Monica Lundqvist - I nöd och lust

Då var man äntligen på väg igen! Som vanligt är gränsen mellan helg och vardag konkret utmärkt av Höga Kusten-bron. När man har passerat den väntar som regel bara trevligheter. Idag är inget undantag där jag glider fram med mamma och hennes sambo i hans sprillans ny kärra.

Vilken fantastisk morgon! Att stänga av TV:n, slå upp Dalarnas tidningar på nätet och mötas av en vacker bild i blått och vitt. Hela sidan var befriande tom på färger i kombinationen svart-gult.  En oas!
För ni vet väl vad färgerna betyder i liturgisk mening? ??

Svart - sorgens och dödens färg
Gult - vissnandets färg, det ondas, förräderiets, falskhetens och avundsjukans färg

Behöver jag påpeka vad den vackra färgkombination betyder?
Vitt - renhet, helighet, oskuld, används vid glädjehögtider
Blått - det överjordiska, gudomliga, trofastheten, himlens och havets färg

Jag tycker kommentarer är överflödiga. Min man borde klä sig i vitt idag faktiskt.

Det är mycket hockey i huset nu. Väldigt mycket. Utfallet var det mest praktiska för mig. Men när jag såg min mans uppdatering på facebook i natt  så  kände jag att nu räcker det! 

Jag citerar honom: Alla ni som tycker att jag är värd den här framgången som outröttlig supporter under alla de mörka åren fram till framgångarnas framgång ikväll: Gilla detta inlägg, eller skicka ett grattis i kommentatorsfältet. Ni som missunnar mig, låt tråden vara... Jag är så otroligt glad ikväll, ni anar inte :)

Först tänkte jag negligera det hela. Låta tråden vara. Men då skulle han ju kunna tro att jag missunnade honom? Så till slut var jag ju ändå tvungen att kommentera det.
För det där med ” de mörka åren” tänker tydligen Skellefteå AIK leva på i all evighet.

Ja, det måste ju ha varit oerhört mörka år med sex SM-slutspel och tre SM-finaler på raken?? Jag vet inte hur jag skulle ha orkat det faktiskt. OJOJ. Stackars SAIK. Det är faktiskt bara Färjestad som har det värre.  De fick gråta på läktaren när de blev utslagna ur slutspelet. Ja, det måste verkligen kännas förfärligt.

Ursäkta mig, men jag förstod tårarna alla gånger Skellefteå missade att ta sig till Elitserien. Ingenting i sportvärlden, jag menar INGENTING, är värre än att missa i en kvalserie. År efter år. Jag vet vad jag pratar om. Men som landets mest tippade seriesegrare i Elitserien så får väl maken faktiskt ta sig i kragen?? 

Kryp ut ur offergrottan! Det är dags att låtsas sluta slå ur underläge och inse att man är supporter till något som kan vara landets nya Färjestad? Ur vissa aspekter i alla fall.

Så ja, jag unnar min man det här SM-guldet till midnatt idag. Sen börjar Elitserien 13/14. Järnridån går ner hos familjen Lundqvist. VI är tillbaka!

 Ikväll kan det vara slut. Den svenska hockeysäsongen i familjens Lundqvists hus kan vara över. 

Och folk är så förvånade över att jag hoppas att Skellefteå gör pinan kort ikväll. Hur tänkte ni där? undrar jag.

Redan innan SM-finalserien började var en av de mindre hockeyintresserade individerna i vårt hushåll  klar över sin ståndpunkt.
”Alltså, det lag som vinner första matchen hoppas jag vinner alla matcher, no offense, men jag orkar inte höra mer hockey nu”
 Det var alltså inte bara jag som hoppades på fyra raka. Vi har tankar som tangerar varandras. För rent egoistiskt har jag massor att vinna på en Skellefteåvinst i fyra raka mot Luleå.

