som har Attitos, har en blanddiagnos som är väldigt sällsynt men som sagt denna presentation ska vara ”enkel” så jag kanske skriver något inlägg om det vid ett senare tillfälle. Läkarna kan inte säga riktigt varför jag fick mitt funktionshinder eftersom jag fick inte syrebrist och det var inga problem vid förlossningen (marjoriteten av de som har CP fick syrebrist eller något hände vid förlossningen), så läkarna har bara gissa vad som är orsaken. Det som är bra är att mitt funktionshinder är bara fysiskt och inte psykiskt, jag är lika klar i huvudet som vem som hellst som anser sig själv som ”normal” så jag ser mig själv också som normal om man kan säga normal åt något i dagens samhälle. Så jag ser inte att det är synd om mig, jag vet inte något annat sätt att leva på än på det sättet som jag lever nu, tycker faktiskt mer synd om de människor som tror att det är synd om oss bara för att vi sitter i rullstol.

Kommer ursprungligen ifrån Vilhelmina där jag gick skola upptill högstadiet, redan då har mina föräldrar kämpat för att jag skulle få en så normal skolgång som möjligt trots mitt funktionshinder, jag gick i fullt normala klasser utan någon särskilld särbehandling. På låg- och mellanstadiet jag fick läsa högt för klassen trots mina talsvårigheter och ha idrott…och det bästa var att det kändes som att de flesta inte brydde sig om att jag hade ett funktionshinder eller satt i rullstol, jag fick även vara med i hopprep på rasterna som jag älskade.

I mitt fall var lösningen också ganska enkel, det var något som vi kallade för nollan. Att köra nollan var att bara köra igenom när hopprepet hade lämnat marken, jag var ändå tvungen att räkna ut när jag skulle köra för att inte fastna och det var ju Fair Enough.

När jag skulle börja på högstadiet i Vilhelmina så började problemen att komma, rektorn hade inställningen att jag skulle börja på särskola (som var i samma byggnad och som jag förstod var det i källaren)  med bara ämnena svenska, engelska och matte. Men som tur var så stod mina föräldrar på sig så jag fick gå i en vanlig klass med mellan 14-18 elever med alla ämnen som alla andra, eller nej, jag kunde inte ha idrott för att det var i en annan byggnad med trappor men fick gå spanska som jag ville . Sen efter några veckor när min personliga assistent i skolan var sjuk (hade både en elevassistent och en personligassistent på skolan) så valde jag att ta in min far till skolan, först så förstod han inte varför jag ville ha honom där…men när han kom dit och var med på lektionerna den dagen så började han få en aning om varför…

Det som inte mina föräldrar visste om var att jag hade inte haft den engelskan som de andra i klassen i låg-mellanstadiet så 7ans engelska var rena grekiskan för mig och jag fick inte räkna lästal plus att jag fick traggla multiplikationstabellen vissa lektioner om och om igen. Men när min far var i skolan så börja han lugnt ifrågasätta varför det var så, han märkte även att elevassistenten hörde inte vad jag svarade när hon exempelvis tog ett tal muntligt med mig och sakta men säkert kom det fram varför de hade praktiskt taget tog bort det mesta av engelska för mig plus det andra. Anledningen var att ingen i skolan hade någon aning om hur de skulle lära ut i de ämnena. När det gällde engelskan på låg och mellanstadiet så var det:

• alfabetet
• glosor
• stavning
• grammatik
• uttal

Japp uttal…de hörde inte vad jag sa för mina talsvårigheter och därmed blev engelsan väldigt tråkigt så istället för att ha vanlig engelska med de andra i klassen så fick jag spela spel med några enstaka ord på engelska (som jag minns).

Jag menar, jag tror att de flesta barn skulle nog välja att ha kul än att ha ett ämne som skulle bryta ner ens självförtroende när de tror att de tillrättavisar en när man kanske sa rätt. Självförtroende är viktigt att hålla intakt än om det är väldigt svårt, annars är det lätt att hamna på botten och då är det mycket svårare att komma upp till ytan igen än att hålla självförtoendet vid liv – i mitt fall, jag behöll mitt mestadels av spel.

I alla fall så fick jag försöka hänga med i 7ans engelska och ta igen allt från tidigare årskurser med hjälp av min far, det var nästan som en mardröm men som tur var så älskade jag fysik, kemi, teknik, slöjd och (när jag fick räkna lästal som alla andra) mattematik. Under dessa lektionerna med de ämnena som var roliga och logiska, så kände jag att jag skulle inte ge upp engelskan, att jag skulle sträva mot att få godkänt i slutbetyg  vilket jag fick i slutändan.

Mattematiken och lästalen, skolan visste inte varför jag inte kunde räkna lästal. Min far räknade ut varför det var nästan olmöjligt för mig med lästal.

Tänk dej att försöka läsa när hela din kropp rör sig konstant, skulle du tappa bort dig vars du var eller börja läsa på samma rad du har redan läst?

Det var iallafall mitt problem…jag kunde läsa först första raden, börja på tredje men förstod inte hur det hängde ihop så jag kanske gick tillbaka och så vidare, som vissa dyslektiker men de behöver inte röra sig för att tappa bort sig. Lösningen för mig var att ha någon som läste talen för mig medan jag följde med i texten och vips så kunde jag räkna också lästalen. Det behövs inte alltid avancerade lösningar för att få det att fungera, många enkla lösningar är kanske bättre i vissa fall.

Åren gick och någon gång så skulle det vara ett prov i spanska och fröken frågade om det var någon som ville ha provet muntligt, nästan alla i klassen ville ha det muntligt inklusive jag. När provtillfället var så backade alla i klassen ur och ville ha det skrifligt, alla utom jag. Alla fick sitt pappersprov och skrev, (minns inte om jag fick göra mitt muntliga undertiden eller efteråt) fröken satte sig med mig. Min far sa helt enkelt att han kunde inte någon spanska men hon var lugn och frågade det som var som var på provet, jag svarade på spanska och hon hörde vad jag sa och om det var fel eller rätt. Jag var verkligen imponerad att den läraren kunde höra så pass bra så att det fungerade att ha ett muntligt prov för mig, tyvärr så varade inte den läraren så länge för den stökiga klassen. Vi fick byta några lärare i spanska under åren.

Högstadiet gick mot sitt slut och när det var sista dagen i skolan så kom rektorn mot min far. Som min far har återberättat för mig så sa rektorn rakt ut att de hade aldrig haft så lite problem med någon elev som med mig, min far hade bara svarat tillbaka ”du kan fundera på varför.”. Jag hade nått mitt mål, att få ett fullständigt betyg utan något intyg eftersom jag sa åt de att de skule göra ett sträck på idrotten i och med den idiotiska byggnaden med trappor upp där idrotten höll till.

Att få den hjälpen som man behöver är A och O för att kunna utföra det som ska göras och i sin tur få ett normalt betyg utan något intyg på vad man kan och har hoppat över.

Nu tror jag att jag ska avsluta detta inlägg innan det blir för tröttsamt med all text, men håll utskik efter del 2 om du vill få dig några tankeställare.

Ingenting är omöjligt!