Jag har ett ganska hett temperament. Men ibland kan jag överraska med tålamod. Det händer till exempel när ungarna spiller ut tre liter vatten över köksbordet. Det är ju liksom ingen vits att skrika då, brukar jag tänka. Det som är gjort är ju gjort.

Min man har inte haft fullt lika bra tålamod med just det. Barnen gör fortfarande parodier på när han gapade och skrek åt Sofia när hon råkade ställa en tom pizzakartong under vattenkranen, vilket resulterade i att det spolades ut massor av vatten på köksgolvet. Min man blev skogstokig. Det hjälpte inte direkt till att dottern fick ett fnitteranfall för att han såg så rolig ut i all sin ilska.

Men nu är mamman stressad över att strömmen är borta och hips vips så har 15-åriga Julia lyckats drälla ut ett STORT glas vatten över köksbordet.
I maskopi med sin syster och bror börjar hon parodiera på pappa, men idag biter inte det.
Han skrattar med ungarna.
Men jag blir tokirriterad över att hon inte torkar upp och ser rött.
’Hämta trasan och torka upp det där genast’ vrålar jag.
Hon tittar på mig, på min man, på mig igen och säger
’Vad fan..har ni bytt kropp eller?’

Det blev ohyggligt mörkt nyss. Strömmen gick och ungarna blev överlyckliga. Plötsligt hade vi tända stearinljus överallt. Jag var inte fullt lika lycklig eftersom jag satt vid datorn och skrev hockey.

Så ploppar det till och det blir ljust. Jag slår igång datorn och hinner skriva ytterligare tre meningar innan det är klippt igen. Ungarna är fortfarande glada och får med sig pappan på sällskapsspel i ljusskenet. Jag är stressad.

Så blinkar det till igen, men jag hinner inte ens slå igång datorn innan huset är mörklagt igen. Förbaskat också. Man har ingen koll på hur länge strömmen ska vara borta heller.

När det har gått tio minuter börjar jag bita på naglarna. Men vänta nu…det piper i kylen? Det kan det väl inte göra om vi inte har ström?
När jag slår igång datorn funkar den utmärkt i det för övrigt becksvarta huset. Mycket märkligt.

13-åringen löser mitt problem.
’Det var så mysigt med strömavbrott så vi släckte alla lampor och allt annat när strömmen kom tillbaka’

Så här har den tillfälligt förvirrade mamman suttit och stressat upp sig i onödan. Livet är hårt – och mörkt

Jag sitter med Sundsvalls tidning från 1888 framför mig på skärmen. Det är rätt så intressant läsning. Framför allt dödsrunorna tilltalar mig.
Jag har alltid sagt till mina barn att om något skulle hända mig, att jag väljer att avsluta mitt liv i förtid eller något sådant, ja då måste det framgå av min dödsruna vad som har hänt.
Varför? Jo jag skulle inte gilla att de spekulerades och uppkom en massa rykten. Jag är nog mer för det där enkla, raka, ärliga. Jag vet att man kan se olika på saken, men det här är mitt sätt. Alla väljer sin väg.

Nåja, i den här gamla tidningen hittade jag en dödsruna som inte gick av för hackor. Där stod att läsa det här:

Åldrig sjelfmördare.
Åttiotvåårige förre majoren E. C. Norlin, Svarthäll,
Arboga, afhände sig i fredags lifvet med
ett skott genom hufvudut. På senare
tiden sjuklig, ansåg han sig ej hafva nå-
got att vidare lefva för enligt hvad han
sjelf tecknat på en papperslapp. Han
var en mycket använd kommunalman.
S. P.

Inga spekulationer där inte!

’Maaaaaammaaaaaa!’
Illvrålet från innebandyrummet i källaren når mig. Anton kommer springande uppför trappan med kompisarna Axel och Tom i släptåg.
’Vi har en spelarskada’ säger han myndigt.
’Okej? Någon som blöder’ frågar jag
’Nä, Axel fick en oturlig armbåge i ögat, men vi fixar det själva’ säger Anton och sätter kurs mot köket.

Eftersom Axel inte ser döende ut, varken gråter , blöder eller skriker, så återgår jag till det jag håller på med. Några sekunder senare hör jag frysdörren i köket slå igen.
’Hörni vad gör ni’ undrar jag.
’Vi kyler’ ropar gossarna.
När jag kommer in i köket sitter Axel med en gigantisk bit djupfryst pölsa tryckt mot ögonbrynet.
’Ja vi hade ingen fryst palt’ förklarar Anton.

