Hur skulle det se ut om verkligen alla människor skulle sluta att ha en egen åsikt och sluta kämpa mot det som man tycker är fel?

– Jag tror ärligt talat att samhället skulle mer eller mindre kollapsa. Om ingen har någon sorts åsikt så skulle det vara svårt att ifrågasätta något fel eftersom om man ifrågasätter eller tycker att något är fel så är det i sig en åsikt.

Åsikter och att Vågar kämpa för det som är rätt för en själv, nära och kära och/eller tredje världen är viktigt för att väcka ett annat perspektiv till liv. Att ha något att kämpa för kan göra ens liv mera intressant, bara för det så betyder inte det ska vara extrema åsikter och åtgärder, det viktiga är att man vågar stå upp för det som man tycker och  känner att man står med båda fötterna på jorden. Att även ha förståelse för andras åsikter kan även hjälpa en mer än många tror, åsikten som man kanske har kan bli starkare om man är nog snabbtänkt och klurig.

På det sättet gjorde jag när både rektorn och syon på gymnasiet pratade med mig. Jag hade valt att gå i en liten grupp och jag ville gå Media, de andra i gruppen ville gå Barn Och Fritid och enligt min åsikt så skulle inte jag ha någon chans till någon karriär inom vården. Dealen med att gå liten grupp på min tid var att ju fler som var överens om vilken inriktning det skulle vara ju mer av den inriktningen blev det, i mitt fall skulle det ha blivit väldigt mycket Barn Och Fritid med lite Media. Som sagt jag var inte alls nöjd med det så jag gick till syon och han sa att jag skulle komma senare, jag kom dit senare och syon hade tagit förstärkning av rektorn.

Jag sa rakt ut till de att jag vägrade att gå Barn Och Fritid och att jag såg ingen möjlighet för mig att jobba inom vården. Det som de höll sig uppe på var två saker

1. Att jag hade valt att gå i en liten grupp istället för ut i något program.
2. Det var försent att ändra sig och de kunde inte göra något

Jag kände att jag hade två val, antingen så synade jag deras andra argument eller så gick jag ut genom samma dörr och ångrar att jag inte kämpade mer för att kunna ha någon chans i arbetslivet. För att syna de så sa jag ”jamen då går jag i liten grupp ett år så går jag ut  på program nästa år”, jag klargjorde att jag skulle inte ge mig och repeterade att jag vägrade att gå utbildning inför vård och omsorg yrken. Det som jag fick till svar var en fråga om vad de skulle göra och då sa jag helt enkelt att det var deras problem.

Heltplötsligt så var det inte omöjligt att ändra sig och de undrade vad som jag var intresserad av och sen hamnade jag på Elprogrammet…de gjorde en fuling när jag väl började, att första året för mig på Elprogrammet började jag i en avgångsklass utan några förkunskaper. Enligt vad jag tror så var det en liten strategi för att jag skulle vilja gå tillbaka till den lilla gruppen men ärligt talat så kämpade jag på och fick ganska bra betyg, jag hade något som drev mig framåt…och det var att bevisa att om man har viljan och styrkan så är inget omöjligt, det krävs kanske mer av en själv men oftast är det värt det! Jag gick ju gymnasieutbildningen baklänges, det var väldigt kämpigt och jag fick ta studenten två gånger men det är upplevelser i mitt liv som jag skulle aldrig vilja radera bort eller byta ut till något enklare upplevelser.

Nu ska jag inte dra upp mer om gymnasiet och allt, men det som jag tycker är viktigt är att tro på sig själv och våga stå upp för det som man tycker. Dock bör man ändå acceptera och respektera varandra.