Spelarmamman

Ikväll är det en massa mammor som sitter och biter på naglarna. Det är hockey mellan Löven och Leksand. Alla de här spelarna har ju, eller har i alla fall haft en mamma. Och jag är ganska säker på att den mamman är ungefär lika nervös ikväll som jag är när min son spelar A-lagsmatch.
Det funkar rätt så bra så länge ungarna är små och det handlar om barnidrott. Det viktigaste är att kämpa väl och så vidare. Men sen, när man hamnar högre upp i seriesystemen, är det inte riktigt samma sak.

Jag har hela livet som mamma sagt att jag inte vet om mitt hjärta klarar påfrestningarna med att ha en son som är målvakt. Nu är jag där och det är ständig berg och dalbana mellan hopp och förtvivlan. Den där kanonräddningen som i nästa period kvittas mot en tavla, den är inte mycket värd. Ofta är man ganska anonym när man står i en bortahall. Man hör folk såga och rosa om vartannat. Värdera ens lilla unge. På hemmaplan vet ju många vem man är. Ändå är ju den där sonen som står där inte "en son" i andras ögon. Knappt ens en människa. Han är hockeyspelare och inget annat. Som hockeyspelare, eller elitidrottare i vilken idrott som helst, är man ungefär på samma nivå som om man är med i Idol. Det är fritt fram att gnälla som tusan och krossa knäskålarna mentalt på den som inte gör vad man förväntar sig av dem. Det är ganska mycket tycke och smak och inte alltid så välgrundade analyser.

Jag funderar ofta på det när jag står i klacken. Vad tänkte Staffan Tappers mamma när han brände straffen i Fotbolls-VM? Vad känner Erik Anderssons mamma när sonen blir utbuad i Skycom? Vad tänker mamman till den före detta Skellefteå-målvakten, vars privata nakenbilder läckte ut på nätet. Hur känns det när alla klackar i alla motståndarlag låter glåporden hagla över hennes lill-pojk i mål? Och samtidigt så vet jag ju att det tillhör spelet. Klart man försöker få en spelare ur balans.

Förmodligen är det lättare att få en spelarmamma ur balans.