Mona Lidén, utopiamona

Centrum lever!

Av , , Bli först att kommentera 6

Jag jobbar i centrum. I centrum av centrum faktiskt. Just nu är det lite stökigt och i ärlighetens namn ganska fult runt oss som har butiker, tandläkarmottagning, frisör, korvvagn, kontor eller bostad här. Umeå förnyar, bygger om, förbättrar och tänker nytt. En ständig process. En ständig debatt om huruvida det är rätt eller fel. Ständigt kritiska röster och ständigt försvarande från Stadens sida. Har vi råd eller inte? Senaste tiden har samtalen ofta handlat om hur centrum mår, mellan oss som arbetar i och för centrum, mellan näringsidkarna, mellan kommunens tjänstemän, politiker och inte minst journalister. Jag tror verkligen inte på någon centrumdöd, det kommer inte att hända här i Umeå. Så länge debatten lever om tillgänglighet och ramper, om namn som Skeppsbron, om cyklisternas framfart och oduglighet, om bevarandet av gamla byggnader, om påbyggnationer och förtätning. Om en grön eld som blivit fastgjuten i polerad betong. Så länge folk bryr sig om utsmyckning, festivaler och marknader som pågår så kommer centrum att leva och utvecklas.

Handeln är som så många andra branscher beroende av kunder. Kunder med stora läder, eller det behövs inte nu förresten eftersom det räcker med ett plastkort, men ni förstår grejen. Helst ska folk handla ofta och mycket. Det är här vår absolut största utmaning ligger.

Konsumenternas vanor är på väg att förändras radikalt. Dels lägger vi pengarna på andra saker i större utsträckning, men också för att vi är medvetna om att vårt sätt att konsumera inte kommer att hålla för alltid. Den ständigt ökade omsättningen och lönsamheten i detaljhandeln kommer kanske att plana ut, hitta en stabilare nivå? Vi har dock kvar jul, en av dessa perioder då vi hastigt förtränger/glömmer bort vår upplysthet om överkonsumtion, men vi är ju bara människor….Det är förresten hemskt kul med närminnesförlustighet om man ser det på tecknad film. Hela familjen skrattade åt och med den lilla blå fisken som just nu simmar omkring på biograferna. Och jag tänker faktiskt tillåta mig att skratta lite åt att vi lotsade oss, hand i hand, förbi stängsel, avspärrningar och obegripliga skyltningar i centrum, ända fram till biografen. Vi hittade dit och Doris hittade hem!

En centrumdöd brukar vara förenat med att många butiker går omkull, konkurs, god natt, rullgardinen ner. Men även om vi kommer att förlora en del butiker längs vägen, vilket naturligtvis är jättetråkigt och drabbar individer som satsat mycket eget kapital extremt hårt, så kommer det att dyka upp nya. Jag har svårt att se en stadsbild med enbart kedjor. Även giganterna vill vara verksamma i välmående städer, i städer som utvecklas och växer. Det innebär att jättarnas etableringar endast fortsätter där unika och lokala butiker också kan överleva. Umeå är definitivt en sådan plats. För trots stöket i stan, trots irritation över otillgängliga parkeringar och butiker, så har vi engagerade invånare i Umeå. Vi har en stad som vill framåt och anpassas efter ökad befolkningsmängd. Och vi har vinnarskallar. Alla dessa ingredienser gör och kommer att göra att centrum fortsätter leva.

Nästa gång du besöker oss, tänk på att alla verksamheter pågår precis som vanligt, även om byggstöket är utbrett och kan verka avskräckande. Tänk på att även om det är jobbigt med en extra sväng runt ett stängsel eller en grusgrop, så är det faktiskt för att Umeå är en stad i förändring. Tänk på att butiksinnehavaren med en byggskiva som farstukvist till entrén kämpar och sliter för att få till en inbjudande butik trots de yttre omständigheterna. Det är en stor utmaning för oss alla, men jag är övertygad om att vi som jobbar i centrum, vi som lever och verkar i den här delen av staden och alla ni andra som besöker oss, kommer att bidra till en levande, varm och attraktiv stadskärna även i framtiden!

Umeå centrum

PS: Just nu önskar jag och många med mig, att vi efter Nya Rådhustorgets invigning kanske kunde få lite andrum innan projekten med Vasaplan och Renmarkstorget tar vid. Vi skulle behöva ett år med återhämtning och kunna njuta av framkomlighet, naturliga flöden och vackra stadsrum. Vem törs ta det beslutet?