Axel hämtar sig snabbt från spelarskadan. Tre minuter senare är det match i källaren igen. Fatta om elitlagen visste hur snabbt och effektivt man hämtar sig med hjälp av en bit fryst pölsa.

Jag trodde det skulle bli lugnt nu när jag hade öppnat det förbaskade Facebook. Istället blir jag överöst med olika bieffekter. Man ska välja Topfriends, Hotfriends, filmklubbar, ja jag vet inte allt. Idag landade en sån där "application" som hette "Who´s like me". Där kan man tydligen se vilka av sina vänner på Facebook man är mest lik.

Spännande. Vem av alla människor är jag mest lik tro? Det borde ju vara någon mamma i min egen ålder? För att öka spänningen börjar jag längst ner i listan. Betryggande nog hittar jag min 15-åring långt, långt ner. Åtföljd av den käcka kommentaren " Hey, differences aren´t always bad" Nähä.

Jag fortsätter uppåt i listan. Där hittar jag min yngre exkollega som numera jobbar på Norran. Ingen överraskning att det är ett ljusår mellan oss i den här jämförelsen, tänker jag belåtet. Äldsta dottern ligger lite högre, hon är förresten mest lik exkollegan på Norran. Nu närmar jag mig toppen och där hittar jag några av mina gamla chatkompisar som är i min egen ålder. Vi har mer än 30 procents likhet vilket benämner oss som " A pair".

Men vem är jag mest lik? Jo, det finns en som är långt, långt före alla andra i likhet. Min 19-årige son!?!?!?

Alltså, jag vet inte vad de här testerna vilar på för vetenskaplig grund, men jag känner mig lite skeptisk.
Om jag tycker det är förfärligt att den som är mest lik mig är min 19-årige son, vad fanken ska han inte tycka om att ha mamma i topp på sin "Who´s like me"-lista!
Did someone say twins?

Jag har kapitulerat. Efter månader av motstånd har jag slutligen låtit mig övertalas att skaffa Facebook. Facebook är en av otaliga communitys på nätet. Jag tyckte det kunde räcka med att jag hade en sida på Lunarstorm ( som mina barn skämdes ohyggligt för eftersom jag hade fler statuspoäng än dem) och jag har haft en sida på Apberget länge (inte riktigt till alla barns belåtenhet). Men Facebook – där gick gränsen. Tills jag blev sjuk och plötsligt hade tid över.

Jag måste säga att jag är helt fascinerad över Facebook som verkar ha som huvuduppgift att hålla rätt på vad alla ens vänner gör hela dagarna. När man loggar på vid lunch kan man se vilka av ens kollegor som tänker jobba ikväll, vilka av mina kompisar som blivit kompis med andra i etern och vilka som fördriver tid med att skicka vampyrbett, drinkar och filmtips till mig.

Jösses, det kräver en heltid det där.

Appropå spelarmammor. Det finns de som har det "värre". En av dem kommer jag förmodligen att träffa ikväll. Mamman till Björklövens Nicklas Johansson. Nicklas är från min hemmaförening och jag har känt honom sedan jag i egenskap av förskollärare hade honom i förskolan.
Varje gång jag är på Löven-match träffar jag Nicklas mamma. Ifjol hade hon en tuff säsong. Det gick bra så länge Nicklas storebror Daniel också spelade i Löven, men när Daniel sen gick till Sundsvall och lagen möttes, ja då blev det kritiskt. För vad ska man som mamma göra då? Hoppas att det lag som bäst behöver poängen vinner? Hoppas på oavgjort? Hoppas på att den son som brukar vara surast efter förluster får vinna?

Nicklas och Daniels mamma försökte hitta en egen plus-minus-statistik. Hon bestämde sig för att strunta i slutresultatet och bara koncentrera sig på hur det gick för sönerna. Gjorde Nicklas ett bra byte var hon nöjd med det. Gjorde Daniel ett bra byte var det också toppen. Gjorde Nicklas ett mål var hon glad. Gjorde Daniel mål var det lika roligt. Men så kom det där bytet när sönerna ställdes mot varandra. Och vad skulle hon göra nu? När Nicklas skrinnade in i anfallszon, visste hon inte vad hon skulle hoppas på. OM han gjorde mål skulle han förvisso få ett plus i statistiken. Men om Daniel var på is och när Nicklas gjorde mål, ja då skulle ju Daniel få ett minus i sin.

