Ketchup är inte bara ketchup

Av , , Bli först att kommentera 0

Ketchup ska rinna i en viss hastighet. Tro det eller ej, men på Heinz-fabriken mäter man rinnhastigheten på varje sats ketchup. Man lägger den i en liten mojäng som har ungefär samma lutning och tryck som en normal hand när man trycker till på ketchupflaskan. Sen sprutar det ut en ketchupsträng i den där mätbrädan där ketchupen ska rinna under tio sekunder. Sen mäter man hur långt den kom.

Man kan lära sig mycket på Discovery när man är sjuk och har tråkigt. Jag kommer aldrig att kunna använda ketchup mer , utan att fundera om den rinner i rätt hastighet.

Jag och Magnus Uggla

Av , , Bli först att kommentera 0

Det är inte bara jag som är sjuk just nu. Ta Magnus Uggla till exempel. Han är lika förkyld som jag läser jag på hans blogg.
Vi har varsitt dilemma. Hans röst måste hålla för att han ska kunna sjunga i TV. Min röst måste hålla för att jag ska kunna skrika i Leksandsklacken i Skycom på fredag. Just nu ser det inte ljust ut för någon av oss.

Jag fick några telefonsamtal på mobilen igår. När jag svarade trodde folk att de hade ringt fel. ’Du låter som en karl’.
Jo, jag vet. Det värsta är att jag kan bli lite sådär besatt av att höra min egen röst när den låter sådär konstig. Ungefär som småbarn när de blir hesa. Och ändå vet jag ju att jag helst inte ska prata alls.

Nu blir det mer honungsvatten.

MMS

Av , , Bli först att kommentera 0

Helt sjukt. Jag har sovit i fyra timmar och jag skulle ha kunnat sova lika länge till känns det som.
Jo, jag fick som sagt var en bild i morse i ett MMS. Det var en bild av ett litet barn som läser en tidning.

Det som gjorde mig så glad var att det här är den första bilden jag ser av det här barnet i sin nya hemmamiljö. Det här barnet har fått nya föräldrar i ett nytt land.

Mina vänner har försökt få barn länge. De har utrönt alla möjligheter som finns. Och de har köat och väntat och längtat efter årtatal av utredningar och intervjuer. De har slängts mellan hopp och förtvivlan.
Nu äntligen sitter den här lilla ungen vid deras köksbord och bläddrar i en tidning och jag kan bara föreställa mig hur lyckliga de är just nu.

Jag har också varit involverad en del i proceduren. Jag har fått intyga att de blir bra föräldrar och blivit intervjuad av utredare jag också. Det är faktiskt en rigorös kontroll av folk som försöker adoptera barn.

Det är ju då man tänker på hur sjukt det är i den här världen. Att det som är så enkelt för vissa (att skaffa barn) kan vara så svårt för andra.
Ur mitt perspektiv ser det ibland ut som att en del föräldrar faktiskt inte bryr sig nämvärt om sina barn. De får driva vind för våg en sen fredagkväll. De kan som 14-åringar köra stulna bilar eller dricka öl, med föräldrarnas goda minne.
Men lika förbaskat så har de här föräldrarna barn och även om deras hemförhållanden ifrågasätts så krävs det ganska mycket för att något ska ändras.

Om man då jämför det med kontrollen av en adoptivfamilj så funderar jag ibland på om jag överhuvudtaget skulle ha klarat mig igenom den kollen med mina egna barn?
Visst är det bra med ordentliga utredningar, men ibland har jag känt att paragraferna går till överdrift.

Nu är lill-ungen i alla fall här, hos mina vänner. Och jag kunde inte tänka mig ett trevligare mms att vakna till än just det där.

Mafioso

Av , , Bli först att kommentera 0

Anton fick sin cykel stulen i fredags. Det var en ledsen 11-åring som kom hem. Min första tanke vid sånna där tillfällen är alltid att hämta mitt basebollträ och gå ut och skipa rättvisa. Jag får ett sånt djuriskt adrenalinpåslag när reptilhjärnan får agera fritt. Den andra tanken är alltid att beordra min man att följa med ut. Han är nästan två meter lång och en del tycker han ser skräckinjagande ut. Mycket värre än frun. De skulle bara veta tänker jag.