1) Familjeekonomin överlever. Ju fler matcher som spelas, ju fler resor och biljetter blir det. Och det kostar att ligga på topp och köra till Skellefteå och Luleå flera dagar i veckan.

2) Vi får saker gjort här hemma. När hockeyn är över brukar ett visst mått av rastlöshet inträda – om jag är smart och snabb där har vi strax garderobsdörrar uppsatta i hallen istället för liggande i en hög på vardagsrumsgolvet.

3) Maken blir på gott humör. Vilket givetvis underlättar punkt 2.

4) Jag slipper boka biljetter på Ticnet. Jag slipper få hjärtinfarkt av stressen med att köa för de där förbannade biljetterna som annars släpps klockan 10 i morgon. Precis vid den tidpunkten när normalt arbetande folk absolut inte har tid att sitta och boka och därför tvingas anlita de eventuella familjemedlemmar som kan styra om sin tid.

5) Jag kan äntligen täppa till truten på flera av mina före detta och nuvarande kollegor. Det har funnits någon sorts märklig Luleå-smitta bland dem i flera år. Och ni fattar ju ungefär hur kaxiga de varit i år?

Så summan av en Skellefteåvinst ikväll blir att alla här liksom är nöjda och glada. Min man kommer att återfå sin nattsömn och energin återvänder, jag vet det.  Vi kan använda hela helgen till sovmorgon och hemmajobb.

Jag vill dock påpeka att direkt efter finalen återgår vi till det som blir normaltillståndet i Elitserien 13/14. Då är vi fiender. För första gången på flera år.

 Mellan varven drabbas jag av en enorm skrivlättja. Jag har absolut ingen motivation alls att skriva. Min äldsta dotter har länge försökt få mig att börja med Instagram - en sorts bilddagbok där man slänger in bilder och liksom fångar ögonblicket. 
Så under en skrivlättjeperiod kröp jag till korset och installerade det.

Nu har jag ju upptäckt hur praktiskt det där är. En sån där lagom dokumentation som man kan gå tillbaka till.  
Morgonens resultat kan man titta på HÄR
 

 Jag har skrattat, gråtit, skrikit, dansat. Nu är dagen D äntligen här. Vi är tillbaka! Leksand spelar i Elitserien nästa säsong! 

Det har varit mödosamma år. Men det har också varit många lyckliga stunder. Det är egentligen bara avslutningen av den där ångestfyllda kvalserien som förstört min tillvaro år efter år.

Men det här året skulle bli annorlunda. Vi skulle göra allting rätt. I köket förberedde jag mig för kvalserien med positiva affirmationer. När jag hade fyllt 50 där i julas så ville jag ha mina födelsedagspresenter framme. Jag satte upp min födelsedagstavla med Jens Bergenström  och födelsedagskortet med alla spelarnas autografer. Jag satte fram Menoran,  den sjuarmade ljusstake min mamma jagat med ljus och lykta åt mig i 50-årspresent. När min väninna var förbi konstaterade hon att det såg ut som att jag hade byggt ett altare. Det kanske jag hade.

Såhär på påskaftons sista timme, tittar jag på påsknattsmässan och påminner mig om påskens budskap och Jesu uppståndelse på påskdagen. Den gladaste dagen kyrkan firar faktiskt. Samtidigt infinner sig euforin över att Leksand spelar i Elitserien nästa år. Vi har återuppstått ifrån det allsvenska mörkret. Symboliken är just nu slående.

Mina vänner, VI ÄR TILLBAKA!

