Så idag, dagen efter operationen där en tandläkarstudent drog ut min visdomstand läser jag om nästa sjukhusrelaterade ämne, nämligen svininfluensan som jag absolut inte skulle skriva något om överhuvudtaget då jag har täckt ämnet på diverse sarkastiska sätt. 

Men ändock går det att läsa i dagens VK.se att just Västerbotten ligger i täten med sviniga människor. Är det någon som försöker sätta mig på plats eller är det bara ödet att just här, i Umeå, där jag bor, skall få känna på viruset?

Man får ändå intrycket av att de som fått influensan inte direkt hamnat i ett akut läge där man svävar mellan liv och död. De fall som rapporterades i somras handlade mest om folk som hade nedsatt immunförsvar av olika skäl, bland annat en svårt cancersjuk man som dukade under. 

Idag är det alltså Murphys lagar som spelar mig ett spratt där varianten "What goes around comes around" och jag försöker febrilt gömma mig bakom min fasad av humor i rädslan att dö i förtid av en fjantig influensa. Tur jag jobbar på ett kontor med 4 anställda och de flesta håller sig för sig själva, minimal kontakt med omvärlden förutom de regelbundna lunch-promenaderna till ICA Gourmet.

Idag hade jag det tveksamma nöjet att dra ut höger visdomstand. När man nämner för folk att man ska fara iväg upp till sjukhuset och dra ut en visdomstand verkar det som att de flesta kan relatera till den smärta och skräckslagna upplevelse som man skall genomlida inom kort. Det är detta och papercut som sammanför oss människor.

För ungefär ett år sedan fick jag min vänstra visdomstand dragen av en studenttandläkare och även denna gång var det studenttandläkare (två stycken faktiskt). Man kan fundera över om det bara finns studenter som drar visdomständer medan en stressad huvudtandläkare springer mellan salarna och berättar vad dessa skall göra vilket inte direkt lugnar patienten (jag).

Hur som helst kom jag dit, satte mig ned i väntrummet och in kommer nån gamtant och berättar vad som skall hända. Dessutom skulle jag få vänta några minuter extra då studenterna var på tenta (!) för tillfället. What the fuck?! Jag skall alltså få två ångestladdade studenter som precis gjort tenta. Man vet ju själv hur det var efter en tenta, ett slags panikslaget lugn hade infallit sig där man var allmänt känslomässigt labil.

Till slut kommer två glada tjejer som är de som faktiskt ska utföra slakten i min käft. Dessutom har jag fått en fånig, vit t-shirt på mig som tydligen man ska ha på sig när man blir opererad. Hur som helst lägger de mig på britsen, nån gamtant kommer in och plastar in mig och svabbar mitt ansikte fullt med sprit för att jag ska bli steriliserad. Blött blev det i alla fall.

Sprutorna i tandköttet åker in, en efter en och till slut har det domnat bort rejält och man ser allmänt mongo ut och känner sig rätt fånig. Sen får de för sig att prata med en samtidigt som man har vassa instrument i munnen. Vad fasen är det med det?! Allt jag kan göra är att gurgla tillbaks och det känns sjukt givande konversation om man nu kan kalla det för det.

Halvvägs genom operationen börjar assistenten (en av de två läkarstudenterna) fladdra lite med blicken och svaja lätt samtidigt som hon håller i sugen som är i min mun. Sen säger hon att hon måste gå och sätta sig en stund. Det visar sig att hon var på väg att svimma(!).  Magnificent! Hon gör ett nytt försök att stå där och fippla med sugen  men än en gång är hon på väg att tuppa av. En ny assistent kallas in som får ta över. Känns lite riskabelt med en som kanske ska svimma över mig. Förra gången lyckades ju studenten bedöva fel sida vilket var lite stilpoäng på nåt bisarrt sätt.

Efter mycket sugande, borrande, hackande, knakande i min käft och en huvudtandläkare som kom in lite då och då lyckades de till slut slita ut visdomstanden. Hon frågade om jag ville ha den. Då sade jag: "Nej det är bra. Du behöver nog pengarna bättre från tandfén än jag". 

Sen tryckte de upp en sån där gasbinda i munnen och jag mår efter omständigheterna helt okej förutom att varje gasbinda jag drar ur käften kan man istället kalla en binda som varit med om världens mest horribla mensperiod, fast i min mun.

Förra veckans surrealistiska övernattning hos IT-chefen i Stockholm ledde till en trevlig frukost. På bordet stod Crunchy från ICA, kryddad med kanel och innehöll äpplebitar. Väldigt gott verkade det låta. Jag hällde upp ett gäng och insåg att det där såg ju nästan utan som Start och mycket riktigt är det i princip samma beståndsdelar förutom att ICA har piffat till det med kanel. 

Hur som helst hällde jag på fil och det blev en bra balans som smakade väldigt gott. Det är nu jag kommer till problemet. Jag valde FIL som tillsats för att göra det extra geggigt. Hemma i Umeå har jag kört Start lite då och då. Efter en incident med mjölk som jag ska komma fram till senare föll valet på fil som en viktigt komponent i frukosten.

Tillbaks i Umeå och glad i hågen köpte jag nu idag efter jobbet ett paket Crunchy från ICA för jag ville ju fortsätta njuta av det. Kommer hem, häller upp i en skål och genom magi lyckas jag välja mjölk att hälla på. Helt galet, eller hur. "Hur kan mänskan?!". Försent inser jag mitt misstag och förstår väldigt fort att jag måste tvinga i mig den omänskliga sörjan av Crunchy med mjölk.

De första spadtagen går relativt bra men jag börjar känna sötman tränga igenom och sätter sig i munnen likt efterlämnade spyrester kring tänderna. Ytterligare ett problem var kvantiteten av crunchy som jag hällde upp. Alldeles för mycket helt enkelt. Till slut drog jag i mig lasten med en bitter eftersmak både själsligt och kroppsligt. 

Kontentan är att ALDRIG blanda i mjölk med Crunchy eller Start för att mjölken verkar fungera som en slags katalysator till det söta som tränger igenom något så ohyggligt mycket. Därför rekommenderar jag någon form av fil som verkar fungera som en slags basisk eliminering av det söta.

Imorgon skall jag äta Crunchy med fil, inget annat. This, I approve of.  Nåt så jävulskt äckligt med mjölk istället för fil.