En halvtimme över

Plötsligt dyker den upp. En sån där halvtimme man inte trodde man hade. Brottningen med samvetet börjar omedelbart. Ska jag sätta mig på träningscykeln en halvtimme? Lägga mig och läsa en veckotidning? Sova en stund?
Det blir inget av det. Innan jag är klar med ’jag ska bara’ har den där himla halvtimmen gått.
Det är så otroligt typiskt mig. Istället för att se den där halvtimmen som ställtid inför det jag ska göra sen, så såsar jag bort lite tid så att jag får stressa i sista minuten. Dålig planering? Möjligen. Eller så vill jag bara åt det där adrenalinet som man pumpar ut i kroppen när man får stressa upp sig lite.