Det kanske fanns någon form av symbolik med mitt "köksaltare" i påsk. Leksand har "återuppstått " och påskdagen kommer jag att vakna med ett stort leende

 Säga vad man vill om Nordmalings kommun, men man kan i alla fall få sig ett gott skratt mellan varven.
Jag älskade deras ”annons” på Facebook om påskens öppettider och den medföljande texten: Vill du simma i påsk? Här hittar du Hammarhallens öppettider inför påskhelgen:

( Foto från Nordmalings kommuns Facebooksida)

Så, var ska jag simma i påsk? Det är frågan jag ställer mig? Det där med öppettider var väl att ta i? Jag skulle nog välja att kalla det stängt-tider1 Men humor var det i alla fall :)

 Vi verkar ha olika dygnsrytm jag, sonen och hans kompisar. Nu är det lugnt och stilla här. Det var det inte vid tretiden i natt när jag vaknade till. Min egen stillhet inträdde långt före midnatt, i fåtöljen framför fotbollen. Djupsömn med nackspärr som följd. Maken gjorde ungefär samma mentala sorti, men i soffan. Vi kravlade oss upp till sängen vid ett-tiden, men då var aktiviteten högre i källarhålan. Är det nu jag ska gå in till de sex pojkarna och släppa in dagsljus och skicka ut dem i solen som en riktig fascistmamma?

 Låt er inte luras av den avslappnade hållningen i det vackra vädret. Det var en ren pina!  Men jag gjorde det och tackar Gud för att jag aldrig varit så från mina sinnen att jag avlagt ett nyårslöfte om att åka Vasaloppet!

Jag hade ett enda nyårslöfte. Att åka ETT ( 1!) varv runt elljusspåret på Skjutbaneberget denna vinter. Efter att ha gruvat mig i ett par månader bestämde jag mig i morse för att idag skulle det ske. Jag skulle ta yngsta dottern med mig som sparringpartner , sällskap och framför allt  vittne. 
Jag letade fram mina mintgröna och ljuslila pjäxor och mina hypermoderna vallningsfria skidor från början av 90-talet (så gott som nya tyckte jag) Eftersom Isa är längre än jag fick jag hålla till godo med minste sonens slalomstavar, men vadå, det kunde väl inte vara något problem? 

Jag klädde mig föredömligt i vindbyxor, dubbla sockar och underställ. Mer kanske för att gå på tur än att sätta banrekord. Jag tänkte i alla fall inte frysa, inte svettas.

Efter 500 meter var jag helt säker på att jag aldrig mer skulle åka skidor i hela mitt liv. Min trafikskadade axel brände och ylade. Efter en kilometer ville mina bäckenfogar gå hem - med eller utan mig. Det hjälpte inte ett dugg att jag försökte låtsas att jag var Charlotte Kalla som diagonalade uppför backen. 

I nästa uppförsbacke bytta jag taktik och försökte tänka som Johan Olsson. Typ bära eller brista.  Det var i den backen jag blev omåkt av en 75-årig dam i high-tech -utrustning. Jag hade däremot utmärkt fäste, men som sagt sämre glid.
Ungefär här började ryggslutet göra sig påmint. Ont som fan.
Inte blev det bättre av att sjukgymnastsonens röst ringde i huvudet och tjatade något om att stärka magmusklerna.

I den långa utförslöpan försökte jag krympa luftmotståndet så mycket jag kunde. Jag låg i klar ledning i äkta Hellnerläge när Isa gjorde precis som Northug har gjort otaliga gånger. Hon bara "låg i suget" , gled ikapp, tog ett steg ut och susade förbi i kurvan! 
Jag fattar precis hur det känns nu! 
Jag försökte mig på en målande beskrivning om hur jag skulle ha gjort rycket i nästa backe, Hellnerbacken; om det inte var så att jag riskerade hjärtinfarkt!

Min slutsats är att om jag ska åka längdskidor  fler gånger under min livstid så måste jag

1) ha nya skidor ( hur kunde annars en så gammal dam åka förbi mig????)
2) ha ett bättre vallateam (det måste väl gå att skrapa fram någon avdankad från nåt          OS där Sverige floppat??)
3) dopa mig ( jag har redan väldigt höga blodvärden så det ser man ju att det inte              spelade roll!)
4) skaffa en mental tränare som kan göra upp med mitt trauma från förra gången jag        åkte skidor. Om detta må jag berätta en dag när jag är på humör.
 

