Anton fick sin cykel stulen i fredags. Det var en ledsen 11-åring som kom hem. Min första tanke vid sånna där tillfällen är alltid att hämta mitt basebollträ och gå ut och skipa rättvisa. Jag får ett sånt djuriskt adrenalinpåslag när reptilhjärnan får agera fritt. Den andra tanken är alltid att beordra min man att följa med ut. Han är nästan två meter lång och en del tycker han ser skräckinjagande ut. Mycket värre än frun. De skulle bara veta tänker jag.
I Sofias gymnasieklass gick min man under epitetet Mafioso. Någon tyckte han såg ut som hämtad ur en italiensk gangsterfilm. Varje gång hon skulle ha klasskompisar hemma övervägde han att öppna dörren i svart kostym och solglasögon.
Nåja, Mafioso och hans basebollträ-fru (som lämnade slagträet hemma) finkammade samhället i fredags. Det visade sig vara fler som blivit av med cyklar. Och det fanns gott om vittnen som sett vilka som tagit dem. Låset hittade vi slängt på skolgården. Det som gör en glad är alla hjälpsamma ungdomar som finns när man träffar dem ute en fredagkväll. Tips, idéer och uppslag. Mobiltelefonnummer till förövarna. Sonen har dessutom en cykel som alla tycks känna igen.
Cykeln fick vi inte tillbaka, inte då. Däremot blir jag illa berörd när jag hör de här "tjuvarna" omnämnas bland sina jämnåriga. Alla är överens. De gör sånna där grejer när de druckit. De snor ju hela tiden. De bryr sig inte. Ingen är förvånad. Vad har de här ungarna för framtid tänker jag? För det är ungar det handlar om.
Ringa polisen för en stulen cykel i Nordmaling en fredagkväll är ingen ide. Hade den inte kommit tillbaka skulle jag ha anmält den stulen på polisstationen i Nordmaling på måndag. Det handlar om minderåriga som blir återkopplade till sociala. Jag vet att det inte är första gången. Jag vet också att i många fall är det inte ens idé att prata med föräldrarna till förövarna, för de är ofta i sämre skick än sina barn en fredagkväll. Jag blir bara så himla ledsen när jag tänker på vilka förutsättningar de här barnen har. Hur orättvist livet är.
Vi var ute ganska länge på kvällen och hann reda ut en hel del, med både barn och vuxna. Antons cykel kom tillbaka dagen efter. Mycket tack vare att man är så pass obekväm att man går runt i ungdomsgängen, tror jag. På något sätt vill man ändå att det ska märkas att det finns konsekvenser av det som de görs en fredagkväll som ett dumt tilltag. Att det finns folk som blir drabbade. Folk som de måste se i ögonen. Som de inte kan gå obemärkt förbi ute på samhället utan att det kanske hugger till någonstans i ett eventuellt samvete. Det kanske är en liten, liten bit som någonstans sår ett frö. Jag vill i alla fall tro det.
Senaste kommentarerna