I Sofias gymnasieklass gick min man under epitetet Mafioso. Någon tyckte han såg ut som hämtad ur en italiensk gangsterfilm. Varje gång hon skulle ha klasskompisar hemma övervägde han att öppna dörren i svart kostym och solglasögon.

Nåja, Mafioso och hans basebollträ-fru (som lämnade slagträet hemma) finkammade samhället i fredags. Det visade sig vara fler som blivit av med cyklar. Och det fanns gott om vittnen som sett vilka som tagit dem. Låset hittade vi slängt på skolgården. Det som gör en glad är alla hjälpsamma ungdomar som finns när man träffar dem ute en fredagkväll. Tips, idéer och uppslag. Mobiltelefonnummer till förövarna. Sonen har dessutom en cykel som alla tycks känna igen.

Cykeln fick vi inte tillbaka, inte då. Däremot blir jag illa berörd när jag hör de här "tjuvarna" omnämnas bland sina jämnåriga. Alla är överens. De gör sånna där grejer när de druckit. De snor ju hela tiden. De bryr sig inte. Ingen är förvånad. Vad har de här ungarna för framtid tänker jag? För det är ungar det handlar om.

Ringa polisen för en stulen cykel i Nordmaling en fredagkväll är ingen ide. Hade den inte kommit tillbaka skulle jag ha anmält den stulen på polisstationen i Nordmaling på måndag. Det handlar om minderåriga som blir återkopplade till sociala. Jag vet att det inte är första gången. Jag vet också att i många fall är det inte ens idé att prata med föräldrarna till förövarna, för de är ofta i sämre skick än sina barn en fredagkväll. Jag blir bara så himla ledsen när jag tänker på vilka förutsättningar de här barnen har. Hur orättvist livet är.

Vi var ute ganska länge på kvällen och hann reda ut en hel del, med både barn och vuxna. Antons cykel kom tillbaka dagen efter. Mycket tack vare att man är så pass obekväm att man går runt i ungdomsgängen, tror jag. På något sätt vill man ändå att det ska märkas att det finns konsekvenser av det som de görs en fredagkväll som ett dumt tilltag. Att det finns folk som blir drabbade. Folk som de måste se i ögonen. Som de inte kan gå obemärkt förbi ute på samhället utan att det kanske hugger till någonstans i ett eventuellt samvete. Det kanske är en liten, liten bit som någonstans sår ett frö. Jag vill i alla fall tro det.

Järngrepp

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag sitter fortfarande i ett järngrepp. Huvudet inlåst i en mycket liten burk, där det knappt ryms en enda klar tanke.
Jag avskyr verkligen att känna mig såhär. Man blir så himla klen och gnällig när man snörvlar runt.

Det var nästan så att någon kände på sig att jag borde muntras upp och därfrö skickade ett mms med en himla fin bild till mig nu på morgonen. En som gjorde mig väldigt glad.

Jag ska berätta om den så snart jag har fått i mig den där tekoppen med honungsvatten och snutit ut ett par deciliter till ur den där rinnande näsan.

Kvällsföreställning

Av , , Bli först att kommentera 0

11-åringen ligger i trappen och tjuter. Så teatraliskt han kan har han nu tagit sig, ett trappsteg i taget, ner från Idol-TV:n där hans systrar i kraft av ålder kommer att sitta kvar en stund till.

Han upplyste mig just om att han ’hatar att vara liten’.
Han skulle ha hört sina storasyskon diskutera häromdagen om hur bra de hade det när de var små.

Men han är onekligen ganska verbal den lilla ängeln. Nu har han bytt arena till våningssängen och tjuter istället ’Pappa, varför gör du så här mot mig’

Det känns som att jag är med i en Norén-scen.
Dessutom har jag feber, huvudvärk och ont i öronen något så förbaskat. Det gör inte direkt tålamodet bättre.

Idol-looken

Av , , Bli först att kommentera 0

Idoluttagningarna är det stora samtalsämnet hemma. Oavsett om jag vill eller inte så följer jag i periferin med i den där makabra såpan och jag irriterar mig något så fruktansvärt på det där sättet att förinta folk.

Det är Peter Svartling bra på ( han den där otäckaste av dem i Idoljuryn). Och den där svarta blicken har tydligen en dubbelgångare.