Jag träffade henne efter matchen. Hon var helt slut. "Aldrig mer" sa hon.
Ikväll blir det lugnare. Hon kan glatt koncentrera sig på att Nicklas gör en kanonmatch för Björklöven. Det kan jag också. Så länge han och lövarna inte gör fler mål än Leksand gör.

Ikväll är det en massa mammor som sitter och biter på naglarna. Det är hockey mellan Löven och Leksand. Alla de här spelarna har ju, eller har i alla fall haft en mamma. Och jag är ganska säker på att den mamman är ungefär lika nervös ikväll som jag är när min son spelar A-lagsmatch.
Det funkar rätt så bra så länge ungarna är små och det handlar om barnidrott. Det viktigaste är att kämpa väl och så vidare. Men sen, när man hamnar högre upp i seriesystemen, är det inte riktigt samma sak.

Jag har hela livet som mamma sagt att jag inte vet om mitt hjärta klarar påfrestningarna med att ha en son som är målvakt. Nu är jag där och det är ständig berg och dalbana mellan hopp och förtvivlan. Den där kanonräddningen som i nästa period kvittas mot en tavla, den är inte mycket värd. Ofta är man ganska anonym när man står i en bortahall. Man hör folk såga och rosa om vartannat. Värdera ens lilla unge. På hemmaplan vet ju många vem man är. Ändå är ju den där sonen som står där inte "en son" i andras ögon. Knappt ens en människa. Han är hockeyspelare och inget annat. Som hockeyspelare, eller elitidrottare i vilken idrott som helst, är man ungefär på samma nivå som om man är med i Idol. Det är fritt fram att gnälla som tusan och krossa knäskålarna mentalt på den som inte gör vad man förväntar sig av dem. Det är ganska mycket tycke och smak och inte alltid så välgrundade analyser.

Jag funderar ofta på det när jag står i klacken. Vad tänkte Staffan Tappers mamma när han brände straffen i Fotbolls-VM? Vad känner Erik Anderssons mamma när sonen blir utbuad i Skycom? Vad tänker mamman till den före detta Skellefteå-målvakten, vars privata nakenbilder läckte ut på nätet. Hur känns det när alla klackar i alla motståndarlag låter glåporden hagla över hennes lill-pojk i mål? Och samtidigt så vet jag ju att det tillhör spelet. Klart man försöker få en spelare ur balans.

Förmodligen är det lättare att få en spelarmamma ur balans.

Om en dryg timme ska jag på 50-årskalas. Med eller utan röst. Även om presenten är fixad sedan några dagar tillbaka, så var inte blommorna det. Jag bestämde träff med min kompis på blomsteraffären för att komponera ett arrangemang.

Är man har varit så pass risig som jag varit nu i några dagar går man liksom in i någon sorts mysbralle-stadium. Alltså har jag vandrat mellan sängen och soffan iförd svarta långkalsonger och en urblekt brundaskig lång tunika. Jag blev lite frusen på eftermiddagen så jag drog tjocka ylle-polotröjan över alltihop.

När jag nu skulle till blomsteraffären hade jag faktiskt inte en tanke på att jag kanske skulle ha tagit på mig något mer representativt än långkalsonger.
Det var som om hjärnan inte fungerade när jag snörde på mig mina illande silverblå gymnastikskor till uppsättningen. För att inte tala om den käcka accesoar min rosa-orange handväska måste ha utgjort till kittet.

Jag fick omdömet när jag kom hem. ’Mamma, du ser ut som en uteliggare’

Jag måste nog duscha och klä om innan kalaset.

Det som inte fick hända har hänt. Jag har i det närmaste tappat rösten. Det är svårt att få till någon särskild auktoritet när man låter som ett enda stort väsande.

Jag funderar om det är jag som för mest oväsen på morgonen, eftersom det var bedövande tyst vid frukost. Jag kunde till exempel inte gnälla alls på att 11-åringen kom på lagom till han skulle gå till skolan, att han hade glömt att skriva ner tre meningar som han hade i läxa.

Inte är det någon hit att svara i telefon heller.
Det värsta är att hockeyn i morgon är i fara. Nu blir det verkligen till att vila sig i form om jag ska kunna prata alls i morgon.