Skriver om mina egna erfarenheter i livet

Finns det någon standardgräns mellan arbete och fritid?

Av , , Bli först att kommentera 4
Hur skulle du reagera om du var en brukare om du var någonstans på ett företag och pratade med en anställd, den anställda frågar dig som brukare om hur du upplever deras hemsida och assistenten tar upp dennes egna privata synpunkter på deras hemsida?
– Det har hänt mig och jag blev först chockad så jag visste inte hur jag skulle reagera men sedan blev jag mer och mer irriterad och tänkte ”sluta sluta sluta, dina egna synpunkter får du ta när du inte jobbar”.
Dock så visade jag inget att jag blev irriterad  men tog upp med assistenten efteråt efter vi hade lämnat företaget. Jag tycker själv att om man jobbar som Min assistent så bör man skilja på det privata och arbete, att assistenterna ska tolka det som jag säger och finnas tillhands utan att säga mer eller mindre. Privata saker som man som assistent tycker i detta exempel får man ta när man är ledig, antingen gå dit eller maila till företaget.
.
Som jag brukar säga på ett ”skämtsamt” sätt som kan tas fel om assistenterna har en  dålig dag är ungefär att ”jag vill inte veta eller höra om vad ni gör på eran fritid för jag har inget med det att göra”, jag har inte ens de utomstående ordinarie assistenterna som vän på facebook. Ni undrar säkert varför jag inte är det? Svaret är enkelt, jag vill försöka hålla jobbrellationerna så profetionella som möjligt. 
Det kan hända att jag som brukare inte tycker om något som någon av assistenterna gör på deras fritid, i och med jag har inget med deras fritid att göra så skulle jag kanske bli irriterad varje gång jag ser assistenterna och då blir det ohållbar situation i längden än om man får någon sorts vänrellation med sina assistenter.
.
Det är lika mycket upptill assistenterna så som brukarna hur profetionellt arbetet som assistent ska vara. Det kan vara jobbigt att säga till någon assistent om man har någon synpunkt på något i deras arbete och det kan vara jobbigt som assistent att säga till brukaren om någonting ”stör en” eller om någon situation inte fungerar för en att göra (då menar jag i exempelvis imtimasituationer). Det mesta går och bör diskuteras mellan assistent och brukare, om det inte känns bra så brukar det finnas både en Personalansvarig och en Kundansvarig på det företaget som brukar lyssna. Vi brukare ska kunna leva ett så ”normalt” liv som möjligt inom lagliga gränser.
.
Det som brukar vara knepigt för många assistenter är oftast att vara opartiska, om exempelvis jag är i någon affär så kan de hitta något som de tycker är fint och säger det till mig. Det beteendet i själv är ju naturligt när man kanske går med sina kompisar och det behöver inte betyda att man Vill påverka andra att tycka som en själv, så det förstår jag. Men när man jobbar så bör man hålla tyst tills kanske brukaren hittar något och kanske frågar assistenterna ”Kommer jag att passa i denna?” eller ”Vad tycker ni om denna?”, Då kan assistenterna ge sin åsikt. Eller om det är en parfymaffär så är det samma sak där, jag kan förstå att som assistenterna vill kanske lukta på många parfymer men då tycker jag att de kan ställa sig själva frågan – Är det arbete eller fritid?. Det finns oändligt många sätt att påverka människor och många tänker inte på att det kan påverka vad en annan tycker. Det är invecklat att jobba som assistent kan jag tänka mig…men det är också lärorikt har väldigt många sagt till mig!
.
Som sagt, alla är vi olika och jag kan bara berätta om mina upplevelser med assistansen och ingen kan säga att det är fel eftersom det är utifrån Mina upplevelser!

Att hantera objekten med respekt

Av , , Bli först att kommentera 7

Tänk er att vara tvungen att ha någon som bland annat måste hjälpa till med av och på klädning, torka sig efter toalettbesök, duscha ect… och den personen är någon som man verkligen inte tål eller som man inte går ihop med. Vad skulle du göra?

-Det finns de som har gett upp och de som kämpar för den rätten om sin egen kropp och de som inte blir respekterad.

Om man sitter i rullstol och har behov av att få hjälp men behoven är inte tillräckligt omfattande för att få rätten till att få personlig assistans från Försäkringskassan och kommunen rekommenderar antingen bo på ett sorts boende eller hemtjänst. Båda av alternativen innefattar oftast att ”brukaren” kan inte välja vem som ska hjälpa en, det kan vara många som man inte går ihop med och därmed få panikångest attacker. Det kan även hända inom personlig assistansen, det är ingen hemlighet. Det som är sjukt är att det känns som att det finns folk som bara ser oss funktionshindrade som objekt som kostar pengar, att det är därifrån som man kan spara pengar… men är det rätt att spara pengar på bekostnad av andra människors välmående och hälsa?

Att behandla en människa som ett objekt är nästan i klass med mobbning, även om personalen gör allt för att få brukarna att trivas så är det omöjligt att få alla att gilla och gå ihop med alla. Jag tror att det lättaste sättet att jobba med människor och vill inte bry sig är just att se människorna som objekt. Att det är någon annan som har valt ut personalen, någon som inte har något behov av hjälp och tror sig veta att den personen har det som krävs för att kunna arbeta på platsen. Även om det gäller förståndshandikappade så är det lika viktigt – om inte ännu viktigare – att ha rätt personal som kan förstå brukaren utan att behöva yttra sig verbalt.

Personkemin är väldigt viktig för att bara orka upp på morgonen i vissa fall, om bland annat personkemin går ihop med brukarens det är då som livet kan fungera som vilken människas liv som helst. Att ha assistans och assistenter är som natt och dag.

Jag har träffat några par assistenter som har behandlat brukarna som mindre värd (som jag upplevde det). Jag kände en person som hade börjat på ett annat assistent jobb, tänkte kolla hur assistenten skulle reagera, om den personen som jobbade skulle säga ”Hej, jag jobbar men jag kan höra av mig när jag slutar för dagen” eller något liknande. Men vi pratade på ett tag innan den brukaren som verkade vara förståndshandikappad började låta och princip på kallade assistentens uppmärksamhet (enligt mig), då sa assistenten något som inte jag trodde var möjligt att uttrycka sig mot sin brukare. Att bara säga till sin brukare att den kunde skrika på så mycket som den ville och sen vände sig mot mig efter några sekunder och tänkte fortsätta att prata med mig. Jag tog illa vid mig så jag kom på en ursäkt för att gå därifrån innan jag kanske gjorde något dumt.

 Jag kan inte säga att någon annans assistent gör fel, alla har olika behov och önskemål om hur assistansen ska utformas. Men bara att uttrycka sig på så sätt som texten ovan så får jag gåshud och blir jätte irriterad. Även om brukaren har ett omfattande funktionshinder eller förståndshandikapp så är hon/han lika mycket värd att respekteras som vilken människa som helst.