Titta noga nu. Det är ett av få tillfällen ni får se en Skellefteåtröja i den här bloggen. Min man slog vad med de här stackars två Modo-killarna på Artediskolan. Om Skellefteå skulle vinna över Modo skulle de gå i Skellefteåtröjor en hel skoldag. Min man var mycket nöjd när han gick till jobbet.

Någon timme senare ringde han hem. Min första tanke är ”vad har han nu glömt”.
Maken: Hej Älskling, är allt bra?
Jag: Jadå ( med stor misstänksamhet)
Maken: Skulle du kunna göra mig en jättejättestor tjänst?
Jag: Vad? ( här inser jag ju att den öppningen ger mig ett utmärkt förhandlingsläge)
Maken: Jag glömde Skellefteåtröjorna hemma.
Jag: Jaha ( han kan ju ändå inte på fullt allvar tro att jag tänker serva honom ett par Skellefteåtröjor??)
Maken: Skulle du kunna komma hit med dem?

Här är jag på vippen att säga blankt nej. Men sen inser jag att jag just nu sitter i världens bästa förhandlingsläge.
Jag: Det kommer att kosta.
Maken: ( suckar djupt) Jaja.

Efter att ha letat fram tröjorna kalkylerade jag ungefär hur mycket tid det där tog i anspråk för mig och under sparkturen dit hann jag fundera ut en massa alternativ på vad han skulle få göra i gengäld. Gånger hundra. Det är den ungefärliga taxan för att som Leksing leverera ett par Skellefteåtröjor.
Det var med stor glädje jag insåg att de där gigantiska paketen i hallen, vars innehåll han planerat att montera ihop i maj, nu kommer att bli färdigt inom två veckor. Vissa saker redan innan helgen.
Den största vinnaren i den här vadslagningen var utan tvekan jag. 
Delad glädje kan verkligen vara dubbel glädje ibland!

 Jag har sorg. Igår skrev jag under dödsdomen på Guldvolvon. Själva utlåtandet hade jag redan fått på bilbesiktningen. Nu gällde det bara att inse att den inte gick att rädda från den bärande rosten. Det gjorde jag igår kväll när jag fick det slutgiltiga beskedet från min rostlagare. Det är inte värt pengarna. Jag skrev under dödsdomen. Och jag känner mig som en förrädare mot den stackars bilen som fortfarande är i så bra maskinellt skick och som räddat mig så många gånger när våra mer exklusiva vrak inte velat starta.

Men nu är det alltså slut. Och igår diskuterade vi om vi verkligen behöver två bilar. Min man hävdar att vi inte kan ha en extrabil för att barnen behöver en, medan jag tänker att ibland måste man underlätta för andra och att ha en billig andrabil kan vara värt det. Jag orkar inte med allt tjafs när det ska köras till träningar o andra kortkörningar.
Jag behöver i princip alltid bilden i jobbet, men min man hävdade att det var inget problem eftersom han aldrig behöver den.  Jag vill ha en akutbil som alltid startar, medan min man anser att planering  är det enda som krävs och hur svårt kunde det vara ? Typ. Och alla körningar till fotboll och hockey fick väl andra föräldrar kanske ta mer tag i nu då.

Så i morse när min man fortfarande fortfarande sov så lånade jag ut Guldvolvon till dottern. Jag behövde inte bilen förrän framåt kvällen så jag tänkte stoppa i motorvärmaren till Chryslern framåt eftermiddagen.
Gissa om min man blev irriterad när han skulle till jobbet och

A) Guldvolvon var utlånad till ett barn

 B) Chryslern inte startade på grund av att han inte planerat att stoppa i motorvärmaren för att kunna använda bilen i jobbet.

Jag får se om diskussionen om en eller två bilar tar en annan vändning idag. Och ni som har en billig, besiktad rostfri 745a stående kan ju slå mig en signal!