Julia: Pappa, titta inte på mig sådär, nu har du den där Svartling-blicken!
Pappa: Vadå Svartling?
Julia: Peter Svartling. I idol.
Pappa: Du kan väl inte på allvar mena att jag är lik honom? (här spänner han ögonen i henne som Svartling ungefär)
Julia: Du är ju skitlik honom. Jag blir ju typ rädd.
Pappa: Tack så mycket för den!
Julia: Men vadååååå? Det finns ju massor som tycker att Svartling är typ sexy guy.
Pappa: Det finns faktiskt de som tycker att jag är sexig också! (jag tror att han tittar på mig nu)

Där brister Isa ut i ett sånt där hysteriskt gapskratt att hon sprutar mjölk över halva middagsbordet.
Idealen ser olika ut i olika åldrar konstaterar jag.

Så nu har hela helgen gått åt till att fundera på om min man är lik Peter Svartling eller inte.
Det har tagit många timmar av min viktiga tid. Inte.

En vanlig söndag

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag vaknade av knäppet i dörren vid åttatiden i morse. Kvar stod bara den halvtomma grötkastrullen efter Petters frukost. Han har bortamatch mot Clemensnäs i Kopparhallen idag. Jag vet inte varför jag alltid fryser i den ishallen. Kan det vara den geografiska belägenheten?

Isa och hennes fotbollskompisar käkar också gröt, där är det bortamatch mot Ersmark, om de hade fattat saken rätt. ’Vi ska till Umeå i alla fall’ .

Anton har två kompisar här och de diskuterar friskt om de ska åka ner till ishallen och åka skridskor eller om de ska spela fotboll här ute på studsmattan. De har mellansäsong sen några dagar tillbaka.
Nu dök förresten höjdhopp upp som ett nytt alternativ.

Jag och Julia har ont i halsen och huvudet. Hon har panik eftersom hon varit borta tre dagar från gymnasiet redan. Jag har panik eftersom jag ska på kommunfullmäktige i morgon och då är det bra om skallen är något sånär klar.

Jag tänkte försöka kurera mig med fotbollsmatch med tjejerna. Vi får se hur det lyckas.

Bråkutjämning

Av , , Bli först att kommentera 0

Det är märkligt det där med att minus och minus blir plus. Har man en massa barn som ska slåss om fjärrkontrollen är det nog att betrakta som ett minus. Lägger man till åtta barn till så borde det vara ett klart minus till. Det är där alla naturlagar faller på plats. Minus plus minus blir plus.

Igår kväll Vi hade åtta extrabarn här. Det borde ha märkts när man plussar ihop med våra egna fyra hemmavarande. Men inte det. Istället hade vi en av de lugnare kvällarna någonsin tror jag. Vi kunde till och med sitta och slötitta på baseboll min man och jag.

Anton hade sin nyfunna flyktingvän här och de spelade Xbox varvat med film innan de somnade sött.
Isa och hennes två översovande kompisar som gjorde någon egen variant på spelet ’Galenpanna’ och spelade fotboll på studsmattan däremellan. Nu spelar de Betapet på några av datorerna uppe.

Och Julia hade fem av sina gamla klasskompisar från nian här. De satt i uterummet och det lät som att de hade väldigt kul.

Inte ett tjafs, inte ett bråk. Ibland är det fantastiskt hur lite man kan märka av 14 personer i ett hus.

Matlagningsdator

Av , , Bli först att kommentera 0

Det är en välsignelse med en bärbar dator ibland. Som nu, när Leksand spelar match borta mot Bofors och man bara kan följa matchen online på webben. Det funkar ganska bra med matlagningen. Datorn står på köksbordet och jag springer fram och tillbaka mellan spisen och datorn och tänker att det är bra att jag får lite motion under tiden.

De gånger de sänder webradio är det ju enkelt att lyssna samtidigt som man gör något annat. Det är kruxigare när man måste läsa sig till vad som händer.

Nu har Leksand tagit ledningen igen och har dessutom powerplay. Och jag skalar morötter.

Oops.Det tog inte ens en minut att utöka ledningen och nu känns läget lugnt igen. Jag fortsätter med morötterna.