Euforisk

Av , , Bli först att kommentera 0

Det är nästan sjukt hur glad jag blir när ryktet om NHL-målvakten Ed Belfour visar sig vara sant och får svart på vitt att han ska spela i mitt älsklingslag Leksand i vinter. Jag minns knappt när jag var så uppåt senast. Sms-trafiken bland leksingar i landet kanske tog knäcken på Telias nät? Och det i sin tur kraschade min modemuppkoppling?

Hur som helst vill man ju ’gärna dela med sig av glada nyheter’. Eller snarare sarga motståndare. Jag motstod frestelsen att skicka något hånfullt till hockeyfiender i flera timmar. Men sen blev jag tvungen att få utlopp för lite sånt ändå.

Och tänkt vad Belfour ska dra folk även till Skycom arena i vinter? Alla lag i allsvenskan borde förstås vara tacksamma för att vi än en gång räddar deras publiksiffror.

Stresshantering

Av , , Bli först att kommentera 0

Det finns få saker som irriterar mig så mycket som när datauppkopplingen ger upp. Jag håller precis på med en kurs i stresshantering och försöker se det som ett utmärkt tillfälle att träna. Ungefär som när hjärtinfarktspatienter får ställa sig i längsta kön, med de besvärligaste kunderna, bara för att träna på att lugna ner sig.

Alltså låter jag bli att trumma med fingrarna och går istället och lägger mig med en bra bok. Och vips är det dags för Wissmans 400-meterslopp och jag inser att klockan är mitt i natten. Igen.

Mognad?

Av , , Bli först att kommentera 0

Nu är jag tillräckligt vaken för att fundera på det här med störd sömn. Det är nämligen där jag känner att jag inte är fullt så ung som jag inbillar mig.
När jag tänker tillbaka på de riktigt häftiga småbarnsåren fattar jag inte att man orkade sig igenom kikhosta, öroninflammationer och astmaanfall. Och är det inte märkligt att alla sådana där åkommor är tidsinställda till just nätterna?

Jag minns när vi var inne i värsta kikhostesvängen och man inte hade sovit längre än 20 minuter i sträck de senaste tre månaderna. Jag var så trött att jag förmodligen var en fara för både mig själv och andra. På den tiden jobbade min man på posten och klev upp kring femtiden på morgonen. Alltså tyckte jag att han skulle få sova på nätterna, han som skulle upp och jobba. Jag menar, jag skulle ju bara vara hemma med fem barn så jag hade väl all tid i världen att vila på dagen? Jag måste ha gjort något gravt tankefel.

Man gör förresten sådana tankefel när man sover för lite. Det är väl ingen slump att man använder störd sömn som terrormetod.

Just den där morgonen hade jag varit uppe mer eller mindre hela natten med Julia som hostade och kräktes i princip konstant. När min mans klockradio ringde satte han sig yrvaket upp i sängen, tittade på mig och sa "God morgon älskling, är du redan uppe"
Jag minns att jag hade all möda i världen att inte kasta klockradion i huvudet på honom och vråla " Du, jag har inte gått och lagt mig än!"

Visst, ungarna kräks fortfarande på nätterna ibland, men numera har jag inget problem med att sparka i min man och beordra honom att hämta en hink. Sen puffar jag utan minsta dåligt samvete till kudden och somnar om igen. Är det sånt som kallas mognad?

Störd sömn

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag är sanslöst trött när klockan ringer. Det känns inte ett dugg bättre för att jag vet att det är mitt eget fel. Jag tillhör dem som inte kan låta bli friidrotts-VM på nätterna. Jodå, jag vet att Susanna Kallur springer lika fort oavsett om jag upplever det i direktsändning eller inte. Alltså bestämmer jag mig kvällen innan för att inte kliva upp mitt i natten. Det håller fram till att jag vaknar, vrider och vänder mig i sängen och tänker att jag ska låta bli att gå upp. När det närmar sig är jag ändå klarvaken. Och hur är det de säger nu igen sömnforskarna? Kan man inte sova ska man gå upp och göra något?annat?

Sen somnar jag sött och sover som bäst och djupast några timmar senare när klockan ringer och jag verkligen MÅSTE gå upp. Skyll mig själv tänker jag.

Livet på display

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag har en kompis som under långa perioder av sitt liv varit en så kallad offentlig person. En sån där som folk pratar om. Alla noterar när hon handlar på Systembolaget eller går på vårdcentralen. Många har haft koll på vad hon ska äta till middag, eftersom det är nästan omöjligt att motstå frestelsen att titta ner i hennes konsumvagn. Hon brukade kalla det att "ha sitt liv på display". En display som visar precis vad man gör och som vem som helst har tillgång till.

Det slog mig att det är ungefär det jag ska göra nu. Ha mitt liv på display. Blogga om mitt familjeliv. Om hur kaotiskt det är i min hall. Om hur irriterad jag kan bli på min man som aldrig stänger en skåpdörr. Om hur skogstokig man kan bli när man hittar gamla, våta, äckliga badkläder i 11-åringens väska och drar sig till minnes att det är en vecka sedan han var på badhuset. Men faktiskt lika mycket om hur ljuvligt det kan vara att få en egenhändigt tillverkad illgrön trä-ödla från skolslöjden att hänga halsband på.

Tonåringen är oroad för att mamma kan bli pinsam. Det finns en viss risk. Jag kan försäkra att det behövs inte mycket för att hon ska tycka det. Men pinsam eller inte. Det är ju såhär livet ser ut för de flesta av oss inbillar jag mig. Upp och ner. Lite för fort. Massor av dåliga samveten, men rätt så härligt ändå.
Välkommen till min vardag.